Abortiporus Murr. (Synonym: Heteroporus Lazaro).

Släktet består i Sverige av endast en art, som är ettårig. Hyfsystem monomitiskt, hyfer med söljor. Sporer släta, rundade; i det mjuka skiktet av context bildas chlamydosporer. Med gloeocystider. Vitröta.

Abortiporus biennis (Bull.: Fr.) Sing. Klumpticka 

Fruktkropp: Från en gemensam fot bildas flera runda till spatelformade, taktegellagda hattar, som kan bli 20 cm i diameter och upp till 1,5 cm tjocka. Inte sällan växer de samman så att tickan blir en mer eller mindre oformlig klump, därav det svenska namnet. Unga hattar är nästan vitaktiga, men blir snabbt ockrafärgade och senare rödbruna. Ovansida sammetsartad, ibland svagt zonerad. Den tunna kanten är ofta vågig eller inskuren, och kan ibland vara ljusare än hatten i övrigt. Porerna är ljusa, kantiga till labyrintiska, och får liksom hattkanten mörkare, rödbrunaktiga fläckar vid tumning. Fot central eller snedställd, ofta dåligt utvecklad eller djupt nedsänkt i marken, varför den kan vara svår att observera. Kött tydligt tvåskiktat, vitaktigt till ljusbrunt, rodnande i snitt. Lukt något obehaglig. Ekologi: Svampen växer normalt på död lövved, vanligen på begravda rötter etc. och därför synbarligen på marken. Förekommer i kulturpåverkade biotoper som parker, ängar och vägkanter, mera sällan i lövskog. Enstaka fynd från barrskogsmiljöer, och då utan uppenbar anknytning till lövved. Förväxlingsarter: Kan i första hand förväxlas med jättetickan (Meripilus giganteus), som dock vanligen är mer uttryckligt vedväxande (stubbar, stambaser etc.), och vars hattar är tydligt zonerade. Skiljs även mikroskopiskt genom avsaknaden av söljor och gloeocystider. På dolda barrvedsrester i vägkanter och liknande miljöer förekommer ibland missbildade fruktkroppar av trådticka (Climacocystis borealis), som mikroskopiskt är så lika att förväxling ibland skett. Cystiderna hos trådtickan är dock av annan typ.Substrat: marken, björk, ek, lövved. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Öl, Gt, Vg, Ds, Sd, Up, Mp

Albatrellus S.F. Gray (Synonym: Scutiger Paulet).

Köttiga, marklevande arter med tydlig fot och nedlöpande porer. Vissa arter växer tuvade, och samtliga är sannolikt mykorrhizabildare. Hyfsystem monomitiskt; hyfer breda, med eller utan söljor. Sporer ellipsoida till nästan runda, hos några arter amyloida. Fem svenska arter.

Albatrellus citrinus Ryman Gul lammticka VU 

Fruktkropp: Hattarna blir endast 3-7 cm stora, och kan växa enstaka eller sammanvuxna. Fot 2-4 cm lång, 0, 5-1,5 (-2) cm tjock, centralställd eller excentrisk.  Den platta, släta hatten är först vit, men får liksom fruktkroppen i övrigt citrongula eller gulaktiga fläckar med åldern eller vid tumning. Porer kantiga, nedlöpande. Ekologi: Växer i mossig, örtrik granskog på kalkhaltig mark. Förväxlingsarter: Den nyligen beskrivna arten står nära den snarlika lammtickan (Albatrellus subrubescens), som dock vanligen är något större, får orange missfärgningäxer och växer med tall Frekvens: Sällsynt, men sannolikt förväxlad med lammtickan. Substrat: marken. Utbredning: Gt, Vs, Up, Gst

Albatrellus confluens (Fr.) Kotl. & Pouz. Brödticka

Fruktkropp: Hattarna blir upp till 15 cm breda och ett par centimeter tjocka. De är ofta oregelbundna och sammanvuxna med varandra (2-6 st.), ibland utgående från en grenad, gemensam fot. Ovansida kal till något skrovlig, gräddfärgad till typiskt orangebrun med rosaton, ungefär som hos franskbröd. Porer runda till kantiga, vitaktiga till gräddfärgade, nedlöpande på den likfärgade foten. Både porer och fotens nedre del blir vid skrapning och intorkning orangefläckiga. Kött segt, vitt till gräddfärgat med något besk smak. Ekologi: Svampen bildar normalt mykorrhiza med barrträd (gran, tall) i mossiga skogar, men enstaka fynd har gjorts även i lövskogsmiljö. Förväxlingsarter: Lammtickan (Albatrellus subrubescens) är mycket lik, och fläckas liksom brödtickan orange. Den är dock vanligen mindre, och växer nästan uteslutande under tall. Kan i tveksamma fall skiljas mikroskopiskt genom avsaknaden av söljor. Fårtickan (Albatrellus ovinus) är en klassisk förväxlingsart, men får vid tumning eller med åldern gula till gulgröna fläckar. Hatten saknar dessutom den för brödtickan typiska hattfärgen, och dess mer gråaktiga yta spricker med tiden upp och blir nästan fjällig. Substrat: marken. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Albatrellus cristatus (Fr.) Kotl. & Pouz. Grönticka EN

Fruktkropp: Hattarna är hos denna art gulgröna till olivbruna, och blir med tiden kraftigt uppspruckna. Växer nästan alltid tuvad med flera sammanvuxna hattar, utgående från en gemensam, kort fot, som ibland kan vara grenad. Enskilda hattar upp till 15 cm breda och 2 cm tjocka, kant tunnare och vågig. Porer runda till något kantiga, vitaktiga med gulgrönt skimmer. Kött vitt, färgas vinrödaktigt med svavelsyra. Lukt något unken. Ekologi: I Sverige växer arten företrädesvis i bokskog, och är bara påträffad i sydligaste delen av landet. En av lokalerna är dock en blandad skog med gran, tall, asp och ek. Förväxlingsarter: Genom de gröna nyanserna och den speciella växtmiljön skiljer sig gröntickan tydligt från andra arter i släktet. Oförstörda fruktkroppar kan knappast förväxlas med andra arter.Substrat: marken. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Sm

Albatrellus ovinus (Schaeff. : Fr.) Murr. Fårticka

Fruktkropp: Denna välkända art är den enda ticka som allmänt accepterats som matsvamp. Den köttiga hatten kan bli upp till 15 cm bred och 2,5 cm tjock, och har gråvita till gråbruna färger. På äldre exemplar spricker hattytan upp och blir nästan fjällig. Porer först mycket små och runda, blir med tiden större och något oregelbundna, vitaktiga men ofta med gulgrönt skimmer, får med åldern och vid tumning gulaktiga fläckar. Detta gäller också den tämligen långa, ljusa foten, vars nedre del ofta är tillspetsad och har liknande färger som hatten. Kött vitt, hos äldre svampar vanligen med gulgröna fläckar. Fårtickans fruktkroppar växer normalt enstaka, men ibland kan två eller flera exemplar växa ihop, och blir då gärna oregelbundna eller oformliga. Ekologi: Bildar mykorrhiza med gran i mossiga , äldre skogar. Förväxlingsarter: Brödtickan (Albatrellus confluens) missfärgas i mörkare, mer orangetonade nyanser. Hattfärgen är också annorlunda, och växtsättet vanligen mera tuvat. Den något mindre lammtickan (Albatrellus subrubescens) har också orange missfärgning, samt växer under tall. Mikroskopiskt kan båda dessa arter avgränsas från fårtickan genom att sporerna är amyloida. Substrat: marken. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Ån, Vb, Nb, Lp

Albatrellus subrubescens (Murr.) Pouz. Lammticka VU 

Fruktkropp: Ganska liten art, med en hattdiameter på 3-10 cm. Växer enstaka eller sammanvuxna, och har en tämligen kort, centralställd eller något excentrisk fot. Hatt svagt gulaktig med orangeton, först nästan slät, men med tiden skrovlig och vid intorkning uppsprucket fjällig, särskilt i mitten. Porer något kantiga, vitaktiga till gräddfärgade med gulton, får liksom foten och det vita köttet mörkare, orangebruna fläckar vid skrapning eller torkning. Lukt syrlig, men oftast otydlig. Ekologi: Påträffas i äldre tallskog, och förefaller vara kalkgynnad. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med både brödtickan (Albatrellus confluens) och fårtickan (Albatrellus ovinus). Båda dessa arter är dock större, och den förstnämnda kan mikroskopiskt skiljas genom att hyferna har söljor. Fårtickan växer i granskog, samt har sporer utan amyloid reaktion. Frekvens: Mindre allmän. Substrat: marken. Utbredning: Gt, Vs, Sd, Up, Dl, Hs, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Albatrellus syringae (Parm.) Pouz. Ängsticka

Fruktkropp: Denna vackra art växer enstaka eller gyttrad, och de relativt tunna hattarna blir sällan mer än en decimeter stora. Från början är hattarna nästan plana, men blir snart tydligt trattformiga med vågig, oftast inskuren kant. Ovansida gulaktig med bruna, koncentriska zoner, som dock ibland kan vara otydliga eller saknas helt. Porer svavelgula, nedlöpande på den vita till gulvita foten. Kött ljusgult, utan särskild lukt eller smak. Ekologi: Växer på kulturmarker, exempelvis gräsmattor och vägkanter, ofta i närheten av lövträd som al, björk, lind, syren och sälg. Anses vara en nykomling i svensk svampflora, och uppvisar en tydligt kontinental utbredningsbild (norra Europa och Alperna). Förväxlingsarter: Med sina kraftigt gula porer kan tickan knappast förväxlas med någon annan svamp.Substrat: marken. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Vg, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Amylocystis Sing.

Släktet har fått sitt namn av de tjockväggiga, amyloida cystider, som utgör en unik karaktär i svensk tickflora. Hyfsystem monomitiskt, hyfer amyloida, med söljor. Sporer ganska stora, cylindriska, utan amyloid reaktion. Endast en art, som förorsakar brunröta i barrved. Det ettåriga släktet står nära Oligoporus, men urskiljs på de amyloida strukturerna.

Amylocystis lapponica (Rom.) Sing. Lappticka VU

Fruktkropp: De köttiga, saftiga och tämligen tjocka hattarna kan bli upp till 15 cm stora, och vara mer eller mindre tydligt utskjutande från substratet. Kanten kan vara skarp eller rundad, och fruktkropparna är över huvud taget mycket varierande i formen, ibland t.o.m. oformliga. Ovansida luden, på helt unga exemplar vitaktig, men blir snart rödbrun, brun eller brunviolett, även om hattkanten länge förblir ljusare. Porer kantiga, först vita, men liksom svampen i övrigt efterhand mörkfläckiga -något som är mycket markant också vid tumning. De tydliga färgförändringarna och den saftiga, fläskartade konsistensen hos färska fruktkroppar (som ofta har tydliga vätskedroppar) gör svampen mycket speciell. Ekologi: Växer på gran i gammal, urskogsartad barrskog, ofta på sidan av liggande träd. I lämpliga växtmiljöer kan arten vissa år förekomma rikligt, medan den under andra år nästan helt kan utebli. Förväxlingsarter: Färgförändringarna gör att lapptickan kan förväxlas med blödtickan (Oligoporus fragilis), som dock har annan konsistens och får mer eldröda färger. Helt unga fruktkroppar av sottickan (Ischnoderma benzoinum) kan vara mycket svåra att i fält skilja från lapptickan, och sådana förväxlingar har gjorts även av erfarna mykologer. Mikroskopiskt är lapptickan lättbestämd tack vare sina amyloida cystider. Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vr, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Anomoporia Pouz.

Släktet består av ettåriga, resupinata arter med amyloida sporer. Hyfsystem monomitiskt, hyfer med söljor. Samtliga arter växer på barrved, där de orsakar brunröta. Eftersom inga andra släkten av tickor har sporer med amyloid reaktion, är släktet mikroskopiskt väl definierat. Dock finns delvis olika uppfattningar när det gäller de för modern taxonomi avgörande rötkaraktärerna, och Ryvarden & Gilbertson (1993) hävdar att en art, Anomoporia myceliosa, i själva verket är vitrötare, och därför inte kan behållas i släktet. Den har därför överförts till släktet Ceriporiopsis, där den blir den enda arten med amyloida sporer. Andra hävdar att indikationerna på att svampen verkligen ger vitröta inte är helt övertygande, och utan att på något sätt ta ställning i denna fråga, väljer vi att här hålla samman släktet Anomoporia på den i det praktiska bestämningsarbetet mest användbara karaktären. Fyra arter funna i Sverige.

Anomoporia albolutescens (Rom.) Pouz. Gul mjukporing CR

Fruktkropp: En ganska liten art, med porer som åtminstone delvis är kraftigt gulfärgade. På den sterila, fibriga kanten finns svavelgula trådar, s.k. rhizomorpher, som utgör artens bästa makroskopiska kännetecken. Porerna är runda till kantiga (2-4 per mm), rören upp till 2 mm långa och hela svampen upp till 3 mm tjock. Kött gulaktigt, med mjuk och skör konsistens. Ekologi: Arten hittades och beskrevs av Lars Romell 1910 (Norrbotten), och det var först nyligen (1995) som den åter påträffades, denna gång i Uppland. De fåtaliga fynden gör att svampens ekologiska krav är svåra att bedöma, i synnerhet eftersom arten dessutom hittats på asp i Finland. Förväxlingsarter: Det finns många mjuka, resupinata tickor med gulaktiga färger, men de kraftigt gula rhizomorpherna gör ändå förväxlingsrisken liten. Möjligen kan den mycket vanliga skinnsvampen Piloderna croceum (svavelskinn) ställa till problem eftersom den har liknande trådar, men den saknar helt porer och är alltså ingen ticka. Misstänkta fynd av Anomoporia albolutescens måste självfallet alltid samlas in och undersökas mikroskopiskt. Substrat (antal): tall (1), barrved (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Up, Dl, Hs, Nb

Anomoporia bombycina (Fr.) Pouz. Mjukporing EN

Fruktkropp: Vanligen liten, tunn art, med kant utan eller med bara enstaka rhizomorpher. Porerna blir snart utdragna till nästan labyrintiska (1-2 per mm), och har blekt violettbruna till svagt blålila nyanser, särskilt mot kanterna. Kött mjukt, gräddfärgat till blekt gulbrunt. Ekologi: Tickan växer på markliggande, murkna stammar av barrträd, vanligen gran, i gamla eller medelåldriga skogar. Verkar föredra skuggiga växtmiljöer, och växer gärna på undersidan av relativt klena, barklösa lågor nedsjunkna i mossa. Förväxlingsarter: Den speciella färgen i kombination med de oregelbundna, tämligen stora porerna, gör att arten inte liknar någon annan mjuk, ettårig ticka. Bör dock alltid mikroskoperas, och avslöjar sig då på de amyloida sporerna, som är tydligt större än hos övriga arter i släktet. Substrat (%): gran (35), tall (30), barrved (35) + al. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Hl, Sm, Ög, Vr, Sd, Up, Dl, Gs, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Anomoporia kamtschatica (Parm.) Bondartseva Vaddporing NT (Synonym: A. ambigua David & Gilles)

Fruktkropp: Svampen är mycket mjuk och skör, och saknar helt rhizomorpher i kanten. Porer vita till gräddfärgade, först nästan runda, men blir snart utdragna och oregelbundna (1-2 per mm på fullgångna exemplar). Under lupp (50 x) syns att porerna är uppslitsade till nästan tandade. Ekologi: Växer på mycket murken, markliggande barrved, ofta i dolda håligheter. Uppges i Finland också ha påträffats på bearbetad ved (liggande husrester etc.). Arten verkar föredra skuggiga, konstant fuktiga lokaler, men eftersom den nyligen uppmärksammats, är dess ekologiska krav ännu inte tillräckligt kända för att dra några säkra slutsatser. Förväxlingsarter: De flesta svenska fynd har gjorts genom revidering av herbariematerial (Niemelä) av Anomoporia myceliosa (fransporing), som är mycket närstående. A. kamtschatica saknar dock rhizomopher, och sporerna är något större och har tjockare väggar. Skillnader finns också i vissa mikrokemiska reaktioner hos hyferna. Även stråltickan (Ceriporiopsis mucida) utgör en förväxlingsrisk, men har mindre sporer, som dessutom inte är amyloida. Makroskopiskt finns flera poroida svampar som kan ha samma färg och mjuka konsistens, och arten kan därför aldrig bestämmas säkert utan mikroskopering. Substrat (%): gran (30), barrved (70). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Bl, Sm, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Hs, Mp, Vb, Lp

Anomoporia myceliosa (Peck) Pouz. Fransporing VU (Syn: Ceriporiopsis myceliosa (Peck) Ryv. & Gilbn.)

Fruktkropp: Den mjuka, tunna svampen blir sällan mer än 5 cm stor, och har i kanten talrika vita trådar, s.k. rhizomorpher. Porer vita till gräddfärgade, kantiga till oregelbundna, på äldre exemplar 1-2 per mm. Ekologi: Växer i huvudsak på murken barrved, men fynd finns även från björk och hassel. Sammanblandning med andra svampar gör bilden något osäker, men arten verkar föredra äldre, fuktiga barr- och blandskogar. Även påträffad på bearbetad ved. Förväxlingsarter: De väl utvecklade rhizomorpherna skiljer arten från de övriga i släktet. Flera insamlingar har visat sig vara den nyligen uppmärksammade A. kamtschatica, som saknar rhizomorpher och har något mindre sporer. Ceriporiopsis mucida (Strålticka) kan makroskopiskt vara mycket lik, men dess sporer är ej amyloida. Vissa poroida skinnsvampar, bl.a. Trechispora, har liknande utseende, men avgränsas i allmänhet lätt på en rad mikroskopiska karaktärer. Substrat (%): gran (38), tall (16), björk (4), Abies (2), en (2), barrved (31), lövved (7). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Hs, Hd, Mp

Antrodia Karst.

Ettåriga eller fleråriga arter med sega, vanligen resupinata fruktkroppar. Ett fåtal arter bildar hattar eller hattliknande kanter i kombination med en resupinat del. Hyfsystem dimitiskt, hyfer med söljor. Sporer av varierande form och storlek, inamyloida. Kött ljust. Brunröta. Ett antal arter som tidigare fördes till släktet har befunnits vara vitrötesvampar, och har därför överförts till ett eget släkte, Diplomitoporus. Delvis besvärligt släkte, där flera av arterna kan vara mycket lika varandra. 15 arter funna i Sverige.

