Skivlingar på spillning

I följande uppställning beskrivs arterna kortfattatmed avseende på både makro- och mikrokaraktärer.

Släkten (antal arter på spillning):

Bolbitius (1)
Conocybe (3)
Coprinus (24)
Panaeolus (6)
Psathyrella (2)
Psilocybe (4)
Stropharia (1)

Bolbitius
Släktet karakteriseras av tunnköttiga svamparmed klibbig, ± veckad hatt.

Bolbitius titubans (Bull.:Fr.)Fr. Guldskivling           Syn.: Bolbitius vitellinus (Pers.: Fr.) Fr.
Unga fruktkroppar av denna art har ofta lysande guldgul färg,medan utvuxna exemplar vanligen är blekare gulaktiga  bara påhattmitten. Skivor fria. Växer på välgödslade marker,mera sällan direkt på spillning. Allmän, särskilti fårhagar.

Conocybe
I princip bör arterna i detta släkte endastbestämmas mikroskopiskt, men av de endast 3 arter som växer påspillning, går åtminstone två att med lite erfarenhetkänna igen redan i fält. Vid mikroskopering bör man särskiltobservera utseendet hos de cystider som finns på skivegg och fot,och som hos många av arterna har typisk, flasklik form med tydligtavsatt huvud. Viktigt är också att notera om basidierna har2 eller 4 sterigmer.

Conocybe coprophila (Kühn.) Kühn. Klibbhätting
Arten känns igen på den klibbiga hatten och på avsaknadenav huvudlika cystider på skiveggen.
Växer vanligen på spillning av tamdjur.

Conocybe rickenii (Schäff.) Kühn. Liten gödselhätting
Skiveggen uppvisar hos denna bleka art huvudlika cystider, medan sådanasaknas på foten, som istället täcks av cystider utan huvudblandade med hår. Basidier 2-sp.
En dubbelgångare är C. fuscimarginata (Murr.) Singer,som har 4-sporiga basidier och bleknar kraftigt vid torkning.

Conocybe pubescens (Gill.) Kühn. Stor gödselhätting
Huvudlika cystider finns på både skiveggen och påfoten, där de dock är uppblandade med andra typer av cystideroch hår. Hår finns även på hatten (kan observerasunder lupp!). Basidier 4-sp. Verkar vara vanligast på spillning avrådjur och älg i skogsmark.

Sektion Hemerobi: Hattutan velum och pileocystider.

Coprinus miser Karst.  Pygmébläcksvamp
Denna lilla art blir vanligen bara c:a 0,5 cm stor, och saknar bådevelum och cystider på hatten. Sporer 7-10 µ långa. Sannoliktförbisedd.

Sektion Setulosi: Hattmed pileocystider (setuler)

Coprinus marculentus Britz.                                                             Syn.: C. hexagonosporus Joss.
Liten, sällsynt art med ±sexkantiga sporer. Hatt i mittenmörkt purpurbrun. Pileocystider trubbiga eller med tendens till huvud.

Coprinus heptemerus M. Lange & A.H.Smith
Liten art med ellipsoida sporer. Pileocystider ±avsmalnandei toppen, ibland grenade. Velum består hos denna liksom hos följandeart av runda celler (sphaerocyster) med brunaktiga inkrusteringar. Sporer11-15 µ långa. Exemplar som förlorat sitt velum kan förväxlasmed den vanligare C. pellucidus, som dock har tydligt mindre sporer (7-11,5µ).

Coprinus curtus Kalchbr.  Lågbläcksvamp
Denna kortfotade art står mycket nära C. heptemerus, menpileocystiderna har ±tydligt huvudlik topp. Sannolikt sällsynt.

Coprinus pellucidus Karst.
Arten saknar velum, men har talrika pileocystider av samma avsmalnandetyp som C. heptemerus. Förmodligen tämligen allmän, menförbisedd.

Coprinus bisporus Lange  Tvåsporigbläcksvamp
Saknar i likhet med C. pellucidus velum, och har liknande pileocystider.Urskiljs dock på de
2-sporiga basidierna.

Coprinus congregatus (Bull.) Fr.
Uppvisar i huvudsak samma karaktärer som de föregåendenär det gäller pileocystider och avsaknaden av velum, men hartill skillnad från dessa pleurocystider, d.v.s. cystider påskivytan (kan lättast observeras på unga skivor utan mogna sporer).Växer gärna i små, tuvlika grupper.
Svår att skilja från C. ephemerus, som också harpleurocystider och liknande sporer. Den blir dock vanligen störreoch har endast undantagsvis ett tuvat växtsätt.

Coprinus ephemerus (Bull.: Fr.) Fr.
Denna bruna, strimmiga bläcksvamp kan bli ganska storvuxen (-7cm hög fot), och påträffas vanligen på relativt gammalspillning, främst från ko och häst. Har pleurocystider,vilket skiljer den från alla närstående koprofila arterutom C. congregatus, som för det mesta är mindre och växeri små klungor, samt C. stellatus, vars sporer är mindre.