Antrodia albida (Fr. : Fr.) Donk Ormticka

Fruktkropp: Variabel art, som kan vara helt resupinat eller bilda mer eller mindre tydliga, oftast taktegellagda hattar. Ofta växer tickan utbredd i sidled, med flera hattar sammanvuxna med varandra. Enskilda hattar skjuter ut 1-2 cm från substratet och blir upp till 3 cm breda. Ovansida vitaktig till smutsigt gräddfärgad, hos unga svampar finluden, men med tiden kal och ofta zonerad. Artens bästa kännetecken är de stora, kraftiga porerna, som på resupinata fruktkroppar är kantiga och 1-3 mm breda, men som hos hattbildande exemplar åtminstone delvis blir labyrintiska, utdragna och ibland nästan skivlika. De har liksom det sega, relativt tunna köttet vitaktig färg, men kan på äldre svampar få svagt gulbrunaktiga nyanser. Hela svampen kan bli ett par cm tjock (rörlagret upptar då c:a 1,5 cm), och arten tillhör därmed de kraftigaste inom släktet. Ekologi: Växer på en rad lövträd, både i fuktiga miljöer och i vanliga lövskogar. I södra Sverige vanligast på asp, Salix, hassel, apel och ädellövträd, medan nordligare fynd framför allt gjorts på björk och al. Förväxlingsarter: Trots sitt speciella utseende är arten ofta besvärlig att avgränsa (även mikroskopiskt) från flera närstående arter med liknande, stora porer. Snarlik är tickmusslingen (Antrodia heteromorpha), som normalt växer på barrträd, men som från norra Sverige även rapporterats från lövved, främst björk. Dessa fynd ska möjligen hänföras till A. albida, men saken kan knappast betraktas som övertygande utredd. På asp finns den nyligen beskrivna Antrodia mellita (honungsticka), som dock har tydligt kortare sporer. Från Danmark och söderut finns den i Sverige ännu ej med säkerhet påträffade Antrodia malicola med mörkare, gulbrunaktiga färger, och från Italien beskrevs 1990 en form med ovanligt långa sporer som en egen art, Antrodia macrospora. På Salix finns dessutom den helt resupinata Antrodia macra, som har något mindre porer och aningen mjukare konsistens. Förväxlingar har i fält också skett med en rad andra arter, bl.a. vittagging (Irpex lacteus), slingerticka (Cerrena unicolor) och klyvporing (Schizopora paradoxa), men dessa kan alla utan större proplem avgränsas mikroskopiskt. Substrat (%): björk (21), asp (18), al (12), apel (9), Salix (9), hassel (5), rönn (3), ek (2), Prunus (2), ask (1), gran (1), lövved (17). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Lp

Antrodia albobrunnea (Rom.) Ryv. Fläckporing VU S

Fruktkropp: Resupinat, ofta utbredd ticka, som fått sitt svenska namn av att de på unga svampar vita porerna (3-5 per mm, nästan runda) med tiden och vid tumning får gulbruna till rödbruna fläckar. Kant bomullsartad, ofta med myceltrådar. Det tunna och ganska mjuka köttet är vitaktigt till ljusbrunt, men avgränsas mot substratet av en mörkare, brunaktig zon. Ekologi: Växer på markliggande stammar och grenar av barrträd, ofta på undersidan och därmed väl dold om substratet inte vänds. Påträffas framför allt i bergiga, talldominerade miljöer med grova, åldriga träd. Förväxlingsarter: Färgförändringar av den typ som fläckporingen uppvisar är inte vanliga, men finns i viss mån också hos Junghuhnia luteoalba (gulporing), som oftast växer på tall. Fläckarna är hos denna inte lika tydliga (särskilt inte vid tumning) och arten har dessutom segare konsistens. Kan relativt lätt avgränsas i mikroskop, bl.a. genom annorlunda sporer. En annan förväxlingsart är Skeletocutis lenis, som normalt växer på tall, men som saknar tydlig fläckbildning. En bra mikroskopisk karaktär hos fläckporingen är att det i tickans inre delar alltid finns enstaka mer eller mindre tydligt brunfärgade hyfer, medan hyferna hos alla liknande arter är ofärgade. Substrat (%): tall (82), gran (6), barrved (12). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sm, Vg, Vr, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Antrodia crassa (Karst.) Ryv. Kritporing DD

Fruktkropp: Flerårig, resupinat ticka, som genom sin ansenliga tjocklek (- 3 cm) kan förefalla nästan knöllik. Porerna är vita till gräddfärgade, och konsistensen påfallande kritartad. Svampens inre delar desintegreras påtagligt, och det är oftast svårt att urskilja gränsen mellan rör och kött, ibland t.o.m. mellan tickan och substratet! Smak bitter. Ekologi: Växer på lågor av tall och gran i miljöer med lång kontinuitet. Förväxlingsarter: Eftersom kritporingen är en sällsynt art som många vill hitta, finns en uppenbar förväxlingsrisk med liknande arter. Främst gäller detta den normalt ettåriga och betydligt tunnare citrontickan (Antrodia xantha), men också arter som den i unga stadier gulaktiga Diplomitoporus lindbladii (gråporing), samt den på asp växande Antrodia pulvinascens (veckticka). Den sistnämnda arten är också flerårig, har kritartad konsistens, och kan över huvud taget vara mycket lik. Mikroskopiskt är kritporingen ofta besvärlig på grund av att det i preparaten oftast finns allehanda störande strukturer, och den amyloida reaktionen hos skeletthyferna finns också hos både citronticka och gråporing. Sporerna skiljer dock dessa arter åt. Substrat (%): tall (60), gran (40). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vg, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Ån, Nb, Lp

Antrodia gossypina (Speg.) Ryv. Bomullsporing DD

Fruktkropp: En ganska tunn, resupinat ticka, med mjukt bomullsartad konsistens. Porerna är runda till kantiga (3-6 per mm), först vita, men sedan mörknande till gulbruna och då kontrasterande mot det vita köttet och den breda, vita kanten, som ibland har rhizomorpher. Som torr blir den ettåriga svampen vaxartad och skör, något som även kan märkas på gamla, levande fruktkroppar. Ekologi: Växer på barrved, men dess ekologi är i övrigt dåligt känd. Förväxlingsarter: Närstående är Antrodia vaillantii (mögelticka), som normalt också har mörknande porer och rhizomorpher i kanten. Den saknar dock den vaxartade konsistensen, samt har något större sporer. Antrodia gossypium torde i övrigt säkerligen kunna förväxlas med en rad resupinata tickor, och misstänkta fynd måste naturligtvis undersökas noga även mikroskopiskt. Substrat (antal): gran (1), barrved (2). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Up, Dl, Jm

Antrodia heteromorpha (Fr. : Fr.) Donk Tickmussling

Fruktkropp: Ettårig, seg ticka, som vanligen bildar taktegellagda hattar, men som också kan vara mer eller mindre knöllik eller helt resupinat. Enskilda hattar är 2-3 cm breda och trekantiga i snitt, men kan ibland vara utdragna i sidled och då bli decimeterlånga. Ovansida vitaktig till smutsigt grågul, ofta svagt zonerad eller fårad. Porerna är på hattbildande fruktkroppar kraftigt nedlöpande, kantiga till utdragna och labyrintiska , 1-3 mm stora, vita till gråaktiga eller smutsgula. Rörskiktet kan hos denna kraftiga art bli upp till 3 cm tjockt, medan det vita köttet bara är några mm. Fruktkropparnas form varierar i hög grad beroende på växtplatsen, och hattbildning är vanligare på stubbar och andra lodräta substrat. Ekologi: Växer normalt på gran, men särskilt från norra halvan av Sverige har fynd rapporterats från lövved, bl.a. björk. Identiteten hos dessa kollekter är dock något oklar, och de kan vara former av den närstående Antrodia albida. Tickmusslingen påträffas på både stubbar och lågor i skiftande men grandominerade miljöer. Förväxlingsarter: Tickans stora porer begränsar antalet förväxlingsbara arter till ett par stycken. Största problemet är Antrodia albida (ormticka), som ofta är mycket lik, men normalt växer på lövved. De mikroskopiska skillnaderna mellan dessa arter är mycket små, och komplexet kan knappast sägas vara tillfredsställande utrett. På asp finns den nyligen beskrivna Antrodia mellita (honungsticka), som också har stora porer, men vanligen är helt resupinat. Sporerna är dessutom betydligt mindre. Storporig är också Antrodia ramentacea (liten tickmussling), som är bunden till tall och har mjukare konsitens (få skeletthyfer; förefaller ibland vara nästan monomitisk!). Substrat (%): gran (95), björk (2), tall (2), al (1) + lärk, Salix. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Antrodia infirma Renv. & Niemelä Urskogsporing EN

Fruktkropp: En liten (-1 dm), resupinat och tämligen mjuk ticka. Porer vita till gräddfärgade, 2-4 per mm, ibland delvis utdragna, på äldre exemplar kontrasterande mot en något ljusare, smal kant. Svampen kan bli 3-4 mm tjock, och saknar speciell lukt och smak. Ekologi: Växer i huvudsak på tall i naturskogar, men eftersom arten nyligen beskrivits, är dess ekologi dåligt känd. Förväxlingsarter: Arten är genom sin mjuka konsistens en mycket otypisk Antrodia, och det faktum att den endast har enstaka, ofta svårfunna skeletthyfer gör att den vid mikroskopisk undersökning lätt hänförs till släktet Oligoporus, där dock endast ett fåtal arter har så stora sporer. Makroskopiskt kan arten i vissa fall likna en resupinat knölticka (Antrodia serialis), men denna är mycket segare och domineras helt av tjockväggiga hyfer. På tall finns den mycket närstående, tillika nyligen beskrivna Antrodia primaeva (urskogsticka), som dock har betydligt fler skeletthyfer. Risk för förväxling föreligger också med resupinata exemplar av Antrodia ramentacea (liten tickmussling) med större porer och längre sporer. Misstänkta fynd bör alltid mikroskoperas. Substrat (antal): tall (4), gran (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vr, Dl, Hls, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Antrodia macra (Sommerf.) Niemelä Videticka NT (Synonym: Antrodia salicina (Bres. in Egel.) Niemelä)

Fruktkropp: Liten, resupinat ticka, som i sällsynta fall kan vara knöllik eller ha antydan till hattbildning. Porerna är kantiga till oregelbundna, ganska stora (1-3 per mm), grädfärgade till ljust gulbruna. Svampen är vanligen tunn, men kan ibland nå en tjocklek av en dryg centimeter, av vilken det mesta utgörs av rör. Ekologi: Växer på Salix, helst i fuktiga miljöer. Förväxlingsarter: De tämligen stora porerna ger god vägledning. De är mindre än hos den närstående ormtickan (Antrodia albida), som har segare konistens och ofta är hattbildande. I liknande miljöer påträffas också den mycket variabla Schizopora paradoxa (klyvporing), som dock lätt avgränsas mikroskopiskt. Detta gäller även den nyligen uppmärksammade Ceriporiopsis balaenae, som helt saknar skeletthyfer. Substrat (%): Salix (84), asp (16).Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Sm, Öl, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Ån, Lp

Antrodia mellita Niemelä & Pentt. Honungsticka VU

Fruktkropp: Svampen tillhör de storporiga, kraftiga Antrodia-arterna, och är resupinat till svagt knöllik. Porerna är kantiga till labyrintiskt utdragna, men kan ibland bli så uppslitsade att de påminner om lameller. Färgen varierar från blekt gulaktiga till halmfärgade nyanser, och det tunna köttet har ungefär samma färg. Knöliga exemplar kan bli c:a 1 cm tjocka, men som helt resupinat är tickan bara knappt hälften så tjock. Den förefaller kunna vara både ettårig och flerårig, och har liksom närstående arter seg konsistens. Uppgifter finns om att svampen utsöndrar en honungsliknande doft, men de fåtaliga fynden gör det svårt att bedöma om detta är en konsekvent karaktär. Ekologi: Växer på asp, och är i Sverige hittills funnen bara på stubbar gnagda av bäver. Arten beskrevs först 1992, och dess krav är därför ännu otillräckligt kända. Förväxlingsarter: Liknar i första hand barrvedsarten Antrodia heteromorpha (tickmussling), samt ormtickan (Antrodia albida). Båda dessa arter har dock betydligt större sporer, och för en säker bestämning av Antrodia mellita är mikroskopering därför nödvändig. Substrat: asp. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vr, Vs, Dl, Vb, Lp

Antrodia piceata Runnel, Spirin & Vlasák  NT  (Synonym: A. sitchensis (Baxter) Gilbn. & Ryv.)

Fruktkropp: Resupinat, ettårig eller flerårig ticka, som kan bli upp till 15 cm lång och 6 mm tjock. Porer vita till smutsbruna, som äldre eller torra mer brunaktiga, runda, 4-7 per mm., blir med tiden mer eller mindre resinösa. Porytan omges av en tämligen tydlig, steril kant, som kan mörkna med åldern. Det sega köttet är gräddfärgat, ljusare än rörlagret, och har något bitter smak. Färska exemplar avger en tydlig, sötaktig doft av metanol eller "bränd sockerkaka". Ekologi: Växer i huvudsak på tall i hedartade tallskogar.  Förväxlingsarter: Kan förväxlas med bl.a. resupinata exemplar av knölticka, Antrodia serialis, men har beydligt mindre sporer och skeletthyfer med amyloid reaktion, om än ibland otydlig. Substrat: Tall Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Nk, Ån, Vb, Lp

Antrodia primaeva Renv. & Niemelä Urskogsticka EN

Fruktkropp: Resupinat, ettårig ticka, som ibland kan bilda en mer eller mindre tydlig, långsträckt men föga utskjutande hattkant med gräddfärgad till gulbrunaktig ovansida. Svampen kan bli ett par decimeter lång, 1,5 (-2) cm tjock, och har mjuk, nästan ostartad konsistens. Porer 2-4 per mm, kantiga till utdragna, är först vitaktiga, men missfärgas med tiden i gula till bruna nyanser, omges av en mycket smal, svagt fibrig kant. Kött mjukt, vitt till gräddfärgat, tjockast på exemplar med hattbildning. Ekologi: Finns i urskogsartad, boreal tallskog, men eftersom arten nyligen beskrivits, finns stora kunskapsluckor beträffande dess miljökrav, frekvens och utbredning. Förväxlingsarter: Svårbestämd art, som framför allt kan förväxlas med den närstående Antrodia infirma. Denna har dock mycket få skeletthyfer, och bildar aldrig hattliknande strukturer. Det gör däremot Dichomitus squalens, som makroskopiskt kan likna hattbildande former av A. primaeva, men vars speciella, förgrenade skeletthyfer lätt avslöjar dess identitet i mikroskop. Av de vanliga arterna utgör dock knöltickan (Antrodia serialis) den största förväxlingsrisken. Den växer normalt på gran, samt har till skillnad från A. primaeva gott om skeletthyfer även i köttet (context). Substrat (antal): tall (3), barrved (3). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vr, Sd, Dl, Hs, Mp, Ån, Nb, Lp

Antrodia pulvinascens (Pilát) Niemelä Veckticka NT (Syn.: Antrodia plicata Niemelä)

Fruktkropp: Flerårig, resupinat art, som i undantagsfall kan bilda knöllika hattar eller hattkanter. Svampen kan bli flera dm stor och upp till 1 cm tjock. De runda porerna (4-5 per mm) är först ljusa, men får snart ockrabrun färg, som kontrasterar mot den ljusare, smala kanten. Rören är oftast tydligt skiktade och upptar vid snitt större delen av fruktkroppen; det tunna köttet disintegreras liksom rörskiktets inre delar med tiden till en kritartad massa, som ger tickan en mycket speciell och typisk konsistens. Ekologi: Vecktickan växer normalt på grova lågor av asp, men har även sällsynt påträffats på Salix. Förekommer uppenbarligen både i slutna och tämligen öppna miljöer med dominans av asp, och kan i biotoper med god tillgång på lämpliga substrat bilda ansenliga populationer. Förväxlingsarter: För ett par decennier sedan var denna ticka nästan helt okänd i Sverige, men sedan dess har fler och fler lärt sig känna igen de typiskt färgade, fleråriga och vanligen stora fruktkropparna på asp. På samma sätt växer också den något mer frekventa barktickan (Oxyporus corticola), som trots tydliga makroskopiska och mikroskopiska skillnader verkar vara den största förväxlingsrisken. Barktickan är normalt ettårig och betydligt tunnare, har annan färg och grundare porer. Substrat (%): asp (93), Salix (7). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sm, Öl, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Antrodia ramentacea (Berk. & Br.) Donk Liten tickmussling

Fruktkropp: Ettårig, vanligen liten art, som i huvudsak bildar rundade, resupinata fruktkroppar, men som ibland utvecklar små hattar eller hattliknande kanter. De vita till halmfärgade porerna är kantiga till utdragna (1-2 mm på äldre exemplar), och omges av en smal, vit kant, som med tiden ofta blir upprullad. Svampen är bara några mm tjock, och det vita köttet utgör endast c:a en femtedel av fruktkroppen. Smak svagt bitter eller besk. Ekologi: Växer på tall, helst på fallna grenar som ännu har barken kvar. Finns ofta i glesa skogsmiljöer, och kan påträffas redan under vårvintern. Förväxlingsarter: De små, storporiga fruktkropparna och växtplatsen gör denna art ganska lätt att identifiera. Kan påminna om små exemplar av tickmusslingen (Antrodia heteromorpha), som dock växer på gran och har mycket segare konsistens. I mikroskop avslöjar sig A. ramentacea som en ganska otypisk art för släktet, eftersom dess trama domineras av generativa hyfer och alltså har en ganska mjuk konsistens. Substrat: tall. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Sd, Up, Dl, Lp

Antrodia serialis (Fr.) Donk Knölticka

Fruktkropp: En variabel, vanligen ettårig art, som på utpräglat lodrätt underlag (sågytor, stubbar) ofta bildar talrika taktegellagda, knöllika hattar. Dessa blir för det mesta bara ett par centimeter stora och ungefär hälften så tjocka, och har ljust ockrafärgad till vackert kanelbrun ovansida. På lågor är fruktkropparna oftast helt resupinata, och kan då täcka meterlånga partier. De vita till smutsbruna porerna är runda, 2-3 per mm, och får genom sina tjocka väggar ett karakteristiskt utseende som gör att arten efter en tids träning går att bestämma med blotta ögat. Kött av porernas färg, segt, smakar svagt bittert efter en stunds tuggande. I motsats till de flesta svampar är knöltickan ofta lättast att känna igen när fruktkropparna förstörts, vilket relativt snabbt sker genom angrepp av insekter och andra, parasitiska svampar. Hymeniet blir då delvis missfärgat i vinröda nyanser, och i slutstadiet återstår bara de hängande slamsor som på var och varannan granlåga vittnar om förekomsten av en av barrskogens vanligaste vedsvampar. Ekologi: Förekommer framför allt på gran, men finns ibland även på tall, ytterst sällan på lövträd. Påträffas i de flesta biotoper med död granved. Förväxlingsarter: Knöltickan är en av de tickor som blir mest insamlad i tron att det är någon annan art. Detta beror naturligtvis på att den är ytterst vanlig, men också på att resupinata exemplar kan vara väldigt anonyma, framför allt i unga stadier. Mikroskopiskt är arten i och för sig ganska väl definierad genom sina stora och typiskt formade sporer, men att hitta dessa sporer är oftast lättare sagt än gjort. Över huvud taget är det besvärligt att i de av skeletthyfer helt dominerade preparaten upptäcka de karaktärer som är viktiga för bestämningen, och man kan med fog ställa sig frågan hur många nybörjare som blivit avskräckta på grund av att de intet ont anande råkat släpa hem en knölticka som sitt första mikroskoperingsobjekt! Av de många förväxlingsriskerna kan särskilt framhållas resupinata fruktkroppar av rotticka (Heterobasidion annosum), som dock har annorlunda porer och en mer tydligt avsatt kant. På tall kan Oligoporus leucomallellus ytligt påminna mycket om en knölticka med små hattar, men den arten är extremt mjuk och har helt andra mikrokaraktärer. Substrat (%): gran (96), tall (2), barrved (2) + bok. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Antrodia sinuosa (Fr.) Karst. Timmerticka

Fruktkropp: Resupinat, ettårig art, som kan bli mer än en meter lång, men som i tjocklek sällan överstiger en halv centimeter. Porerna är kantiga till utdragna och uppslitsade, normalt 1-3 per mm, som unga vita, men efterhand åtminstone delvis mörknande till brunaktiga eller gråbruna. Kött vitt, tunt, med bitter smak. Tickan är löst fastväxt vid substratet, och särskilt äldre exemplar kan lätt "skalas av" i långa, sammanhängande sjok. Ekologi: Växer på både tall och gran; enstaka fynd har gjorts även på lövved. Förekommer både på bark och naken ved, samt har viss förkärlek för brända stockar och bearbetat virke. Svampen verkar trivas både i öppen skog och mer slutna biotoper. Förväxlingsarter: De mörknande, relativt stora porerna och de vanligen långsträckta, löst vidvuxna fruktkropparna gör timmertickan till en ganska karakteristisk art. Kan i första hand förväxlas med Diplomitoporus lindbladii (gråporing), vars porer dock blir mer utpräglat gråaktiga, samt med de mer småporiga och beständigt ljusa Antrodia xantha (citronticka) och Skeletocutis lenis. Resupinata exemplar av knölticka (Antrodia serialis) har mindre och rundare porer, hårdare konsistens och ingen eller endast svag missfärgning. Substrat (%): gran (45), tall (42), barrved (13) + asp, björk, ek, Salix. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Antrodia sitchensis (Baxter) Gilbn. & Ryv.

Fruktkropp: Resupinat, ettårig eller flerårig art, som blir upp till 15 cm lång och drygt en halv centimeter tjock. Porer rundade, 4-7 per mm, gräddfärgade, med åldern eller vid torkning mörknande till brunaktiga eller orangebruna. Kant ofta tydligt differentierad, rödbrun och resinös; även rörlagret blir med tiden något hartsartat. Kött ljusare än porerna, med bitter smak.  Som färsk utsöndrar tickan en påfallande, sötaktig lukt. Ekologi: Växer på barrved. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med andra resupinata, småporiga Antrodia-arter på barrved, men dessa saknar vanligen avsatt, rödbrun kant och tydlig lukt. Mikroskopiskt uppvisar arten cylindriska, relativt små sporer och svag amyloid reaktion hos skeletthyferna.
Substrat (antal): barrved (1). Frekvens: Endast funnen en gång i landet, men sannolikt mycket förbisedd. Utbredning: Sdm.

Antrodia vaillantii (Fr.) Ryv. Mögelticka

Fruktkropp: En tunn, strikt resupinat ticka, som kan bli ganska stor. Porer runda till kantiga, 1-4 per mm, först vitaktiga till gräddfärgade, men med tiden fläckvis eller helt mörknande till brunaktiga. De kontrasterar då med den ljusa, breda kanten, som vanligen har tydliga rhizomorpher. Kött vitt, ger liksom svampen som helhet ett mjukt och bomullsartat intryck. Ekologi: Växer företrädesvis på bearbetad ved i källor, gruvor etc. Fynd har även gjorts på markliggande skräp på soptippar, på masonit i ett gammalt bilvrak, på förna och andra växtrester, samt på marken. Förväxlingsarter: Rhizomorpherna, de mörknande porerna och de udda växtplatserna ger god vägledning vid bestämningen, som dock alltid bör verifieras mikroskopiskt. Kan möjligen förväxlas med timmertickan (Antrodia sinuosa), som dock saknar rhizomorpher och normalt har större porer. Substrat (antal): tall (3), gran (2), ek (1), barrved (4), pappkartong (1), gråbo (1), palsternacka (1), skräp (1), marken (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Hl, Sm, Öl, Bh, Sd, Up

Antrodia xantha (Fr. : Fr.) Ryv. Citronticka

Fruktkropp: Ettårig, resupinat, ganska tunn ticka, som på lodrätt underlag (sågytor, stubbar) i sällsynta fall kan bilda knöllika, taktegellagda hattar. Denna typ av fruktkroppar har beskrivits som f. pachymeres, men är alltså på intet sätt typisk för arten, som normalt bildar långsträckta fruktkroppar helt utan antydan till hattar. Porerna är små (5-7 per mm) och runda, och porlagret spricker med tiden upp i ett rutliknande mönster, som ger svampen ett mycket typiskt utseende. Färgen varierar från nästan vitt till kraftigt citrongult, och kan därför inte alltid användas som en karaktär för säker bestämning. God vägledning ger däremot den kritartade, spröda konsistensen, samt köttets bittra smak Ekologi: Normalt påträffas citrontickan på naken tallved, men finns också på gran. I norra Sverige växer arten dessutom på Salix, och fruktkropparna blir då vanligen kraftigt gulfärgade. Svampen trivs framför allt i öppna, glesa och torra skogsmiljöer, och växer ibland också på bearbetad eller bränd ved. Förväxlingsarter: Kan företrädesvis förväxlas med Skeletocutis incarnata (gärdselticka) och Skeletocutis lenis, som båda ofta förekommer på tall. Ingen av dessa har dock citrontickans kritartade konsistens, och porlaget blir heller inte uppsprucket. Mikroskopiskt kan arten avslöjas genom den tydligt amyloida reaktionen hos skeletthyferna, samt på de små, något böjda sporerna. Substrat (%): tall (63), gran (15), Salix (6), asp (1), lärk (1), barrved (14). Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Antrodiella Ryv. & Johan.

Ett taxonomiskt delvis besvärligt släkte med ettåriga, hattbildande eller resupinata arter. Hyfsystem dimitiskt, men skeletthyfer ofta förgrenade, vilket gör att fruktkropparna vanligen är mycket sega. Hyfer med söljor hos alla arter utom en (Antrodiella onychoides), sporer små, cylindriska till nästan runda. Släktet påminner mikroskopiskt mycket om Junghuhnia, men saknar helt tjockväggiga cystider. Flera av arterna är mycket aggressiva och flera angriper gärna andra svampar, på vars fruktkroppar Antrodiella-arter då ofta hittas. Vitröta. 9 arter i Sverige, flera av dessa dåligt kända.

Antrodiella citrinella Niemelä & Ryv. Citronporing CR

Fruktkropp: Liten (2-7 cm), tunn resupinat art, vars kanter dock i undantagsfall kan skjuta ut några mm, varvid svampen kan uppfattas som hattbildande. Porer runda till något oregelbundna, 3-5 per mm, blekt till kraftigt cirongula, på torkade exemplar med mattare färger. Hela svampen blir bara ett par mm tjock, och har liksom det ytterst tunna, vitaktiga köttet segt fibrig konsistes. Ekologi: Växer i gammal, skuggig och fuktig granskog, oftast i anslutning till klibbticka (Fomitopsis pinicola). De fåtaliga fynden gör det svårt att dra säkra slutsatser om dess ekologi, men mycket tyder på att den endast finns i naturskogsartade miljöer. Förväxlingsarter: Den gula färgen gör att en förväxling med citronticka (Antrodia xantha) kan ligga nära till hands. Denna har dock kritartad snarare än seg konsistens, samt är mikroskopiskt annorlunda. Kraftigt gula kan unga, resupinata och därmed otypiska exemplar av klibbticka (Fomitopsis pinicola) vara, men den arten känns lätt igen på att porerna färgas kraftigt orangeröda av lut (KOH). Glastickan (Antrodiella semisupina) växer i norra Sverige ofta resupinat på gran, men har betydligt mindre porer och saknar citrongula nyanser. Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sd, Hs, Jm, Mp, Ån, Lp

Antrodiella faginea Vampola & Pouzar

Fruktkropp:  Fruktkroppar vita till smutsigt gräddfärgade eller ljust ockrabruna, oftast mer eller mindre hattbildande men ibland helt resupinata. Porer runda, 4-6 per mm, på hattbildande exemplar ibland något uppslitsade. Makroskopiskt kan arten sägas vara en dubbelgångare till den betydligt vanligare glastickan (A. semisupina), och är måhända därför förbisedd. Ekologi: Tillsynes motsägelsefull, eftersom de hittills fåtaliga svenska gjorts både i ädellövskog och i boreala miljöer, men utanför landet har arten hittats främst på bok, avenbok och ek.  Förväxlingsarter: Skiljer sig mikroskopiskt från glastickan (A. semisupina) genom förekomsten av gloeocystider. Dessa är större än basidierna (upp till 25 µ), men kan ibland vara fåtaliga och svåra att hitta. Substrat : alm Frekvens: En i huvudsak centraleuropeisk art, och endast ett fåtal fynd finns hittills från Sverige. Utbredning: Vg, Up, Lp

Antrodiella fissiliformis (Pil.) Gilbn. & Ryv. EN  (Syn.: Frantisekia mentschulensis (Pilát : Pilát).) Spirin.)

Fruktkropp:  Fruktkroppar gräddfärgade eller ljust ockrabruna, som färska ibland med orange eller aprikosfärgade nyanser, som äldre mer brunaktiga. De resupinata eller något knöllika fruktkropparna kan bli upp till c:a 1 cm tjocka och nå en utbredning av c:a 10 cm. Porer runda till något kantiga, 7-10 per mm, på torra exemplar ännu mindre. Porlagret ger på färska fruktkroppar ett relativt saftigt inbtryck, men blir på äldre svampar skört och tydligt agglutinerat. Som det vetenskapliga namnet anger kan tickans konsistens leda tankarna till den hattbildande apeltickan (Tyromyces fissilis), som dock som torr får en mer fettglänsande karaktär och har betydligt större porer. Ekologi: I Sverige endast funnen på lågor av bok i bokdominerad lövskog. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med bl.a. Antrodiella romellii, som har likartade sporer men som i allmänhet har blekare färgnyanser och tunnare fruktkroppar. Substrat: bok Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Hl, Sm

Antrodiella hoehnelii (Bres.) Niemelä Strävticka

Fruktkropp: Hattbildande ticka, som även kan växa helt resupinat. Hattarna är konsolformade, i snitt ofta trekantiga, 1-5 cm breda och upp till 1,5 cm tjocka. De växer ibland taktegellagda med flera, olikstora hattar sammanvuxna med varandra, och har vanligen nedlöpande porlager. Ovansida gräddfärgad till blekt brungul med kraftigare gul kant, raggigt ojämn till sträv, vilket gett arten dess svenska namn. Porer 3-6 per mm, runda till kantiga, men med tiden mer oregelbundna och då också betydligt större, med vitaktiga till ockragula färger. Kött segt, något ljusare än rörlagret, men ofta ojämnt färgat, ungefär hälften så tjockt som rörlagret. Ekologi: Strävtickan växer ofta på eller i anslutning till alticka (Inonotus radiatus) och därför företrädesvis på al och hassel. Miljöerna är alltså hassellundar och fuktiga, kärrartade lövskogsbiotoper. Förväxlingsarter: Den gula hattkanten är ett bra kännetecken, liksom förekomsten vid alticka. Kan möjligen förväxlas med vissa Trametes-arter, men har mindre sporer. Glastickan (Antrodiella semisupina) är oftast klenare, mer gråvitaktig och ännu segare; den har dessutom mer rundade och mindre sporer. Substrat (%): hassel (50), al (37), bok (2), björk (1), hägg (1), lövved (9) + asp, ek, lönn, oxel, rönn, Salix. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Ån, Vb, Nb

Antrodiella niemelaei Vampola & Vlasak Kantörsporing (Syn: A. americana Ryv. & Gilbn.)

Fruktkropp: Resupinat, upp till 3 mm tjock ticka, som vanligen är liten (-c:a 1 dm). Porer vita till gulaktiga, 1-2 per mm, med tiden ofta uppslitsade och labyrintiska till nästan tagglika. Kött tunt, vitt till gräddfärgat. Ekologi: Växer alltid på eller i anslutning till döda fruktkroppar av släktet Hymenochaete, vanligen kantöra (Hymenochaete tabacina), men sällsynt också på rostöra (Hymenochaete rubiginosa). Värdträden är i de flesta fall hägg, hassel eller Salix, men även andra substrat kan förekomma. Finns framför allt på stående träd eller nyligen fallna grenar, gärna i fuktiga miljöer. Förväxlingsarter: Förekomsten på kantöra är naturligtvis en bra karaktär, men även andra tickor kan förstås slumpmässigt överväxa döda fruktkroppar. Detta gäller t.ex. Schizopora paradoxa (klyvporing), vars poroida former kan vara intill förväxling lika, men som lätt avgränsas mikroskopiskt. Substrat (%), Salix (65), hägg (25), hassel (10) + al, rönn. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Öl, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Mp

Antrodiella onychoides (Egel.) Niemelä Onyxticka

Fruktkropp: Denna lilla art bildar små, ibland taktegellagda hattar, som blir högst ett par centimeter stora och några mm tjocka. Ovansida slät, vit till orent gråaktig eller grågul, mörkast på hattkanten och närmast substratet. Porer kantiga till nästan runda, 4-7 per mm, vita till gräddfärgade, kan ibland missfärgas svagt vid intorkning och hantering. Kött segt och vitt, mycket tunt. Ekologi: Finns både på kulturväxter i trädgårdar etc., samt i fuktiga lövskogsmiljöer. Känd från en rad lövvedssubstrat, men uppenbarligen sällsynt och nyckfullt uppdykande. Förväxlingsarter: Tickan är på flera sätt en särling i släktet. Medan de flesta andra arter beter sig mycket aggresivt i förhållande till vissa övriga svampar, förefaller Antrodiella onychoides vara from som ett lamm, och det faktum att hyferna saknar söljor, gör den också mikroskopiskt så vanartig att man med fog kan fråga sig om den inte borde föras till ett eget släkte. Trots allt kan arten vara svårbestämd, främst därför att tänkbara förväxlingsarter som glasticka (Antrodiella semisupina) och Antrodiella romellii är så sega att generativa hyfer är svåra att observera och söljorna dessutom kan vara fåtaliga och dåligt utvecklade. Skillnader jämfört med dessa arter finns dock när det gäller sporstorlek och sporform, och sporerna hos A. onychoides liknar mest dem hos Antrodiella hoehnelii, som makroskopiskt knappast kan anses vara en förväxlingsrisk. Substrat (antal): al (2), ask (1), bok (1), hägg (1), lönn (1), berberis (1), sibirisk ärtbuske (1), lövved (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Sm, Vr, Vs, Sd, Up, Dl

Antrodiella pallasii Renvall, Johannesson & Stenlid VU

Fruktkropp: Tunn art, som särskilt i början bildar små, ofta rundade fruktkroppar som sedan smälter samman. Normalt resupinat, men ibland kan små (- 1 cm), mycket tunna, gräddfärgade till ljust ockrabruna hattar förekomma. Porerna är först runda (5-6 per mm), men blir med åldern ofta mer kantiga och t.o.m. labyrintiska.  De är som unga vitaktiga eller ljust gråvita, men får efterhand åtminstone fläckvis mer smutsgula eller i vissa fall svagt olivfärgade nyanser. Steril kant ljusare än porerna,  fibrig, ofta tydligt avsatt. Kött mycket tunt. Ekologi: Växer på murken ved av gran, ofta vid döda eller levande fruktkroppar av volticka (Trichaptum abietinum). Förväxlingsarter: Stor oklarhet har funnits beträffande artens taxonomiska status. Den har tidigare betraktats som en barrvedslevande variant av glastickan (Antrodiella semisupina), och fynd från senare tid har oftast felaktigt hänförts till Antrodiella parasitica Vampola, vars förekomst i Norden inte kunnat dokumenteras (Myc. Res. 104 (1): 92-99). I anslutning till gamla violtickor växer också den resupinata till hattbildande Skeletocutis carneogrisea, vars mikrokaraktärer dock inte kan leda till förväxling. Substrat: gran Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vg, Ög, Sd, Dl, Hs, Nb, Lp

Antrodiella romellii (Donk) Niemelä Glasporing

Fruktkropp: Resupinat, seg, ofta måttligt utbredd (-1 dm) ticka, högst 4 mm tjock. Porer små (6-8 per mm), svagt kantiga, gräddfärgade till vattnigt gråvita. Kant smal och otydlig, ofta något ljusare än porlagret. Kött tunt, mycket segt. Ekologi: Växer på lövved, ofta på liggande grenar i södra Sveriges lundartade lövskogsmiljöer. Hassel är det vanligaste substratet, men en rad andra lövträd finns representerade. Mycket dåligt känd, främst beroende på svårigheter med bestämningen. Förväxlingsarter: Är framför allt svår att avgränsa från den närstående Antrodiella semisupina (glasticka), som ofta kan växa helt resupinat. Sporerna är hos A. romellii något större och mer långsträckta, men detta kan vara svårt att avgöra, eftersom skillnaderna är små. Makroskopiskt utgör också fläcktickan (Skeletocutis nivea) en förväxlingsrisk, men denna har vanligen tydliga fläckar och andra mikrokaraktärer. I lundartade miljöer finns också den mer ockrafärgade Junghuhnia nitida (ockraporing) med tydliga, tjockväggiga och kristallförsedda cystider. Substrat (%): hassel (35), al (14), asp (7), björk (6), ek (6), Salix (5), alm (1), ask (1), björk (1), bok (1), lövved (23) + gran. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Öl, Gt, Vg, Ög, Dl, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Ån, Nb, Lp.