Coprinus stellatus Buller
Dåligt känd art, som har något mindre sporer (-10µ) än övriga arter med pleurocystider (Langes tolkningav Bullers art uppges dock ha sporer upp till 13 µ!). Namnet syftarpå att hattkanten på äldre exemplar blir uppvikt och stjärnliktuppsprucken.

Sektion Coprinus: Hattutan pileocystider. Velum bestående av hyflikaceller.

Coprinus sterquilinus (Fr.) Fr.  Ringbläcksvamp
Relativt kraftig art (som utbredd -6 cm) med fibrig till fjällighatt. På fotens nedre del (ibland ända nere vid basen!) finnsen vitaktig ring, som med tiden dock kan försvinna. Växer vanligenpå hästspillning. Sporer extremt stora (16-23 x 10-13 µ).

Coprinus cinereus (Schaeff.: Fr.) S.F. Gray Dyngbläcksvamp
Medelstor art (-5 cm som utbredd) med ljusgrå till gråvitgrundfärg, dock ofta täckt av ett rikligt, vitt velum. Fot någottjockare mot basen, ibland rotad. Sporer ellipsoida, 10-11 (-12) x 6-7µ. Sannolikt ganska vanlig.

Coprinus radiatus (Bull.: Fr.) Pers. Dvärgbläcksvamp
Liten art, som blir högst 1 cm bred. Hatt gråvit, förstfibrig till småfjällig, som äldre ±slät. LiknarC. cinereus, men är mindre och har större sporer (12-14 x 6,5-7,5µ).

Coprinus pseudoradiatus Watl.
Liknar makroskopiskt C. radiatus, men har mindre sporer (7,5-8,5 x4,5-5,5 µ).

Coprinus macrocephalus (Berk.) Berk. Halmbläcksvamp
Arten växer vanligen på gödselstackar och kompostersnarare än på ren spillning. Hatt -2 cm bred, gråaktig,ofta med bruna nyanser på mitten. Känns igen på att sporernaär bredare än hos övriga ringlösa arter i sektionen(11-14 x 7,5-8,5 µ).

Sektion Vestiti: Hattutan pileocystider. Velum av runda, ofta brunaktiga celler (sphaerocyster).

Coprinus niveus (Pers.: Fr.) Fr.  Snövitbläcksvamp
Hatt snövit, täckt av ett mycket tjockt velum. Fot vit, mjölig.Karakteristisk art, som verkar vara vanligast på hästspillning.

Coprinus latisporus Orton
Liknar C. niveus, men är något mindre och har kortare sporer.Förekomst dåligt känd.

Coprinus narcoticus (Batsch: Fr.) Fr. Stinkbläcksvamp
Gråvit art med ±klockformig hatt (-2,5 cm bred) och rikligtmed vitt velum. Basidier 4-sp. Känns framför allt igen påden stickande, lysgasaktiga lukten. Mindre allmän.

Coprinus trisporus Kemp & Watl.
Har samma fräna lukt som C. narcoticus, men är någotmindre och uppvisar 3-sp. basidier. Förekomst dåligt känd.

Coprinus stercoreus Fr.
Liten art (-1 cm bred) med gråvita färger, vanligen mjöligav vitt velum. Sporer små, 7-8 x 3-4 µ, något ”plattade”.Ej ovanlig, särskilt på äldre, vattendränkt spillning.

Coprinus tuberosus Quél.  Knölbläcksvamp
Står nära C. stercoreus, men har större sporer (9-11x5,5-7 µ). Dåligt känd art, vars rotlikt förlängdafot utgår från ett runt, ofta djupt begravt, svartfärgatsklerotium (-5 mm stort).

Coprinus sclerotiger Watl.
I likhet med C. tuberosus växer denna dåligt kändaart från ett sklerotium, som dock är betydligt större (-18mm). Även hatten är något större än hos C. tuberosus(-3 cm).

Coprinus ephemeroides (Bull.: Fr.) Fr. Liten ringbläcksvamp
Liten art med en liten ring på foten, vilket gör den lättatt känna igen. Sporer något triangulära.
Tämligen allmän.

Coprinus cordisporus Gibbs.
Liten art (-1 cm bred) med rundade, ±femkantiga sporer. Förmodligenganska vanlig på relativt färsk spillning, men p.g.a. den ringastorleken säker förbisedd.

Coprinus patouillardii Quél.
Arten har liknande sporer som C. cordisporus, men fruktkropparna blirnågot större (-2 cm). Växer sällan på ren spillning,utan mera på halmstackar, avfallsplatser etc.

Panaeolus
Brunaktiga till gråaktiga svampar, med eller utanvelum. Släktet känns igen på att skivorna är marmorerade,beroende på att de svarta sporerna mognar ojämnt. Innehållerflera varandra närstående och därmed svåravgränsadearter.

Med velum ? ofta i form av ±tydligt”vittandad” hattkant . En art med ring.