Antrodiella semisupina (Berk. & Curt.) Ryv. Glasticka

Fruktkropp: Tickan är utseendemässigt mycket variabel, men bildar vanligen ett flertal, taktegellagda hattar med en diameter på 1-4 cm och nedlöpande porlager. På liggande substrat uteblir ofta hattbildningen helt, och sådana fruktkroppar kan vara besvärliga att identifiera. Fruktkropparna är vita till smutsigt gräddfärgade, och hattarna är i stort sett kala och har tämligen skarp, tunn kant. Porer runda till något utdragna, 3-7 per mm, minst och mest regelbundna på resupinata partier av fruktkroppen. Kött ljust, segt, 1-2 mm tjockt. Smak mild. Tickans seghet är en mycket påfallande karaktär, och en människa med normalpresterande garnityr har klara svårigheter att bita igenom hattarna! Ekologi: Arten finns i ett flertal miljöer, men är i södra Sverige vanligast i fuktiga löv- och blandskogar med björk och asp. Längre norrut är arten också rapporterad från gran, men dessa fynd får sannolikt hänföras till den relativt nybeskriva Antrodiella pallasii. I likhet med andra arter i släktet ger den sig ibland på andra tickor, bl.a. fnöskticka (Fomes fomentarius), som särskilt i landets norra halva inte sällan påträffas med små glastickor på eller invid fruktkroppen. Förväxlingsarter: Som hattbildande ganska lätt att bestämma på sitt taktegellagda växtsätt och sin seghet, men resupinata former kan förväxlas med bl.a. Antrodiella romellii, som har mer långsträckta och något större sporer. Detta gäller också strävtickan (Antrodiella hoehnelii), som dessutom har mer gulaktiga färgnyanser. Makroskopiskt identisk är Antrodiella faginea, som dock har gloeocystider. Substrat (%): björk (37), al (18), hassel (12), asp (9), bok (7), gran (7), Salix (6), tall (2), ek (1), hägg (1) + alm, ask, brakved, körsbär, lönn, syren. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: ALLA.

Bjerkandera Karst.

Ettåriga, vanligen hattbildande arter, hos vilka det oftast finns en mörk linje mellan kött och rörlager. Hyfsystem monomitiskt, men generativa hyfer påfallande tjockväggiga. Med söljor. Sporer ellipsoida. Växer normalt på lövved och ger vitröta. Två arter.

Bjerkandera adusta (Willd. : Fr.) Karst. Svedticka

Fruktkropp: Arten växer oftast gyttrad med flera, taktegellagda hattar, men kan på undersidan av liggande substrat också vara helt resupinat. Hattarna blir 2-6 cm stora, först smutsigt gräddfärgade till gråbruna, efterhand mörkare och med svart, synbarligen svedd kant. Helt unga fruktkroppar är småludna på ovansidan, men blir snart kala. Porer små, typiskt grå till svarta (på unga exemplar tydligare vid tumning), skiljs från det ljusare, blekt gulbruna köttet av en mörk linje. Rörlagret är mycket tunt, och större delen av de upp till 0,8 cm tjocka hattarna upptas av köttskiktet. Ekologi: Växer på allehanda lövved, i sällsynta fall även på barrträd, vanligen gran. Finns både på stubbar, liggande stammar och nedfallna grenar, gärna i kulturmarker som beteshagar, parker etc. Förväxlingsarter: De grå till svarta porerna gör att typiska exemplar knappast kan förväxlas med någon annan ticka. Unga svampar kan dock ha väldigt ljusa porer, men mörknar vid tumning. På svedtickan är rörlagret mörkare än köttet, vilket skiljer den från den nästående men kraftigare röktickan (B. fumosa), hos vilken förhållandet är det motsatta. Substrat (%): björk (33), bok (16), asp (15), ek (7), gran (6), al (5), hassel (4), lönn (3), Salix (3), alm (2), ask (2), hägg (1), lind (1), rönn (1), syren (1) + apel, avenbok, en, fläder, fågelbär, hästkastanj, körsbär, Nothofagus, olvon, oxbär, oxel, poppel, päron, tall, Thuja, valnöt. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Bjerkandera fumosa (Pers. : Fr.) Karst. Rökticka

Fruktkropp: Köttig, konsolformad art, vars 5-10 cm stora hattar ofta är taktegellagda eller sammanvuxna med varandra. Ovansida smutsigt gråvit till läderfärgad, särskilt mot kanten ofta med mörkare, gråsvarta ytor, som gör att hattarna ser ut att vara nedrökta. Porer gräddfärgade till grågula, ibland med mörkare fläckar, 2-5 per mm. Vid snitt kan konstateras att rörlagret täcker ungefär en fjärdedel av hattens tjocklek (-2 cm), och att det smutsgula, fibriga köttet har något mörkare färg än rören. Smak mild, lukt svag, något obehaglig. Ekologi: Växer på lövved, gärna på Salix, bok och ask. Påträffas både i kulturpåverkade miljöer, lövskogar och i fuktiga strandsnår med sälg. Förväxlingsarter: Kan i första hand förväxlas med Oligoporus tephroleucus (mjölkticka) och Tyromyces chioneus (snövit ticka), som -trots de delvis missvisande svenska namnen- ofta uppvisar gråaktiga nyanser på hatten. Sporer och en del andra mikrokaraktärer är dock annorlunda hos röktickan, som dessutom har genomsnittligt större och ofta taktegellagda hattar. Från svedtickan (Bjerkandera adusta) skiljs arten genom att porerna är ljusare än köttet, samt i mikroskop på att sporerna är något större. Substrat (%): Salix (48), asp (15), alm (9), ask (6), björk (6), poppel (6), bok (3), ek (3), apel (2), lönn (2) + al, fläder, fågelbär, gran, hassel, hägg, hästkastanj, päron, rönn, try, valnöt. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Boletopsis Fayod

Marklevande, ettåriga, köttiga och sega tickor med fot. Växer med barrträd och är troligen mykorrhizabildare. Hyfsystem monomitiskt, hyfer med söljor. Sporer knöliga, hyalina till svagt brunfärgade. Svamparna färgas svarta med lut (KOH). Släktet, som står nära vissa taggsvampar, omfattar idag två närstående arter, som tidigare beskrivits under det gemensamma namnet Boletopsis subsquamosa.

Boletopsis grisea (Pk.) Bond. & Sing. Tallgråticka VU S

Fruktkropp: Hatten blir 5-13 cm i diameter, först svagt välvd men senare plan eller nedsänkt i mitten. Ovansida silvrigt gråvit till gråbrun, ofta brunast i mitten, först slät, men efterhand fjälligt uppsprucken och då ibland med radiära, vitaktiga eller grågrönskimrande sprickor. Porer vita till gråvita, blir vid tumning ockrabruna. De löper ned något på den vanligen centralställda foten, som blir 2-6 cm lång, ett par centimeter tjock och har hattens färger. Kött 1-3 cm tjockt, på unga svampar vitt, men blir med tiden och vid skador blekt grålila. Ekologi: Växer med tall på magra, ofta sandiga marker. Arten är mycket beroende av vädret, och fruktifierar därför med stor oregelbundenhet. Förväxlingsarter: När man väl konstaterat att svampen har porer, kan den egentligen bara föväxlas med den närstående grangråtickan (Boletopsis leucomelaena), som växer med gran i rikare biotoper, är mörkare grå till svart, samt uppvisar en mer sydligt orienterad utbredningsbild. Substrat: marken. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sm, Gt, Vr, Vs, Sd, Up, Dl, Hs, Jm, Mp, Vb, Nb, Lp

Boletopsis leucomelaena (Pers.) Fayod Grangråticka VU S

Fruktkropp: Hatt 5-10 cm, plan till välvd, ofta med en otydlig förhöjning i mitten, inte sällan oregelbunden med vågig kant. Den släta, matta ytan har mörkgrå till svart färg, som på intorkade och då kraftigt rynkade exemplar delvis kan övergå i brunsvarta eller grönsvarta nyanser. Porer först gräddfärgade, blir i likhet med det ljusa köttet med tiden och som intorkade blekt grålila eller grågröna. Foten är endera centralställd eller något snedställd, ungefär lika lång som hatten är bred, och kontrasterar genom sina mörka färger i grått till olivbrunt med de ljusare porerna, åtminstone på unga exemplar. Hos gamla svampar kan fotytan spricka upp och bli småfjällig eller noppig. Ekologi: Arten är sannolikt kalkgynnad, och påträffas med gran i rikare barrskogar. Förväxlingsarter: Skiljer sig från tallgråtickan (Boletopsis grisea) på den mörkare, ofta svarta hatten, samt på den annorlunda ekologin. Substrat: marken. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Jm, Mp, Vb

Ceriporia Donk

Resupinata, ettåriga tickor med mjuka, vanligen små fruktkroppar. Växer på lövved och orsakar vitröta. Hyfsystem monomitiskt, hyfer utan söljor, ofta typiskt rätvinkligt förgrenade. Sporer cylindriska till korvlika. Fyra arter funna i Sverige.

Ceriporia excelsa (Lund.) Parm. Rosenporing NT

Fruktkropp: Arten bildar vanligen små till medelstora (-1 dm) fruktkroppar, som åtminstone delvis har rosa, rödlila eller blålila nyanser. Porerna är runda till kantiga eller något utdragna, 2-3 per mm, och omges ibland av en smal, steril kant som kan ha spindelvävsliknande utseende. Den spröda svampen blir totalt bara ett par mm tjock, och både rörlager och kött är således ytterst tunna. Ekologi: Växer på död lövved, helst väl dold på undersidan av liggande grenar och stammar. Ekologin är i övrigt inte entydig, och arten finns både i lundartad ädellövskog, i fuktiga, slutna blandskogar, i strandskogar, samt i halvöppna miljöer. Förväxlingsarter: Typiskt färgade exemplar är mycket spektakulära och därmed lättbestämda, men förväxling kan ändå ske med den mycket närstående och något vanligare Ceriporia viridans, som fläckvis kan ha lila nyanser, men då oftast i kombination med grönaktiga eller olivbruna partier på en i övrigt gräddfärgad poryta. Mikroskopiskt är arterna praktiskt taget identiska, och avgränsningen måste alltså göras på yttre karaktärer. Purpurtickan (Ceriporia purpurea) har mer rödaktig färg och helt annorlunda sporer. Substrat (%): björk (31), bok (20), al (15), Salix (12), asp (10), alm (2), ask (2), lönn (2), poppel (2), rönn (2), tall (2). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Gt, Bh, Vg, Ög, Nk, Vs, Sd, Up, Vb, Nb, Lp

Ceriporia purpurea (Fr.) Donk Purpurticka

Fruktkropp: En tunn, vackert purpurröd art, vars fruktkroppar sällan bli mer än decimeterstora. Porerna är runda till utdraget kantiga, 2-4 per mm, kanten något ljusare och vanligen filtartad. Både vid intorkning och tumning kan svampen få brunröda eller brunlila nyanser. Ekologi: Finns framför allt i fuktig lövskogsmiljö (raviner, kärrkanter etc.), och verkar vara vanligast på al och ask. Den växer helst på undersidan av liggande ved, men ibland även på döda, kvarsittande grenar. Förväxlingsarter: Det är egentligen endast köttickan (Leptoporus mollis) som uppvisar liknande färg, men den arten är betydligt tjockare, vanligen hattbildande och växer på barrved. I undantagsfall kan rosenporingen (Ceriporia excelsa) få purpurton, men kan lätt avgränsas genom betydligt mindre sporer. Substrat (%): al (41), ask (34), asp (8), hassel (4), ek (3), hägg (3), alm (1), apel (1), björk (1), brakved (1), gran (1), havtorn (1), lind (1). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Öl, Vg, Ög, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Ån, Vb, Nb, Lp

Ceriporia reticulata (Hoffm. : Fr.) Dom. Nätticka

Fruktkropp: Av alla svenska tickor, är denna art den som bildar de genomsnittligt minsta fruktkropparna. Normalt blir de bara någon eller några centimeter, och är dessutom så tunna att rören nästan inte alls går att observera. Porerna är så grunda att väggarna ser ut som åsar, och det svenska namnet syftar på att de därmed bildar ett kantigt, nätliknande mönster (2-4 per mm). Färgen är vit till gräddgul, men ibland kan svaga skiftningar i rosa eller orangerosa fläckvis förnimmas. Kanten är ljus, spindelvävsartad till fibrig, ofta otydligt avgränsad från de porbildande delarna. Ekologi: För att hitta nättickan, bör man vända på markliggande pinnar av lövträd, vars undersida är dess normala växtplats. Ibland kan arten växa på eller i omedelbar anslutning till andra svampar, och upptäcks då som en glad överrraskning när dessa närmare studeras. I undantagsfall finns svampen på grov ved, och kan då bilda otypiska, större och mer välutvecklade fruktkroppar. Förväxlingsarter: Kan makroskopiskt förväxlas med Schizopora paradoxa (klyvporing) i vissa utvecklingsstadier, men -eftersom rören är så dåligt utvecklade- också med en del poroida skinnsvampar. Mikroskopiskt är nättickan dock lätt att identifiera på de stora, korvlika sporerna och avsaknanden av söljor på hyferna. Substrat (%): al (43), asp (10), björk (10), ek (9), hassel (8), Salix (7), bok (5), ask (4), alm (2), rönn (2) + poppel, syren. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Ceriporia viridans (Berk. & Br.) Donk Kameleontporing

Fruktkropp: Mjuk, ganska liten (-1 dm) art, som i princip har gräddfärgade porer, men som ofta får fläckvisa inslag av bruna, gröna, rödaktiga eller lila nyanser. Unga porer är runda och ger ett mycket regelbundet intryck, men med tiden kan de bli mer utdragna, och storleken varierar från 2 till 5 per mm. De omges av en vitaktig kant, som ofta är smal och otydlig. Rören kan bli upp till 4 mm långa, vilket gör att svampen som helhet kan nå en tjocklek av c:a 0,5 cm. Normalt är den dock tunnare, och ger särskilt som ung ibland intryck av att vara nästan genomskinlig. Ekologi: Växer nästan alltid på liggande lövved, gärna på djupt nedsänkta och fuktiga lågor av klena dimensioner, ibland också på grenar på marken. Verkar föredra ädellövträd och asp, men svampen är lite uppmärksammad och fynden tämligen sporadiska. Förväxlingsarter: Den brokiga missfärgningen av porerna ger viss vägledning vid bestämningen, men utgör ingen konstant karaktär. Gröna färger kan dessutom förekomma även hos andra arter, och Ceriporia viridans tillhör definitivt de tickor som ska bestämmas mikroskopiskt. Inom släktet är Ceriporia excelsa (rosenporing) mycket närstående, men har vanligen enhetligare blålila färg. Substrat (%): asp (41), hassel (15), al (10), bok (7), Salix (7), ek (5), lind (5), alm (2), ask (2), björk (2), hägg (2), rönn (2) + gran, tall. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Öl, Gt, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Gs, Mp, Lp

Ceriporiopsis Dom.

Resupinata, ettåriga vitrötearter, av vilka de flesta tidigare fördes till samlingssläktet Tyromyces. Hyfsystem monomitiskt, hyfer med söljor. Sporer rundade till allantoida, inamyloida. Omfattar i Sverige hittills sju arter, som i huvudsak växer på lövved. (Observera att vi i denna rapport valt att hålla släktet Anomoporia intakt, och att Ceriporiopsis myceliosa därför beskrivs under namnet Anomoporia myceliosa.)

Ceriporiopsis aneirina (Sommerf. : Fr.) Dom. Poppelticka

Fruktkropp: Resupinat, ofta vitt utbredd ticka med kantiga, grunda, relativt stora och variabla porer (1-3 per mm). Dessa är på helt unga exemplar nästan runda, och på äldre svampar mer eller mindre labyrintiska, först gräddfärgade men efterhand helt eller delvis med rosabruna eller brunaktiga nyanser. Den sterila kanten är ljusare och ofta något fibrig, kontrasterande mot resten av fruktkroppen. Rörlagret är liksom det vita, sega köttet mycket tunt, och svampen blir totalt bara ett par mm tjock. Ekologi: Växer företrädesvis på grövre lågor av asp, både i lundartade och mer öppna miljöer. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med barktickan (Oxyporus corticola), som växer på samma substrat och dessutom har grunda porer och tunna fruktkroppar. Dess porer är dock rundare, och den har helt andra mikrokaraktärer. En annan förväxlingsart är den närstående Ceriporiopsis resinascens, som särskilt i unga stadier kan ha liknande färger, men som till sist blir betydligt mörkare rödbrun. Arten urskiljs i mikroskop genom att sporerna är mindre och strukturerna i preparat vanligen mer disintegrerade och svåra att observera. Substrat (%): asp (87), Salix (9), ask (2), hassel (1), poppel (1). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Hl, Sm, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Ån, Nb, Lp

Ceriporiopsis balaenae Niemelä Videporing

Fruktkropp: Liten art, som normalt blir 2-5 cm stor och upp till 3 mm tjock. Porerna är gräddfärgade till blekt gula eller brungula, kantiga, 1-3 per mm, som älde ofta oregelbundna och större, ibland uppslitsade och då av mycket varierande utseende. Fruktkropparna har inte sällan rundad form, och kan vara svagt kuddlika. Ekologi: Växer företrädesvis på Salix i fuktiga miljöer, men eftersom arten hittills är lite uppmärksammad, är dess ekologiska krav dåligt kända. Finns på gamla eller medelåldriga sälgar, gärna på grenar eller stammar av stående träd, mera sällan på markliggande grenar. Fruktkropparna bildas ofta tidigt på säsongen, och kan därför påträffas under större delen av året. Förväxlingsarter: På sälg finns den ibland snarlika Schizopora paradoxa (klyvporing), som dock har skeletthyfer och något större sporer. Antrodiella americana är också mycket lik, men växer på eller nära gamla fruktkroppar av kantöra (Hymenochaete tabacina) och har helt andra mikrokaraktärer. Den rundade formen kan eventuellt också leda till att exemplar med uppslitsade porer förväxlas med Hyphoderma radula (piggplätt), som dock har tydliga, trubbiga taggar. Substrat (antal): Salix (21), asp (1), lövved (1). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Hl, Vg, Ög, Vr, Nk, Sd, Up, Hs, Mp, Nb, Lp

Ceriporiopsis gilvescens (Bres.) Dom. Rostporing  VU

Fruktkropp: Ganska stor, utbredd art, som kan bli upp till 4 mm tjock. Färska fruktkroppar har mjuk, vaxartad konsistens, men blir som torra hårda och spröda. Porer svagt kantiga, 3-5 per mm, först vita med gulrosa skimmer, vid tumning och med åldern gulnande, ibland nästan till orangebrunt. Rörlager i likhet med det tunna köttet blekt gulbrunt, hos äldre exemplar ofta med hartsartad konsistens. Kant något bomullsartat fibrig, vanligen dåligt avgränsad från porytan. Ekologi: Sydlig, värmekrävande art, som växer på ädellövträd. Det första svenska fyndet gjordes på en ö i Mälaren redan 1912, och arten har sedan dess endast påträffats på en lokal i Skåne (1997). På kontinenten är bok det vanligaste substratet. Förväxlingsarter: Gulnande tickor som misstänkts vara denna art har visat sig kunna hänföras till Ceriporiopsis resinascens, som i unga stadier uppenbarligen kan uppvisa sådana färgförändringar. Mikroskopiskt kännetecknas C. gilvescens av små, nästan cylindriska sporer, samt hyfer som delvis täcks av avlånga kristaller. Substrat: lövved. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Sd, Vsm

Ceriporiopsis jelicii (Tortic & David) Ryv. & Gilbn.  DD (Syn.: Skeletocutis jelicii Tortic & David)

Fruktkropp: Resupinat art, som når en utbredning av 5-15 cm och som vanligen är svår att lossa från substratet. Fruktkropparna är mycket tunna, och kanten är på fertila, växande exemplar smal och otydlig men blir på äldre svampar mer distinkt. Porer extremt små (7-10 per mm), nästan osynliga för blotta ögat, runda till något utdragna, vanligen med mer eller mindre tydliga gropar. Färgen är på helt unga exemplar vit, men svampen blir efterhand mer eller mindre brunfläckig, och äldre och torkade fruktkroppar mörkt gräddfärgade till ljust ockra, ofta med smutsbruna fläckar. Ekologi: Växer på mycket murken barrved i urskogsartade miljöer. Förväxlingsarter: Har ursprungligen beskrivits som en Skeletocutis, och kan i fält påminna om bl.a. Sk. lenis, S. stellae S. subincarnata. och andra småporiga arter i släktet. Mikroskopiskt skiljer sig dock C. jelicii från dessa genom ett monomitiskt hyfsystem (de generativa hyferna kan dock bli relativt tjockväggiga!), små, ellipsoida sporer, samt mindre tydliga inkrustreringar.  Substrat: barrved. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Dl, Lpl

Ceriporiopsis mucida (Pers. : Fr.) Gilbn. & Ryv. Strålticka (Syn.: Fibuloporia donkii Dom.)

Fruktkropp: Mjuk, tunn ticka, som kan bli ett par decimeter stor. Porerna är kantiga till något oregelbundna, 3-5 per mm, gräddfärgade till gulaktiga, omges oftast av en tydlig, vitaktig kant med spektakulära rhizomorpher. Rören är bara c:a 1 mm långa, och det vitaktiga köttet mycket tunt. Ekologi: Växer på både lövträd och barrträd, nästan alltid på mycket murken, markliggande ved. Dess ekologiska krav är dåligt kända, och den verkar kunna finnas i de flesta miljöer där substrat i lämpligt nedbrytningsstadium finns att tillgå. Förväxlingsarter: En av de tickor som det finns goda möjligheter att förväxla. Fruktkroppar med rhizomorpher kan likna Anomoporia myceliosa, vars sporer är amyloida och något större, samt ett antal poroida skinnsvampar, bl.a. Trechispora mollusca och angränsande arter med taggiga sporer. Om rhizomorpher saknas, blir förväxlingsarterna ännu fler, och av dessa kan nämnas Skeletocutis lenis, Junghuhnia luteoalba och vissa former av Schizopora paradoxa (klyvporing), som dock alla har skeletthyfer. Mikroskopiskt kännetecknas stråltickan av mycket små sporer i kombination med ett monomitiskt hyfsystem och knubbiga, korta basidier. Substrat (%): björk (38), gran (35), tall (9), asp (8), ek (2), hassel (2), ask (1), bok (1), en (1), lind (1), rönn (1), Salix (1). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Öl, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Ceriporiopsis pannocincta (Rom.) Gilbn. & Ryv. Finporing VU (Syn.: Gloeoporus pannocinctus (Rom.) Erikss.)

Fruktkropp: Resupinat, vitt utbredd ticka, som kan bli ungefär 0,5 cm tjock. Porer runda till något kantiga, mycket små (6-8 per mm), gräddfärgade till citrongula med grönaktigt skimmer, ibland med gulbruna fläckar. Den sterila, ofta tydliga, ljusa kanten är svagt fibrig. Köttet är ett par mm tjockt, mjukt och vitaktigt, har närmast det kontrasterande rörlagret ett mörkare skikt som på snittade fruktkroppar kan observeras som en mer eller mindre tydlig linje. Smak svagt bitter eller besk. Ekologi: Växer normalt på lövved, bl.a. asp och björk, sällan på barrved. Bör eftersökas på undersidan av liggande stammar och grenar, helst i områden med lång skoglig kontinuitet. Förväxlingsarter: De små porerna ger god vägledning vid bestämningen, liksom de grönaktiga färgnyanserna, som ibland dock saknas. Kan förväxlas med ett antal arter ur släktet Skeletocutis, som dock har dimitiskt hyfsystem och inkrustrerade hyfer. Finporingen kännetecknas mikroskopiskt av smala, korvlika sporer i kombination med spolformade, slanka cystider. Bör alltid bestämmas i mikroskop. Substrat (%): björk (33), asp (26), gran (22), al (17), Salix (2). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Sm, Vg, Ög, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Ceriporiopsis resinascens (Rom.) Dom. Hartsporing

Fruktkropp: Mycket karakteristisk, resupinat art, som kan nå en utbredning av flera decimeter. Unga fruktkroppar har vitaktiga till gräddfärgade porer, men dessa blir efterhand mörkare och är på fullgångna exemplar kraftigt rödbruna. De kontrasterar då tydligt med den vitaktiga, ofta breda, sterila kanten. Helt unga svampar kan ha rosa nyanser och missfärgas ibland gulbrunaktiga vid tumning. Porerna är något kantiga och 3-4 per mm, hos äldre exemplar ofta sammandragna, resinösa och mindre distinkta. Kött vitaktigt, fiberartat, kontrasterande mot det mörka rörlagret, som upptar ungefär hälften av tickans totala tjocklek (-6 mm). Ekologi: Vanligast på stående, död Salix i fuktiga miljöer (strandskogar etc.), där den ibland också växer på al. Finns dessutom på asp, och då vanligen på liggande ved i sammansatta lövskogsbiotoper. Förväxlingsarter: De speciella färgerna och den hartsartade konsistensen gör att fullt utvecklade fruktkroppar är relativt lätta att identifiera. Enda förväxlingsarten torde då vara blodtickan (Gloeoporus taxicola), som dock uteslutande växer på barrved. Betydligt besvärligare är bestämningen av unga exemplar, som lämpligen sker i mikroskop, bl.a. för att avgränsa fynd på asp från den närstående men mer storporiga poppeltickan (Ceriporiopsis aneirina), vars sporer är både längre och bredare. Substrat (%): Salix (59), asp (36), al (3), ek (1), hägg (1) + björk, bok, hassel, poppel, rönn. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Hl, Öl, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Ceriporiopsis subvermispora (Pilát) Gilbn. & Ryv. Kristallporing NT

Fruktkropp: Tunn, 1-2 dm stor art, som i unga stadier kan ha ett antal nästan runda fruktkroppar, som sedan växer samman med varandra. Porerna är runda till kantiga eller utdragna, 2-4 per mm, vita till gräddfärgade, avgränsas av en smal, fint trådig och något ljusare kant. Kött vitt, mjukt till något broskartat; rör spröda, vitaktiga, upp till 3 mm långa. Ekologi: Växer på både löv- och barrved, men de fåtaliga fynden gör det svårt att närmare bedöma dess ekologiska krav. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med en rad ettåriga, resupinata tickor, och måste bestämmas mikroskopiskt. Även då är avgränsningen ofta besvärlig, men arten kännetecknas av kristallbildning på hyferna i kombination med ett monomitiskt hyfsystem och korvlika, ganska långa och slanka sporer. Substrat (antal): björk (2), al (1), gran (1), lövved (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vg, Ög, Sd, Up, Dl, Hs, Mp, Jm

Cerrena S.F. Gray

Ettårigt till flerårigt släkte med sega fruktkroppar. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor; sporer smalt ellipsoida. Står nära Trametes, men porerna är oregelbundet labyrintiska till uppslitsade. Orsakar vitröta i lövved. En art.

Cerrena unicolor (Bull. : Fr.) Murr. Slingerticka

Fruktkropp: Normalt bildar tickan tydliga, ofta taktegellagda hattar, men har dessutom en nästan alltid välutvecklad, resupinat del. Ibland är fruktkropparna uteslutande resupinata, och kan då täcka meterlånga partier på liggande stockar. Enskilda hattar blir c:a 1 dm stora och har borsthårig, zonerad ovansida, som först är beigefärgad eller gulbrunaktig, men snart grönfärgas av alger. Porer slingrande, gråvita till mörkgrå. Kött ganska tunt (- 3 mm), tvåskiktat; det övre skiktet brunaktigt och korkartat, det undre något ljusare och mjukare. I snitt syns vanligen tydligt en mörk linje mellan köttet och hattens håriga ovansida, samt att distinkt avgränsning saknas i övergången mellan köttet och det upp till 1 cm tjocka rörlagret. Ekologi: Växer på död lövved, framför allt av björk. Enstaka fynd är gjorda på gran. Vanlig på liggande stammar och stubbar, men hittas också på döda eller döende partier av stående träd. Finns både i fuktiga skogar och torrare, öppna miljöer. Förväxlingsarter: Ovanifrån kan de behårade, ofta grönfärgade hattarna likna borstticka (Trametes hirsuta) och björkmussling (Lenzites betulina), men hymeniet hos dessa består av runda porer resp. tydliga skivor. En annan förväxlingsart är hjortticka (Datronia mollis), som har liknande porer, men vars hattar är mörka, ej borsthåriga och vanligen mindre välutvecklade. Substrat (%): björk (83), asp (6), Salix (4), al (3), lönn (2), hassel (1), rönn (1) + alm, apel, ask, bok, ek, getapel, gran, hagtorn, hägg, hästkastanj, kastanj, körsbär, oxel, poppel, Prunus, röda vinbär. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Climacocystis Kotl. & Pouz.

Släktet står morfologiskt nära övriga hattbildande, ettåriga och monomitiska arter i Oligoporus, men har till skillnad från dessa välutvecklade, något tjockväggiga och i toppen kristallförsedda cystider. Hyfer med söljor; sporer ellipsoida. En art.

Climacocystis borealis (Fr.) Kotl. & Pouz. Trådticka S

Fruktkropp: Hattarna är hos denna art 5-15 cm stora, upp till 4 cm tjocka och solfjädersformade. De är fästade vid substratet med en avsmalnande, fotlik basaldel, växer ofta taktegellagda, samt har tunn, något vågig kant. Som ung är svampen påfallande saftig, men blir med tiden hornartat skör och lätt. Ovansida först trådig till borsthårig, efterhand med kala partier och tovade, styva hår; torra hattar ofta med radiära strimmor. Färgen är i början gräddgul till beigegul, men både hatten och de kantiga till oregelbundna porerna färgas på äldre exemplar mörkare halmgula. Kött trådigt, vitt till gräddfärgat, tvåskiktat och upp till 2 cm tjockt. Smak mild. Ekologi: Koloniserar ofta i stora mängder stubbar, högstubbar och rötter av gran, både i sluten och öppen barrskog, ibland även på hyggen. Arten uppträder relativt tidigt i successionskedjan. Förväxlingsarter: Liknar framför allt vissa hattbildande arter i släktet Oligoporus, men dessa växer i allmänhet inte så sällskapligt. En avsmalnande, fotlik basaldel finns också hos Oligoporus guttulatus (gropticka), som är tunnare och vanligen större, samt hos den mer vitaktiga bittertickan (Oligoporus stipticus), som smakar starkt bittert. I mikroskop ger trådtickans cystider klart besked om arttillhörigheten. Substrat: gran (+ tall). Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Coltricia S.F. Gray

Ettåriga, marklevande arter med mittställd fot och tunn hatt. Kött brunt, färgas liksom övriga delar av fruktkropparna svart av lut (KOH). Hyfsystem monomitiskt, hyfer utan söljor. Setae och cystider saknas. Sporer som mogna gulbruna till rostbruna. Tre arter i Sverige.

Coltricia cinnamomea (Jacq.) Murr. Kanelticka VU

Fruktkropp: Liten art, vars runda hatt blir 3-4 cm i diameter och upp till 5 mm tjock i mitten, som kan vara nedsänkt. Kant vågig, ibland inskuren; flera fruktkroppar växer ofta samman med varandra. Ovansida sidenartad, glänsande, brun till rödbrun, vanligen tydligt zonerad. Porer rödbruna, 2-4 per mm, nedlöpande. Fot 3-4 cm lång och upp till en halv centimeter tjock, ofta tjockast i de nedre delarna, ockrafärgad till mättat rödbrun, sammetsartad. Ekologi: Värmekrävande art som hittas i lövskog, helst vid ek och bok, enligt uppgift ibland på bränd mark. Förväxlingsarter: Den vanliga skinntickan (Coltricia perennis) är mycket lik, men är oftast större och har mattare, mindre glänsande hatt. Den har dessutom annan ekologi, och växer normalt i barrskogsmiljö. Mikroskopiskt kan arterna skiljas på sporformen och på skillnader i hatthudens struktur. Substrat: marken, murken ved. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Bl, Sm, Bh, Vg, Ds

Coltricia confluens Keizer

Fruktkropp: Svampen bildar mer eller mindre oregelbundna hattar, som oftast växer samman till gyttringar med ett flertal fötter på undersidan. Ovansida brun till gulbrun, ej eller endast svagt zonerad, sammetsartad. Fot ej sällan grenad, vanligen tjockare upptill. Ekologi: Växer i parker och trädgårdar under lövträd på näringsrik mark. Förväxlingsarter: Är mikroskopiskt identisk med skinntickan (Coltricia perennis), som dock har annan ekologi, mer zonerad hatt och sällan påträffas med mer än två hattar sammanvuxna. Substrat: marken, murken ved. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vg, Sd

Coltricia perennis (L. : Fr.) Murr. Skinnticka

Fruktkropp: Hatten är rund och blir 2-10 cm stor, oftast mer eller mindre nedtryckt i mitten. Tätt stående fruktkroppar växer ibland ihop med varandra, och kan då bli mer oregelbundna. Hattyta matt och sammetsartat luden, vanligen tydligt zonerad i olika bruna nyanser som med tiden tenderar att bli allt mörkare. Under tillväxten är den tunna kanten ljusare än hatten i övrigt, men blir på gamla, torra exemplar ofta likfärgad och nedböjd. Porer kantiga, 2-4 per mm, varmt ockrabruna till kanelbruna, nedlöpande på foten, som i hela sin längd (2-6 cm) har filtartad, rostbrun yta. Hela svampen är tunn och seg, och det bruna köttet något blekare närmast hatten. Ekologi: Finns företrädesvis i barrskog, gärna på sandig mark (vägkanter, stigar etc.), där den sannolikt bildar mykorrhiza med tall. Förväxlingsarter: Den mindre kaneltickan (Coltricia cinnamomea) är alltför sällsynt för att utgöra en reell förväxlingsrisk, i synnerhet eftersom den har helt annorlunda ekologi. Luddtickan (Inonotus tomentosus) är en kraftigare, ozonerad art, som i motsats till skinntickan har stora borst (setae) på rören. Substrat: marken. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Coriolopsis Murr.

Hattbildande, sega arter, som står nära Trametes, men urskiljs på sitt brunaktiga kött. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor. Sporer cylindriska till mycket smalt ellipsoida. Vitröta. Släktet är i huvudsak tropiskt, men representeras i Sverige av två sällsynta arter.

Coriolopsis gallica (Fr.) Ryv. Brun borstticka EN

Fruktkropp: Arten blir decimeterstor och upp till 1,5 cm tjock. Hattarna kan vara halvcirkelformade eller utdragna i sidled, ofta taktegellagda och då utgående från en gemensam, resupinat del. Ovansida vanligen zonerad, brunaktig till (brun-)grå, täcks i sin helhet av mer eller mindre välutvecklade hår, som är tydligast nära basen och minst påfallande på hattkanten. Porer kantiga till utdragna, 1-3 per mm, av hattens färg eller något ljusare. Kött ganska tunt, mörkbrunt till rostbrunt , färgas av lut (KOH) först svart för att sedan återta sin ursprungsfärg. Ekologi: Sydlig art, som växer i ädellövskog. I Sverige funnen endast i ett naturreservat vid Mälaren, där den växte på ask. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med släktets andra art, Coroliopsis trogii (blek borstticka), som dock har betydligt ljusare färger, inte minst i köttet. Substrat: ask. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sd, Vsm

Coriolopsis trogii (Berk.) Dom. Blek borstticka CR (Syn.: Trametes trogii Berk., Funalia trogii (Berk.) Bond. & Sing.)

Fruktkropp: Tickan bildar konsolformade eller långsträckta och då vanligen föga ustående (-5 cm) hattar, som kan nå en längd av drygt 1 dm. De kan bli tämligen tjocka (1-3 cm, i snitt ofta nästan trekantiga), men har tunnare, skarp kant, som kan vara något vågig. Hattytan är ljust gråbrun till ockrabrun, ej eller endast otydligt zonerad, grovt luden till filtartad och särskilt i de inre delarna med styva, tovade hår.Porer kantiga till utdraget labyrintiska, 1-2 per mm, smutsigt gulbruna i liknande nyanser som hatten. Kött upp till 1 cm tjockt, mörkt gräddfärgat till ljust gulbrunt, närmast rörlagret mycket segt, men i de övre delarna med mjukare, fibrig konsistens. Reaktionen med lut (KOH) är oftast svag, men kan vara tydligare hos gamla fruktkroppar. Ekologi: Svampen har bara hittats på två lokaler i Sverige, och är uppenbarligen en sydlig, värmekrävande art som här har några av utposterna i sin utbredning. Synes ha preferens för asp som substrat, men dess ekologiska krav är på intet sätt kartlagda. Förväxlingsarter: Skiljer sig från den vanliga borsttickan (Trametes hirsuta) genom att fruktkropparna är tjockare och mer trekantiga i formen, samt mikroskopiskt på att sporerna är större. Den närstående Coriolopsis gallica (brun borstticka) har mörkare bruna färger i fruktkroppens alla delar. Substrat (antal): asp (1), lövved (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vs, Sd, Up

Daedalea Pers. : Fr.