Panaeolus papilionaceus (Bull. : Fr.) Quél. Gråbroking               Syn.: P. sphinctrinus (Fr.) Quél.
Släktets i särklass vanligaste art. Hatt ±klockformig,gråaktig till gråbrun, ibland med violett skimmer, slät.Fot av hattens färg, vanligen ljusare upptill, pruinös. Mycketvariabel.

Panaeolus retirugis (Fr.) Gill.  Rynkbroking
Står mycket nära P. papilionaceus, men får med tiden±tydligt rynkad hatt. Foten är något ljusare änden blekbruna hatten, samt pruinös endast i toppen.

Panaeolus fimiputris (Bull. : Fr.) Quél. Ringbroking  Syn.: Anellaria semiovata (With. :Fr.) Pears.& Dennis
Den kraftiga ringen och den i väta klibbiga hatten gör dennasvamp till släktets mest lätbestämda art. Tämligenallmän.

Utan velum

Panaeolus caliginosus Jungh.  HögbrokingSyn.: P. acuminatus (Schaeff.: Quél.) ss. Bres., P. rickeniiHora
Hatt klockformig, 1-3 cm hög, påfallande liten i förhållandetill den långa (-10 cm), pruinösa foten.
Hattens är strimmig och hygrofan, med färger varierande frånnästan svart till gråsvart med bruna inslag. Sporer 11-14 x8-9,5 µ. Tämligen allmän, vanligare på välgödsladmark än direkt på spillning.

Panaeolus fimicola (Fr.) Quél. Dyngbroking
Hatt -2,5 cm bred, klocklik till halvklotformig, ofta med papill, mörkgrå,tydligt hygrofan och i torka blekare, ofta med mörkare kant. Fot -8cm lång, brunaktig, blekare i toppen, slät. Kan likna P. papilionaceus,som dock har velum på hattkanten och pruinös fot.

Panaeolus alcidis Moser  Älgbroking
Hatt klocklik till konisk, liten (-1 cm hög), blekt gråfärgadmed brunaktig mitt. Fot slank, -9 cm hög, ockrafärgad med gråton,pruinös i hela sin längd. Växer normalt på älgspillning,ibland även på spillning från rådjur och ren. Kanpåminna om P. caliginosus, men har större sporer (18-19 x 9-10,5µ).

Psathyrella
Spröda, bräckliga svampar med ±tydligtvelum. Skivor jämnt färgade i grå till svarta nyanser,ibland med lila ton. Cystidernas form är viktig vid artbestämningen,och det är också denna karaktär som bör användasför att mikroskopiskt åtskilja de arter i släktet som växerpå spillning.

Psathyrella hirta Peck  Dunspröding
Den -2,5 cm stora arten har, åtminstone i unga stadier, ett välutvecklat velum, som avsätts på både hatt och fot. Pleurocystideravsmalnande mot toppen (lageniforma). Sporer 10-13 x 5-7 µ, med tydlig,mittställd groddpor. Mindre allmän.
En mycket liten, närstående art är Psathyrella stercoraria(Kühn. & Joss.) Arnolds, vars cystider har påfallande långoch smal, ±snabelliknande topp. Ej ännu påträffadi Sverige.

Psathyrella coprophila Watl.  Gödselspröding
Arten är något mindre än P. hirta (-1,5 cm), och harinte lika välutvecklat velum. Cystiderna är trubbiga i toppen,ibland med antydan till huvud (subutriforma), och sporerna har relativtliten, snedställd groddpor.

Psilocybe
Små till medelstora svampar med ±klibbighatt. Sporpulver mörkbrunt.

Psilocybe merdaria (Fr.) Rick.  Rotslätskivling
Hatten är hos denna ofta sällskapligt växande art ockrafärgadtill gulbrun, ibland med olivton. Ej strimmig. Fot ofta ±tydligtrotlikt förlängd, med trådig, ringliknande zon. Sporer9,5-13,5 (-15) x 7,5-9 (-10) µ. Tämligen allmän.

Psilocybe coprophila (Bull.: Fr.) Kumm. Dyngslätskivling
Hatt 0,5-2,5 (-3) cm bred, strimmig, i väta rödbrun, somtorr mer ockrafärgad. Sporer 12-15 x 7,5-9 (-10) µ, ±kantiga. Frekvens dåligt känd.

Psilocybe subcoprophila (Britz.) Sacc.
Liknar P. coprophila, men är mindre (-1 cm) och har någotstörre, mer regelbundet ellipsoida sporer (12-19,5 x 7-12 µ).Tämligen allmän.

Psilocybe inquilina (Fr.:Fr.) Bres. Lumpskräling
Växer endast i undantagsfall på spillning, och dåvanligen mycket gammal sådan. Sporer tydligt mindre än hos övrigahär behandlade Psilocybe-arter (6-8,5 x 4-4,5 µ).

Stropharia

Stropharia semiglobata (Batsch : Fr.) Quél. Gul kragskivling
Släktets enda art på spillning känns lätt igenpå den gulaktiga färgen på både hatt och fot, helafruktkroppens klibbighet, samt den tydliga ringen på foten. Hattenär halvklotformig, vanligen högst ett par cm bred. Mycket vanligbåde på spillning och välgödslad mark.