Fruktkroppar fleråriga, hattbildande och med seg, korkartad konsistens. Hymenium labyrintiskt till lamellartat. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor. Sporer cylindriska till smalt ellipsoida. Brunröta. En art.

Daedalea quercina L. : Fr. Korkmussling

Fruktkropp: Hattar konsolformade och mycket kraftiga; kan bli upp till 25 (-35) cm breda och 8 cm tjocka. Ovansida platt, slät eller något sträv till skrovlig, ljust brunaktig till brungrå, ofta mattare färgad med åldern. Porer labyrintiska till skivlika, 1-4 mm breda och med mycket tjocka väggar, av hattens färg eller något ljusare. Kött ockrafärgat till brunaktigt, ofta otydligt zonerat, ej eller endast svagt kontrasterande med det tjocka (-4 cm) rörlagret. Ekologi: Växer uteslutande på ek, vanligen på stubbar och lågor. Inte sällan kan man dock se korkmusslingar på döda grenar högt upp i stående träd, och svampen har uppenbarligen förmåga att fruktifiera på mycket hård ved. Finns både i öppna och slutna ekmiljöer. Förväxlingsarter: Korkmusslingen är tack vare sitt speciella hymenium lätt att känna igen, och kan rimligen bara förväxlas med andra arter i de fall då svampen inte kan observeras på nära håll, d.v.s. när den växer högt ovan marken. Kikare rekommenderas varmt vid inventering i ekområden! Substrat: ek. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Gs, Hs

Daedaleopsis Schroet.

Ettåriga, hattbildande arter med kantiga till labyrintiska porer eller skivor. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor. Sporer cylindriska till svagt böjda. Växer på lövved och orsakar vitröta. Två arter i Sverige.

Daedaleopsis confragosa (Bolt. : Fr.) Schroet. Tegelticka

Fruktkropp: Tickans hattar växer ofta taktegellagda ovanför varandra, dock utan att vara sammanvuxna. Hattarna blir upp till 15 cm stora och 1,5-4 cm tjocka, och har vanligen en avsmalnande, fotlik basaldel. Ovansida sträv eller helt slät, zonerad till radiärt fårad, vanligen färgad i bruna till gråbruna nyanser, men kan ibland även ha rödbruna och svarta partier. Kant skarp, regelbunden eller något vågig. Porer mycket varierande i formen, från regelbundet kantiga eller nästan runda till utpräglat labyrintiska och med skivlika partier, grå till gråbruna. Det sega, korkartade köttet kan bli ett par cm tjockt och har liknande färg som det ungefär häften så tjocka rörlagret. Ekologi: Tegeltickan uppvisar en oceanisk utbredningsbild, och förekommer framför allt på Salix i fuktiga miljöer. Vanligast i sydvästra delen av landet, där den också är funnen på en rad andra lövträd. Förväxlingsarter: Arten är mycket variabel, och flera varianter finns beskrivna. Trots detta är bestämningen i allmänhet inget problem, i synnerhet inte eftersom den närstående skivtickan (Daedaleopsis septentrionalis) har annan geografisk utbredning, är mindre och mjukare, samt har ett hymenium med mer utpräglade lameller. Björkmusslingen (Lenzites betulina) kan möjligen utgöra en förväxlingsrisk till vissa former av tegeltickan, men har ljusare, vitaktigt kött och luden hatt. Substrat (%): Salix (79), björk (8), al (7), oxel (2), rönn (2), alm (1), asp (1) + ask, avenbok, bok, ek, hagtorn, hassel, hästkastanj, körsbär, valnöt. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Mp

Daedaleopsis septentrionalis (Karst.) Niemelä Skivticka

Fruktkropp: En ganska liten art, vars hattar blir upp till 5 (-7) cm stora och 2-3 cm tjocka. De är ofta nästan trekantiga i genomskärning, har skarp, ibland något vågig kant och kan växa enstaka eller taktegellagda. Hattens ovansida är tydligt zonerad i olika bruna nyanser, men blir med tiden åtminstone delvis mer gråaktig. Hymenium i form av tunna, vågiga, ofta förgrenade skivor, som hos unga svampar är ljusa, men på äldre exemplar ofta dystert mörkbruna. Kött träfärgat till ljusbrunt, upp till 1 cm tjockt. Ekologi: Nordlig art, som mest växer på döda, stående björkstammar i relativt öppna miljöer. Förväxlingsarter: Ibland påträffas på björk i norra Sverige också former vars hymenium är mera porlikt, och som därför påminner mycket om tegeltickan (Daedaleopsis confragosa). Sådana exemplar har i projektet registrerats som skivticka, vilket möjligen kan ifrågasättas. Den främsta förväxlingsarten är annars Lenzites betulina (björkmussling), som har vitaktigt kött och mest växer på stubbar. Substrat (%): björk (98), hägg (1), rönn (1) + al, lönn. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Vr, Nk, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Datronia Donk

Sega, ettåriga arter med resupinata till otydligt hattbildande fruktkroppar. Porer kantiga till labyrintiska; kött blekt brunaktigt. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor. Sporer ganska stora, cylindriska till smalt ellipsoida. Orsakar vitröta i lövved. Två svenska arter.

Datronia mollis (Sommerf. : Fr.) Donk Hjortticka

Fruktkropp: Hos denna ticka är hatten vanligen dåligt utvecklad, och finns i allmänhet endast som en upp till 2 cm utstående men långsträckt kant på en i övrigt resupinat fruktkropp. Ovansida svart med ljus ytterkant, ofta zonerad eller fårad. Porer gråvita till grå eller gråbruna, oregelbundna till labyrintiska, 1-2 per mm, ofta dock delvis utdragna och större. Kött blekt brunaktigt, tunt men segt, avgränsas från den finludna hattytan av en smal, mörk linje. Rören blir upp till 3 mm långa, och svampens totala tjocklek överstiger inte en halv centimeter. Ekologi: Växer på liggande lövved eller på döda eller döende partier av stående träd. Finns både i slutna och halvöppna miljöer, gärna i blandade skogar. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med slingertickan (Cerrena unicolor), vars porer också är slingrande och har ungefär samma färg. Dess hattar är dock oftast mer utvecklade, betydligt ljusare och tydligare behårade. Släktets andra art, Datronia stereoides (liten hjortticka), är mindre och tunnare, samt har mer regelbundna, kantiga porer. Substrat (%): asp (39), Salix (18), björk (12), al (8), bok (8), rönn (5), hägg (4), hassel (2), lönn (2), alm (1), ek (1) + apel, ask, avenbok, berberis, brakved, fläder, getapel, häggmispel, hästkastanj, körsbär, lind, oxel, poppel, Rosa. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Datronia stereoides (Fr. : Fr.) Ryv. Liten hjortticka

Fruktkropp: Liten, i huvudsak resupinat art, som ibland är nästan skållik med utstående (-1 cm), hattlik kant, vars ovansida är sträv och brunaktig. Porer regelbundet sexkantiga, 4-5 per mm, gråbruna, ibland med svag rosaton. Under lupp (30 X) framstår rörens mynningar som gryniga, vilket beror på den rikliga förekomsten av fingerlikt förgrenade strukturer, s.k. dendrohyphidier. Köttet hos den tunna tickan (-3 mm) är blekt brunaktigt, och avgränsas gentemot hattens ovansida av en mörk linje. Ekologi: Arten kan visserligen växa på liggande, medelgrova stammar, men hittas vanligen på klen lövved, pinnar etc. Ett fynd har gjorts på en grankotte, vilket kan tyda på en viss förkärlek för förnarelaterade substrat. Förväxlingsarter: Påminner mest om den närstående hjorttickan (Datronia mollis), som är större och kraftigare, samt har mer oregelbundna porer. Substrat (%): Salix (62), björk (18), al (10), rönn (10) + asp, hägg, Ribes, gran (kotte). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Vg, Vr, Vs, Sd, Dl, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Dichomitus D. Reid

Resupinata till hattbildande arter med dimitiskt hyfsystem och skeletthyfer med typisk, trädlik förgrening. Generativa hyfer med söljor. Sporer cylindriska till smalt ellipsoida. Vitröta. Två svenska arter.

Dichomitus campestris (Quél.) Dom. & Orlicz Hasselticka S

Fruktkropp: Svampen får inga riktiga hattar, utan bildar istället kuddlika fruktkroppar, som kan bli upp till 1 dm stora och ett par centimeter tjocka i mitten. Kanterna är ofta knöllika, och knölarnas ovansida kan ibland ge ett hattliknande intryck. Porer kantiga, 1-2 per mm, på lodrätt underlag ofta utdragna och större, gulbruna till ockrafärgade. På äldre exemplar mörknar ofta de yttre delarna till nästan svarta, och sådana fruktkroppar får då en karakteristisk "sorgkant" . Kött vitt till träfärgat, men mycket tunt, eftersom tickan påtagligt domineras av rörlagret. Ekologi: Växer normalt på död ved av hassel, och är en karaktärsart för gamla hassellundar, där tickan oftast påträffas på stående träd. Finns också på döda grenar av ek, särskilt i östra Sverige. Förväxlingsarter: Om den växer på hassel är svampen vanligen lätt att känna igen, och några förväxlingsrisker finns egentligen inte. Mer oväntade fynd på bl.a. ek kan vålla huvudbry, men bortsett från växtplatsen är sådana fynd i alla avseenden typiska -om än ofta något mindre. Substrat (%): hassel (94), ek (6) + al, alm, bok, hägg, Prunus, Rosa, Salix. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs

Dichomitus squalens (Karst.) D. Reid Skorpticka EN

Fruktkropp: Variabel art, som i undantagsfall kan vara helt resupinat, men som vanligen bildar mer eller mindre tydliga hattar med skarp till måttligt rundad kant. Dessa kan växa enstaka eller taktegellagda, och blir i allmänhet långsträckta (-7 cm) men föga utstående (endast -3 cm), tämligen tjocka (-1,5 cm) och i tvärsnitt mer eller mindre tydligt trekantiga. Ovansidan är först vit till gräddfärgad, men kan med tiden mörkna väsentligt, särskilt mot basen. Porer runda till kantiga, 4-5 per mm, först ljusa, efterhand åtminstone fläckvis med gråbruna nyanser. Kött vitt, segt till nästan korkartat, upp till 4 mm tjockt. Ekologi: Växer på lågor av barrträd, vanligen tall. Arten är mycket sällsynt och dåligt känd, men verkar finnas framför allt i blockrika, talldominerade miljöer. Förväxlingsarter: Bör bestämmas mikroskopiskt, och då på de typiskt förgrenade skeletthyferna. I fält kan arten påminna om klibbtickan (Fomitopsis pinicola), som dock har tydlig krusta och citrongula porer. Till förväxlingsarterna får också räknas den mjukare Oligoporus fragilis (blödticka), som missfärgas tydligt rödbrun vid tumning, samt Oligoporus leucomallellus, vars konsistens vanligen är så mjuk att porerna ger vika för ett lätt tryck med fingret. Substrat (%): tall (84), gran (16). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Ög, Sd, Up, Gs, Hls, Vb, Nb, Lp

Diplomitoporus Dom.

Ettåriga, i huvudsak resupinata arter med dimitiskt hyfsystem och hyfer med söljor. Släktet härbärgerar tickor som brutits ut ur Antrodia därför att de visat sig vara vitrötesvampar. Tre arter.

Diplomitoporus crustulinus (Bres.) Dom. Sprickporing VU (Syn.: Antrodia crustulina (Bres.) Ryv.)

Fruktkropp: Resupinat ticka, som normalt är ganska liten och kan bli upp till en halv centimeter tjock. Porerna är kantiga, 3-4 per mm, gräddfärgade till blekt gulbruna, och omges ofta av en otydlig, något ljusare och småfibrig kant. Det svenska namnet syftar på att porlagret vid intorkning dras samman och spricker upp på ett sätt som skapar karakteristiska, oregelbundet utdragna kratrar. Kött vitt till gräddfärgat, oftast något ljusare än rören, som med tiden kan få något vaxartad konsistens. Ekologi: Växer på gran, men erfarenheterna hittills tyder inte på att detta är en utpräglad naturskogsart. Påfallande många fynd har gjorts i relativt triviala miljöer, och dessutom på tämligen klena, ofta lutande lågor. Förväxlingsarter: Svårbestämd svamp, som inte alltid uppvisar de typiska sprickorna. Sådana kan dessutom slumpmässigt förekomma även hos andra tickor, och arten bör definitivt alltid mikroskoperas. Av många tänkbara förväxlingsarter kan nämnas Antrodia crassa (kritporing), som är tjockare och har mer kritartad konsistens, Antrodia xantha (citronticka), vars porer spricker upp på ett annorlunda sätt, samt Ceriporiopsis pannocincta (finporing), som visserligen kan få kraterliknande bildningar, men som har betydligt mindre porer och helt andra mikroskopiska kännetecken. Substrat: gran (+ björk, tall). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Vr, Nk, Vs, Up, Dl, Hd, Jm, Vb, Nb, Lp

Diplomitoporus flavescens (Bres.) Dom. Gulporig ticka VU (Syn.: Antrodia flavescens (Bres.) Ryv.)

Fruktkropp: Tickan bildar normalt smala, kantlika hattar i kombination med en resupinat del. Enskilda hattar upp till 4 cm breda och 1,5 (-2) cm tjocka vid basen, först gräddfärgade, men efterhand mer gulaktiga och ibland med svagt gröngult skimmer. Porer av hattens färg eller något ljusare, kantiga, 2-4 per mm. Kött vitaktigt till gräddfärgat, blekare än det något tjockare rörlagret. Ekologi: Växer på tall, men de fåtaliga fynden gör det svårt att i övrigt bedöma dess miljökrav. Förväxlingsarter: Särskilt resupinata exemplar kan förväxlas med andra arter, exempelvis den nyligen uppmärksammade Antrodia primaeva (urskogsticka), som har större sporer och färre skeletthyfer. När hattar finns, kan tickan också förväxlas med den hattbildande varianten av citronticka (Antrodia xantha f. pachymeres), som har liknande färger men annorlunda konsistens och betydligt mindre sporer. Substrat: tall. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Gt, Nk, Sd, Up, Dl, Hs

Diplomitoporus lindbladii (Berk.) Gilbn. & Ryv. Gråporing (Syn.: Antrodia lindbladii (Berk.) Ryv.)

Fruktkropp: Resupinat, ofta stor och utbredd ticka, som kan bli drygt en halv centimeter tjock. Porerna är runda, 3-5 per mm, och har mycket varierande färg. Hos unga svampar dominerar gräddfärgade och gulaktiga nyanser, men med tiden skiftar porerna mer och mer i grått, något som vanligen sker ojämnt och fläckvis. Fullgångna exemplar kan bli helt gråfärgade, men så är långt ifrån alltid fallet. Tickans ytterkant är vit och ofta tydlig, särskilt när den kontrasterar mot en mörknande poryta. Rör upp till 5 mm långa, av porernas färg, men ofta ljusare närmast det vitaktiga, bomullsartade köttet. Ekologi: Vanligast på barrved, men har även hittats på en rad lövvedssubstrat, och är då ofta mer otydligt gråfärgad. Föredrar sannolikt äldre barrskogar och grov ved, men koloniserar gärna lågor i relativt tidiga nedbrytningsstadier. Förväxlingsarter: Distinkt gråfärgade fruktkroppar är mycket karakteristiska, men i övriga fall är arten mycket "lurig", i synnerhet om den hittas på lövved. Mikroskopiskt kan den dock bestämmas på att skeletthyferna är tydligt amyloida, samt på att deras väggar gelatiniseras kraftigt i lut (KOH). Detta blir mycket spektakulärt om en droppe tillföres ett preparat som först lagts i vatten eller något annat neutralt medium. Substrat (%): gran (56), tall (30), björk (7), al (3), ek (2), asp (1), Salix (1) + Abies, ask, en, hassel, hägg, rönn. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Fomes (Fr.) Fr.

Fleråriga svampar med hårda fruktkroppar och tydlig krusta. Kött pigmenterat i bruna nyanser. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor. Sporer stora, cylindriska. Orsakar vitröta i lövved. En art.

Fomes fomentarius (L. : Fr.) Kickx Fnöskticka

Fruktkropp: Variabel art, vars fruktkroppar kan vara typiskt hovformade, konsolformiga eller mer oregelbundna. Hattarna kan bli mycket stora, och även om de normalt mäter mellan 10 och 30 cm, har extrema exemplar på mer än en halvmeter påträffats. Ovansida koncentriskt fårad och zonerad, ljusbrun till gråaktig med brunaktig tillväxtzon. Porer rundade, 3-5 per mm, gråvita till brunaktiga, vanligen ljusare än det bruna, otydligt skiktade rörlagret, som kan vara marmorerat av vita myceltrådar. Kött gulbrunaktigt, segt och läderartat, närmast substratet integrerat med svampens mycel och där bildande en kärna med annorlunda, mer uppluckrad konsistens. Ekologi: Vanligast på död ved av björk och bok, men funnen på en rad lövträd. Förväxlingsarter: Mångformigheten gör att fnösktickan ibland förväxlas med andra arter, exempelvis eldticka (Phellinus igniarius), som normalt har annorlunda form och växer på levande träd. Unga exemplar av platticka (Ganoderma applanatum) kan också vara väldigt lika, men saknar fnösktickans marmorerade mycelkärna. Substrat (%): björk (89), bok (5), al (3), asp (1), hassel (1), Salix (1) + alm, apel, ask, avenbok, ek, gran, hagtorn, hägg, hästkastanj, körsbär, lind, lönn, Nothofagus, oxel, Pterocarya, rönn. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Fomitopsis Karst.

Hårda, fleråriga svampar med krusta. Kött vitt till blekt beigebrunt. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor. Sporer cylindriska till ellipsoida. Brunröta. Två svenska arter.

Fomitopsis pinicola (Swartz : Fr.) Karst. Klibbticka

Fruktkropp: Bildar i allmänhet tydliga, konsolformiga eller hovlika hattar, men kan i undantagsfall vara mer oregelbunden och ibland helt resupinat. Fruktkropparna kan bli flera decimeter breda och mer än decimetertjocka, och ovansidans krusta är på yngre exemplar täckt av en kådliknande substans som smälter och "kokar" i kontakt med en eldslåga. Hatten är zonerad i orange, röda eller rödbruna partier, men i de inre delarna ofta mörkare gråaktig till nästan svart. Kant hos växande exemplar gulvit, ofta med klara vätskedroppar. Porer runda, 3-6 per mm, vackert citrongula till mattare ockrafärgade, färgas intensivt orangeröda med lut (KOH). Kött upp till 2 (-3) cm tjockt, gräddfärgat till smutsigt brungult, ibland svagt zonerat. Rörlagret har liknande färg, men kan bli ungefär dubbelt så tjockt. Lukt något syrlig. Ekologi: Klibbtickan växer på ett stort antal olika substrat, och finns både på död ved och levande träd ? i det sistnämnda fallet gärna i anslutning till skador. Vanligast på gran, men frekvent även på al, björk och tall. Förväxlingsarter: Som hattbildande, färsk och färgad kan klibbtickan knappast förväxlas med andra svampar, men helt resupinata fruktkroppar vållar ibland problem. Porernas rödaktiga lutreaktion är då en utmärkt karaktär, liksom deras regelbundna form och citrongula färg. Substrat (%): gran (78), björk (8), al (6), tall (6), asp (1), bok (1) + Abies, alm, apel, ask, avenbok, ek, fågelbär, hagtorn, hassel, hägg, hästkastanj, lind, lärk, lönn, oxel, Prunus, päron, rönn, Salix. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Fomitopsis rosea (Alb. & Schw. : Fr.) Karst. Rosenticka NT S

Fruktkropp: Hattarna är hos denna art hovformade, hårda och ganska små, vanligen högst 10 cm breda. Helt unga hattar har rosa nyanser, men blir i takt med att den hårda krustan utvecklas mörkgrå till nästan svarta med en med tiden allt smalare, rosafärgad tillväxtzon i kanten. Porer rosa till grårosa eller rosabruna, vanligen mattare färgade på äldre exemplar. Kött korkartat till fibrigt, med tydlig rosa ton även hos gamla fruktkroppar, upp till 3 cm tjockt. Det skiktade rörlagret är för det mesta något tunnare än köttet och har liknande färg. Ekologi: Växer i huvudsak på gran i naturskogsartade miljöer, men hittas i norra Sverige påfallande ofta också på bearbetad ved, bl.a. inne i gamla lador etc. Enstaka fynd på asp, och då i områden med stora totala populationer. Förväxlingsarter: Som färsk är arten tack vare porernas rosa färg omisskännlig i den svenska tickfloran, men gamla exemplar kan förväxlas med små och likaledes åldriga exemplar av klibbtickan (Fomitopsis pinicola). Eftersom den rosa nyansen i rosentickans kött är beständig, kan sådana fynd artbestämmas genom att man helt enkelt bryter itu fruktkroppen så att köttet blottas. Substrat: gran (+ al, asp, björk, tall). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sm, Gt, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Ganoderma Karst. Hattbildande, vanligen stora och kraftiga, fleråriga arter med tydlig krusta och brunfärgat kött. Fruktkropparna kan vara konsolformade eller ha mer eller mindre välutvecklad, fotlik basaldel. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor. Att sporerna är mycket speciella med brun färg, dubbel vägg och groddpor har gjort att släktet systematiskt placerats i en egen familj, Ganodermataceae. Vitröta. 5 arter finns noterade från Sverige.

Ganoderma applanatum (Pers.) Pat. Platticka

Fruktkropp: De hårda, platta hattarna hos denna art har rundad eller njurlik form och kan bli halvmeterstora trots att de bara är 1-5 cm tjocka. På ovansidan finns en fårad, matt skorpa med brungrå färg, men hatten är ofta helt täckt av rostbruna sporer, som vackert kontrasterar med den vita, skarpa kanten. Porer runda, 4-6 per mm, vitaktiga, ofta med tapplika gallbildningar till följd av insektsangrepp. Eftersom rören är bruna, finns den vita färgen endast vid mynningarna, och försvinner lätt vid tumning eller skrapning. Rörlagret är tydligt skiktat, och mellan skikten finns i allmänhet en mörk zon bestående av köttvävnad. Köttet är i övrigt rödbrunt till purpurbrunt, oftast marmorerat med vitaktiga strimmor och fläckar. Ekologi: På död lövved, vanligen på stubbar och liggande, grova stammar och grenar. Finns både i sluten skog och utpräglat öppna miljöer, i norra Sverige mer ovanlig och där mest i parker, kustnära raviner och floddalar. Förväxlingsarter: Unga exemplar kan förväxlas med fnöskticka (Fomes fomentarius), vars porer också kan mörkna vid tumning. Plattickan har dock helt andra sporer, och saknar den mycelkärna som hos fnösktickan finns närmast substratet. Den mycket närstående Ganoderma australe har större sporer och blir vanligen tjockare. Substrat (%): björk (26), asp (21), ek (14), bok (12), al (7), Salix (5), ask (3), lind (3), alm (2), gran (2), lönn (2), hägg (1), körsbär (1), poppel (1) + Abies, apel, avenbok, Eleagnus, hagtorn, hassel, hägg, hästkastanj, kaprifol, krusbär, Laburnum, måbär, olvon, oxbär, pepparrot, päron, Rosa, rönn, slån, spirea, syren, tall. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb

Ganoderma australe (Fr.) Pat. Sydlig platticka VU  (Syn.: Ganoderma adspersum (Schulz.) Donk)

Fruktkropp: En dubbelgångare till plattickan (Ganoderma applanatum), men hattarna kan bli nästan dubbelt så tjocka. De viktigaste artskiljande karaktärerna observeras dock först när fruktkroppen snittas: Köttet är homogent och alltså inte marmorerat, och rörlagrets skikt saknar tydlig avgränsning. Tickan angrips inte heller på samma sätt av insekter, och har normalt inga gallbildningar. Ekologi: Tillhör i huvudsak den mellaneuropeiska svampfloran, och har i Sverige nyligen påträffats på en enda lokal (Tromtö NR, Blekinge). Där växte den på bok, men kan även uppträda på en rad andra, levande eller döda lövträd, helst i glesa lövskogar, parker etc. Förväxlingsarter: Förutom med plattickan (se ovan!) kan arten förväxlas med den ännu kraftigare hartstickan (Ganoderma pfeifferi), som i tvärsnitt har liknande kännetecken. Hatten har dock hos denna ett glänsande, hartsartat lager, som ofta är rynkat eller fårat. Substrat: bok. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Vg

Ganoderma lucidum (W. Curt. : Fr.) Karst. Lackticka

Fruktkropp: Ettårig art med centralställd eller sidställd fot, som kan vara mer eller mindre tydligt utvecklat. Hatt solfjädersformad till njurlik, upp till 3 dm i diameter, täcks liksom foten av en glänsande, lackartad krusta som beroende på svampens ålder kan ha gulaktig, orange eller mörkt rödbrun färg. Hattytan är ofta fårad, och den skarpa kanten vågig eller svagt inskuren. Porer 4-5 per mm, först ljusa, efterhand mer brunaktiga, mörknande vid tumning. Kött hos unga svampar gräddfärgat, med tiden brunt till mörkt purpurbrunt, zonerat, vid basen upp till 3 cm tjockt, och därmed tydligt tjockare än det skarpt avgränsade, högst centimetertjocka rörlagret. Ekologi: Växer på murken ved av allehanda lövträd, men förekommer också på gran. Miljöerna är mycket varierande, men i allmänhet fuktiga lövskogsmiljöer (raviner etc.) eller medelåldriga barrskogar. Förväxlingsarter: Lacktickan är både till storlek och färg mycket variabel, men den glänsande ytan och foten gör den trots detta vanligen lätt att bestämma. Den mycket sällsynta Ganoderma resinaceum (eklackticka) har liknande karaktärer, men har kortare, mer otydligt utbildad fot, samt mattare hatt. Substrat (%): björk (33), gran (29), al (22), ek (7), lärk (3), bok (2), tall (2), ask (1), hassel (1) + alm, lind. Frekvens: Mindre callmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Ån, Vb

Ganoderma pfeifferi Bres. Hartsticka EN

Fruktkropp: Flerårig, kraftig art, vars hattar kan bli upp till 3 dm breda och ungefär hälften så tjocka. Ovansidan täcks ofta av ett rödbrunt sporpulver, men under detta finns en tydlig krusta med hartsartad beläggning. Krustan är först slät och något glänsande, men blir snart rynkad eller uppsprucken och då också mattare, i färg varierande mellan olika nyanser av rödbrunt eller gråbrunt. Kant rundad, på växande fruktkroppar gulaktig. Porer runda, 5-6 per mm, först vita till gräddfärgade, färgas med tiden gulaktiga till ockrafärgade i samband med att de dränks in av ett hartsliknande till vaxartat ämne med sötaktig doft. Kött mörkbrunt, zonerat men vanligen inte marmorerat, upp till 4 cm tjockt. Rörlagret kan bli mycket tjockt (-1 dm), och är skiktat; på äldre exemplar blir rören ofta integrerade med svampens vitaktiga mycel. Ekologi: Sällsynt, sydlig art, som växer på gammal bok, gärna i öppna eller halvöppna miljöer. Förväxlingsarter: Den hartsartade, uppspruckna krustan är ett bra kännetecken, som skiljer tickan från den närstående men vanligen mindre G. australe. Plattickan (Ganoderma applanatum) är betydligt tunnare, har skarp kant och växer på död ved. Substrat: bok. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Vg

Ganoderma resinaceum Boud. Eklackticka EN

Fruktkropp: Hattarna är hos denna kraftiga art konsolformade, upp till 4 dm stora och 10 cm tjocka. De kan vara brett vidvuxna substratet, men har ibland en avsmalnande, fotlik basaldel eller kort, rundad, oftast otydlig fot. Ovansida plan eller vågig, brett zonerad, först tämligen mjuk, men äldre hattar får hård, hartsartad till krustliknande yta. Färg orangebrun till rödbrun; om lackskorpan på gamla exemplar skrapas bort eller smältes i en eldslåga uppstår gulaktiga fläckar. Kant rundad, i alla stadier ljusare än hatten i övrigt, vanligen gulaktig med orange ton, på intorkade svampar gräddfärgad. Porer c:a 3 per mm, ljusa, mörknande vid tumning. Kött upp till 6 cm tjockt, gråbrunt med något mörkare zoner närmast det ungefär hälften så tjocka rörlagret, som vanligen saknar tydlig skiktning. Om färska fruktkroppar skärs sönder, avsöndrar de en vätska som efter några minuter stelnar till en hartsliknande substans. Ekologi: Växer vid basen av levande ekar, sällan på andra lövträd. Förväxlingsarter: Arten är variabel och dåligt känd, men om man tar sig tid att närmare undersöka karaktärerna finns goda möjligheter till bestämning redan i fält. Vanligaste Ganoderma-arten på ek är plattickan (Ganoderma applanatum), som är tunnare och saknar lack- eller hartsartade skikt, och den vanliga lacktickan (Ganoderma lucidum) har normalt tydligare fot, annan form och mer glansig yta. Hartstickan (Ganoderma pfeifferi) har mörkare kött och växer på bok. Substrat: ek, hästkastanj. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Hl

Gloeophyllum Karst.

Fleråriga eller ettåriga, hattbildande arter med korkartat, brunt kött, som färgas svart med lut (KOH). Hymenium porlikt, utpräglat labyrintiskt eller lamellartat. Hyfsystem di- eller trimitiskt med pigmenterade skeletthyfer och generativa hyfer med söljor. Med cystider. Sporer cylindriska, tämligen stora. Växer normalt på barrved, och orsakar brunröta. Fem arter i Sverige.

Gloeophyllum abietinum (Bull. : Fr.) Karst. Granmussling NT

Fruktkropp: Svampen är flerårig och bildar långsträckta hattar som är 2-8 cm långa och vanligen endast c:a 1 cm breda, i hela sin längd vidväxta substratet. Ovansida fint sammetsartsad till sträv, mörkbrun och smalt zonerad, med tiden något urbleknande men på mycket gamla exemplar ibland nästan svart. Hattkant skarp, vågig. Hymeniet består av brunaktiga, tunna (-1 mm), anastomoserande, vågiga lameller, vars täthet vid hattkanten uppgår till 8-12 per cm. Kött brunt, fiberartat, upp till ett par mm tjockt. Ekologi: Växer på död barrved, vanligen gran, inte sällan på bearbetad ved. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med den mångformiga vedmusslingen (Gloeophyllum sepiarium), som ibland kan växa på liknande sätt och ha mer eller mindre tydligt utbildade skivor på undersidan. Oftast är de dock mer oregelbundna, och framför allt betydligt tätare (i kanten 15-20 per cm). Substrat (antal): gran (18), tall (1), barrved (21). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Vg, Ög, Ds, Vr, Vs, Up, Gs

Gloeophyllum carbonarium (Berk. & Curt.) Ryv. Kolticka EN

Fruktkropp: Arten växer i huvudsak resupinat (-10 cm), men kan även bilda smala hattkanter, upp till 1 cm breda och 0,5 cm tjocka. Dessa är då på ovansidan mörkbruna, mer eller mindre tydligt sammetsartade och svagt zonerade med rundad kant. Svampen har relativt mjuk och elastisk konsistens, och kan lätt lossas från substratet. Porer kantiga, 1-2 per mm, gråbruna till mörkbruna, ibland med ljusare beläggning. Kött tunt, fiberartat, mört brunfärgat. Ekologi: Växer på bränd eller förkolnad ved av barrträd; det hittills enda svenska fyndet gjordes på tall i naturskogsmiljö. Förväxlingsarter: Liknar vid en hastig anblick vedtickan (Phellinus viticola), men har mer dystert bruna färger utan rödton och större, mer kantiga porer. Substrat: tall. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Dl, Hs, Mp

Gloeophyllum odoratum (Wulf. : Fr.) Imaz. Luktticka (Syn.: Osmoporus odoratus (Fr.) Sing.)

Fruktkropp: Utseendemässigt en mycket speciell art, vars hattar på lodrätt underlag är konsolformade till hovformade, men som blir kuddlika till oregelbundet knöllika när de bildas på ovansidan av stubbar, vilket vanligen är fallet. Hatten är ojämn och mer eller mindre tovhårig, gulbrun till mörkbrun eller nästan svart, på levande exemplar dock nästan alltid med en gulaktig, ofta bred tillväxtzon. Porer bruna, kantiga till något slingrande, utvecklas vanligen bara på från substratet friliggande delar. Rörlager ockrafärgat, blekare än det bruna till brunsvarta köttet. Hela tickan utsöndrar en behaglig, anisliknande doft, som åtminstone på levande exemplar är tydlig. Ekologi: Växer på gran, vanligen på ovansidan av grova stubbar. Finns både i slutna och öppna miljöer, påfallande ofta på kvarlämnade granstubbar i lövträdsdominerade skogar. Förväxlingsarter: Doften i kombination med det udda växtsättet gör denna art lätt att bestämma, och oförstörda exemplar kan knappast förväxlas med andra svampar. Substrat: gran (+ tall,, lärk, al). Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Gloeophyllum protractum (Fr.) Imaz. Tallstocksticka VU  S (Syn.: Osmoporus protractus (Fr.) Bond.)

Fruktkropp: Hattarna blir hos denna art ofta utdragna i sidled, upp till 1 dm långa, 4 cm breda och 0,5-1,5 cm tjocka vid basen. Ovansida plan till svagt välvd, zonerad, med tiden sträv till ojämn, först brunaktig, men med tiden med gråbruna, grå eller nästan svarta nyanser. Kant skarp eller svagt rundad. Porer gulbruna till rödbruna, kantiga och tämligen regelbundna, 1-2 per mm, ibland radiärt utdragna och då större (-3 mm). Kött rödbrunt till mörkbrunt, segt, liksom rörlagret upp till 1 cm tjockt. Ekologi: Växer på barklösa lågor av tall, oftast i solöppna, torra miljöer. Finns framför allt i de inre delarna av landets norra halva, och är där en karaktärsart för högt belägna och glesa skogar med gammal tall; ibland även på hyggen. Förväxlingsarter: Påminner uppifrån måhända om vedmusslingen (Gloeophyllum sepiarium), men denna har utpräglat labyrintiskt till skivlikt hymenium. Mycket närstående är den sydliga och uppenbarligen värmekrävande Gloeophyllum trabaeum, vars förekomst i Sverige hittills inte kunnat dokumenteras, men som i Danmark hittats på lövved i naturen och i Finland inne i bastuanläggningar (!). Namnet har i svensk mykologisk tradition (bl.a. av John Eriksson) använts för tallstockstickan, vilket skapat viss nomenklatorisk förvirring. Substrat: tall (+ gran). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Nk, Dl, Hs, Ån, Vb, Nb, Lp

Gloeophyllum sepiarium (Wulf. : Fr.) Karst. Vedmussling

Fruktkropp: De sega, läderartade hattarna kan vara konsolformade, spatellika eller rosettformade och växer ibland taktegellagda. Storleken kan variera från några centimeter till ett par decimeter, men även stora exemplar är påfallande tunna (-8 mm). Kant skarp, ofta vågig och tydligt inskuren, på växande exemplar gulaktig till orangefärgad, tydligt kontrasterande med den i övrigt rostbruna till mörkbruna hatten, vars yta är strävt hårig och zonerad. Hymenium i form av grenade, labyrintiska lameller, ibland med inslag av mer porlika partier. Färgen hos hymeniet varierar med åldern från gulbrunt till dystert umbrabrunt, men är vanligen ljusare än hos det relativt tunna, mörkbruna köttet. Ekologi: Växer normalt på död (ibland också bearbetad) ved av barrträd, mera sällan på lövved. I likhet med de andra arterna i släktet har vedmusslingen förmåga att överleva långvarig uttorkning, och finns ofta i öppna miljöer (hyggen etc.), där den rikligt koloniserar både stubbar och liggande ved av grova eller klena dimensioner. Förväxlingsarter: Enda förväxlingsrisken är egentligen den närstående granmusslingen (Gloeophyllum abietinum) vars lameller dock är mer utpräglat skivlika, tunnare och betydligt glesare. Övriga tickor med lamellartat hymenium saknar distinkta bruna färger. Substrat (%): gran (91), tall (5), asp (2), björk (1), Salix (1) + Abies, al, apel, ek, en, hassel, hägg, kornell, lärk, mahogny, Prunus, rönn. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Gloeoporus Mont. (Syn.: Caloporus Karst.)

Ettåriga, resupinata eller hattbildande arter med orangebruna till rödlila porer. Hyfsystem monomitiskt, hyfer med eller utan söljor. Sporer små och smala, allantoida. Vitröta. Släktet, som har två arter, karakteriseras av att hela porernas yta är fertil, och står därmed nära de skinnsvampssläkten (Corticiaceae) som har rynkat-vindlat hymenium (bl.a. Merulius, Byssomerulius, Phlebia).

Gloeoporus dichrous (Fr. : Fr.) Bres. Tvåfärgsticka

Fruktkropp: De tunna, konsolformade eller mussellika hattarna hos denna art är ofta taktegellagda, och kan ibland vara utdragna i sidled. I sådana fall kan de bli decimeterlånga, men de är sällan mer än några cm (-4) breda, ofta hattkantsliknande med nedlöpande porlager och tydlig, resupinat del. Ovansida gråvit till gräddfärgad, sammetsluden till sträv, svagt zonerad. Hattkant skarp, vanligen något vågig. Porer runda till kantiga, 4-6 per mm, grunda (-1 mm), först ljusröda, efterhand purpurröda eller rödlila, alltid tydligt kontrasterande med en bred, vit kant. Kött vitaktigt, tunt men ändå tjockare än rörlagret, i vars närhet en mörkare, tunn linje vanligen kan skönjas. Ekologi: Växer på lövved, gärna på björk, och då ofta på träd angripna av sprängticka (Inonotus obliquus) i fertilt stadium. Förväxlingsarter: Arten är genom porfärgen och undersidans breda "bård" mycket karakteristisk, och det är svårt att tänka sig att det finns risk för förväxling med andra tickor. Strikt resupinata exemplar kan möjligen påminna om purpurtickan (Ceriporia purpurea), men denna är vanligen mer rödaktig, har otydlig kant och andra mikrokaraktärer. Substrat (%): björk (65), al (17), Salix (12), asp (3), alm (1), hägg (1), rönn (1) + bok, ek, gran, hassel, körsbär, lönn, oxel, syren. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Gloeoporus taxicola (Pers. : Fr.) Gilbn. & Ryv. Blodticka S

Fruktkropp: Resupinat ticka med rödbruna till orangebruna porer, som omges av en vanligen tydlig och bred, ljus kant. Porerna är kantiga, 2-4 per mm, mycket grunda (-1 mm), ibland vindlande och i extrema fall nästan ådernätsliknande. Kött vitt, något tjockare än rörlagret. Ekologi: Växer i södra Sverige framför allt på tall, och då ofta på halvliggande stockar och på kvarsittande eller fallna, grövre grenar i öppna eller halvöppna miljöer. I norra Sverige är granlågor det vanligaste substratet, och biotoperna där oftast rikare, slutna granskogar. Svampen kan växa både på bark och naken ved, och hittas ofta tidigt på säsongen. Förväxlingsarter: Viss risk för förväxling med den ljusare laxtickan (Hapalopilus salmonicolor), som dock saknar den kontrasterande kanten och färgas violett av lut (KOH). Möjligen kan en del s.k. gröppor med liknande färger vålla problem, men blodtickan har till skillnad från dessa både rör och porer, även om de förstnämnda ibland kan vara dåligt utvecklade. Substrat (%): tall (67), gran (33). Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Grifola S.F. Gray

Ettårigt släkte, som bildar frukkroppar sammansatta av talrika hattar utgående från en gemensam, ibland grenad fot. Hyfsystem dimitiskt, hyfer med söljor. Sporer ellipsoida. Vitröta. En art.

Grifola frondosa (Dicks. : Fr.) S.F. Gray Korallticka NT  S

Fruktkropp: Tickan har en tjock, central fot, från vilken utgår ett antal spatelformiga hattar, som i sin tur splittras upp på flera mindre. Svampen utvecklas på detta sätt till en koralliknande tuva, uppbyggd av ett stort antal (50-100) hattar med blågrå, gråbrun eller mörkbrun färg, beroende på ålder. Hela tuvan kan nå ansenliga dimensioner, och stora exemplar med en dryg halvmeters diameter kan väga 5-10 kilo! Enskilda hattar blir dock bara 2-6 (-8) cm stora. Porerna, foten och grenarna är ljust färgade, och kontrasterar därmed med hattarnas mörka ovansida. Kött vitt. Ekologi: Växer nära basen av gamla ekar, ibland synbarligen på marken, men då sannolikt på dolda rötter eller begravda vedrester. Finns både i grov, ekdominerad lövskog och på ekar i hagar etc. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med grentickan (Polyporus umbellatus) och jättetickan (Meripilus giganteus), som båda har liknande uppbyggnad. Jättetickan har dock större och färre hattar, som är mer gulbruna och tydligt zonerade, samt porer som mörknar vid tumning. Grentickan har ljusare, nästan cirkelrunda hattar, och till skillnad från koralltickan bara en hatt på varje förgrening. Substrat: ek (+ ask, asp, bok, poppel). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up

Hapalopilus Karst. Ettåriga, resupinata eller hattbildande arter med rödbruna till orangefärgade fruktkroppar. De färgas rödaktiga till lila i kontakt med lut (KOH). Hyfsystem monomitiskt, hyfer med söljor. Sporer brett eller smalt ellipsoida. Vitröta. Tre arter.

Hapalopilus croceus (Pers. : Fr.) Bond. & Sing. Saffransticka CR (Syn.: Aurantioporus croceus (Pers. : Fr.) Murr.)

Fruktkropp: Tickan är mjuk och saftig och bildar i allmänhet konsolformade till oformliga hattar, som kan bli ett par decimeter stora och 3-10 cm tjocka. Ibland är fruktkropparna helt resupinata eller kuddlika. Färgen är hos hela svampen lysande orange till orangeröd, med tiden mattare brunorange. Porer kantiga, 2-3 per mm; rörlager upp till 1,5 cm tjockt, får liksom det tjockare köttet och svampen i övrigt vid intorkning vaxartad, hård konsistens. Tickan krymper då ihop och ger ett fettglänsande intryck. Hela fruktkroppen färgas rödaktig av lut. Ekologi: Växer på gamla ekar, gärna i anslutning till skador på levande träd, ibland även på fallna, grova stammar. Förväxlingsarter: Bjärt färgade arter på ek är också svalvelticka (Laetiporus sulphureus) med taktegellagda, vertikalt utbredda fruktkroppar, samt den mer regelbundet formade och vanligen blekare tungtickan (Piptoporus quercinus). Ingen av dessa har dock saffranstickans saftiga till vaxartade kosistens, ej heller rödaktig lutreaktion. Substrat: ek (+ apel). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Öl, Vg, Ög, Vs, Sd, Up

Hapalopilus nidulans (Fr.) Karst. Lysticka

Fruktkropp: Hattarna är hos denna ganska kortlivade art 2-10 cm breda och upp till 3 (-4) cm tjocka vid basen, i snitt mer eller mindre trekantiga. Kant ganska skarp, vanligen regelbunden. Hatten är jämnt färgad i kanelbruna till ockrabruna nyanser, ovansida på unga exemplar fint sammetsartad, men med tiden helt kal. Porer kantiga, 2-4 per mm, av hattens färg; hos större exemplar har porytan ibland tydliga sprickor. Kött mjukt och trådigt, betydligt tjockare än rörlagret, ljust kanelbrunt, färgas liksom hela svampen vackert violett i kontakt med lut (KOH) och ammoniak (NH3), vilket gjort att tickan kommit att användas vid svampfärgning. Arten har f.ö. nyligen påvisats innehålla för människan starkt giftiga substanser, och bör därför inte förtäras. Ekologi: Växer på lövved, bl.a. hassel, rönn och björk. Finns i både slutna och halvöppna miljöer, vanligen på döda partier av stående träd, ibland också på grövre lågor. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med arter i släktet Inonotus, men dessa har mörkare brunaktigt kött och oftast talrika borst (setae) i hymeniet. Detta gäller bl.a. den på hassel vanliga altickan (Inonotus radiatus). Den kemiska reaktionen hos lystickan är dessutom en unik karaktär. Substrat (%): hassel (34), björk (24), rönn (23), Salix (6), al (3), ek (3), alm (2), asp (2), hägg (2), lind (1) + Amelanchier, Articium, ask, bok, Caragana, en, fläder, gran, körsbär, lönn, måbär, oxbär, oxel, poppel, Ribes, Rosa, syren, tall. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: ALLA

Hapalopilus ochraceolateritius (Bond.) Bondartzev & Singer  NT

Fruktkropp: Resupinat, liten till medelstor ticka, som står mycket nära laxickan, H. salmonicolor. Färska fruktkroppar har mer lysande orange färg, men får med tiden mörkare, brunaktiga fläckar. Svampen färgas vinröd till rödlila av lut (KOH). Ekologi: Växer i barrskogar. De fåtaliga fynden har alla förekommit på gran. Förväxlingsarter: Skiljs från laxtickan på den mer orangegula färgen samt substratet.  Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Up

Hapalopilus salmonicolor (Berk. & Curt.) Pouz. Laxticka NT

Fruktkropp: Resupinat, liten till medelstor ticka, som sällan blir mer än 15 cm låmg och 8 mm tjock. Färska fruktkroppar är mjuka och saftiga och har orange till orangerosa nyanser, medan intorkade exemplar blir vaxartade till hårda och får mörkare rödbruna till purpurbruna färger. Porer 3-5 per mm, vanligen regelbundet kantiga, men på lodrätt underlag ibland uppslitsade och på torra svampar sammandragna. Kött tunt, ungefär av porernas färg. Hela svampen färgas djupt vinröd till rödlila av lut (KOH). Ekologi: Växer på sidan av liggande, grövre tallstockar, ofta på solöppna lokaler. Kan sällsynt även förekomma på gran. Många av lokalerna är måttligt påverkade skogar, branter, isolerade bergknallar etc. Förväxlingsarter: Den typiska färgen och förekomsten på tall gör att färska fruktkroppar är svåra att förväxla med andra tickor. På likande sätt växer ibland blodtickan (Gloeoporus taxicola), vars porer dock är grundare och mer mättat rödbruna till orangebruna, och som i allmänhet har en tydlig, ljus kant. Gamla fruktkroppar av laxtickan blir mer anonyma och svårbestämda, men den mörkröda lutreaktionen kan observeras även på sådana. Substrat (%): tall (93), gran (7).Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Öl, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Vb, Nb, Lp

Haploporus Sing.

Fleråriga, hattbildande svampar med kraftig, anisliknande lukt. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor. Sporer ellipsoida till nästan runda, fintaggiga och svagt dextrinoida. Släktets enda art har nordlig utbredning och växer på levande Salix, där den orsakar vitröta.

Haploporus odorus (Sommerf. : Fr.) Sing. Doftticka VU  S

Fruktkropp: Långlivad, hård, hattbildande ticka med knöllika till konsolformiga fruktkroppar. Hattarna kan bli upp till ett par decimeter stora, är först vita till gräddfärgade, men blir med åldern (eller vid beröring!) åtminstone fläckvis mer brunaktiga. Porer runda, 4-5 per mm, smutsigt gräddfärgade, mörknande vid tumning. Kött ljust, svagt zonerat till skiktat, upp till 7 cm tjockt, och därmed tydligt tjockare än det likfärgade, med tiden skiktade rörlagret. Lukt mycket kraftig och behaglig, kan under gynnsamma vindförhållanden ibland kännas på ansenliga avstånd från svampen. Ekologi: Växer på sälg, vanligen på gamla träd i fuktiga sluttningar, myrkanter etc. Förväxlingsarter: Den angenäma och starka, karamelliknande doften gör arten lätt att identifiera. I södra Sverige finns sällsynt den sydliga anistickan (Trametes suaveolens), som har liknande lukt, om än inte så kraftig. Denna art är mindre och mer kortlivand, och utgör varken när det gäller utseende eller utbredning någon förväxlingsrisk till dofttickan. Substrat: Salix (+ hägg, körsbär). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Dl, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Heterobasidion Bref.

Sega, ljusköttiga och fleråriga svampar med resupinata till mer eller mindre tydligt hattbildande fruktkroppar. Hyfsystem dimitiskt, skeletthyfer dextrinoida, generativa hyfer utan söljor. Sporer nästan runda, fintaggiga. Vitröta. En art.

Heterobasidion annosum (Fr.) Bref. Rotticka

Fruktkropp: Svampen är utseendemässigt mycket variabel, och kan vara resupinat eller mer eller mindre tydligt hattbildande. Ofta finns smala, hylliknande, inte sällan oregelbundna hattkanter, ibland utpräglat konsolformade hattar, och även resupinata exemplar har vanligen en kant som är så tydligt differentierad att den antyder hattbildning. Ovansida brunaktig till rödbrun, ofta zonerad och ibland med gulbruna partier, med tiden mörknande till nästan svart, kontrasterande med den relativt skarpa, vita kanten och det likaledes ljusa porlagret. Porer runda till kantiga, 4-5 per mm, ofta något udragna eller "snedställda", på hattbildande fruktkroppar nedlöpande. Kött gräddfärgat, upp till 1 cm tjockt, utan distinkt markerad övergång till det skiktade rörlagret. Ekologi: Växer på allehanda ved, men mest på gran och då gärna på rötter och rotvältor. Sprider sig lätt i planterade bestånd, och är en av skogsbrukets mest uppmärksammade fiender. Verkar i norra delen av landet vara mer kräsen i sitt biotopval, och finns där mest i lite rikare granskogar. Förväxlingsarter: Förväxlas i fält ofta med knöltickan (Antrodia serialis), vars hattar dock är annorlunda både till form, konsistens och färg. Resupinata former har vanligen ej så tydligt markerad kant som rottickan, och porerna är dessutom större och i allmänhet mer regelbundna. På bok kan unga fnösktickor (Fomes fomentarius) möjligen utgöra en förväxlingsrisk, men deras hattar är tjockare och för det mesta mer regelbundna. Substrat (%): gran (92), tall (3), björk (2), bok (2), al (1) + alm, ask, asp, en, ek, hassel, hägg, körsbär, lärk, lönn, oxel, Pseudotsuga, rönn, Salix, Thuja. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Inonotus Karst. Ettåriga, brunköttiga arter som kan vara tydligt hattbildande, knöllika eller helt resupinata. Färgas svarta med lut (KOH). Hyfsystem monomitiskt, hyfer utan söljor. Många arter med borst (setae) i hymeniet. Sporer ellipsoida till runda, hyalina eller pigmenterade i bruna nyanser. Vitröta. Representeras i Sverige av 13 arter, vilket inkluderar de barrvedsarter som tidigare fördes till släktet Onnia.

Inonotus cuticularis (Bull. : Fr.) Karst. Skillerticka VU

Fruktkropp: De ganska tunna, 1-2 cm tjocka hattarna är halvcirkelformade till solfjädersformade, 10-25 cm breda och växer oftast taktegellagda. Ovansida sammetsluden eller radiärt fibrig, gulbrun till gråbrun, med tiden mörknande till nästan svart, vanligen ljusare på den skarpa, ofta något vågiga kanten. Porer kantiga, 2-5 per mm, gråvita till brunaktiga, skimrande, ibland med olivton, mörknar med åldern och vid tumning. Kött gulbrunt till rödbrunt, ungefär lika tjockt (-1 cm) som det något ljusare rörlagret. Ekologi: Växer på levande lövträd, helst bok, ofta högt över marken. Finns framför allt i parkliknande miljöer, men också i glesa lövskogar. Förväxlingsarter: Liksom övriga, hattbildande tickor i släktet kan döda fruktkroppar lätt förväxlas med gamla arter ur släktet Phellinus, i synnerhet när svampen växer högt upp. På bok finns normalt inga liknande Inonotus-arter, men på ek utgör den tjockare, vanligen ensamväxande kärntickan (Inonotus dryophilus) en förväxlingsrisk. Mikroskopiskt kännetecknas skillertickan av förgrenade, ankarformade borst på hattytan, men dessa för den svenska tickfloran unika strukturer är ofta besvärliga att hitta. Substrat (antal): bok (18), lönn (2), alm (1), ask (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Vg, Ög, Sd, Up

Inonotus dryadeus (Pers. : Fr.) Murr. Tårticka VU S

Fruktkropp: Bastant art, vars hattar blir upp till 4 dm breda och 15 cm tjocka. Den kan växa enstaka eller med ett par hattar ovanför varandra, och fruktkropparna är oftast mer eller mindre regelbundet halvcirkelformade och har rundad kant. Artens svenska namn syftar på de rödgula vätskedroppar som på färska exemplar kan finnas på hattens ovansida, som i övrigt är gulbrun till rödbrun, ibland med ljusare kant. Ytan blir efterhand tydligt skrovlig, och nära kanten kan man även på äldre fruktkroppar se gropliknande spår efter de intorkade dropparna. Porer runda till kantiga, 3-6 per mm, gråbruna till rostbruna; rörlager upp till 2 cm tjockt. Köttet är trådigt och kan bli 1 dm tjockt, gulbrunt till rostbrunt, zonerat och på äldre svampar ibland med mörka partier. Ekologi: Växer vid basen av levande ekar, både i glesa lövskogsmiljöer och parkliknande biotoper. Förväxlingsarter: Kan påminna om den närstående och likaledes eklevande kärntickan (Inonotus dryophilus), som saknar droppar och i allmänhet växer högt upp på stammarna. Mikroskopiskt skiljer kärntickan ut sig genom avsaknanden av borst, medan tårtickans bästa mikrokaraktärer är de i toppen krökta borsten och de ofta talrika sporerna, som hos mogna svamper är tydligt pigmenterade och dextrinoida. Substrat: ek. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Öl, Gt, Vg, Ög, Nk, Vs, Sd, Up

Inonotus dryophilus (Berk.) Murr. Kärnticka VU

Fruktkropp: Konsolformad ticka med i tvärsnitt nästan trekantiga hattar, som blir upp till 3 dm breda och ungefär hälften så tjocka. Ovansida något sammetshårig, gråbrun, gulbrun eller matt rödbrun, ofta uppsprucken och med ganska rundad, i huvudsak likfärgad kant. Porer kantiga till runda, 1-3 per mm, först blekt gråbruna och skimrande, efterhand mattare och mörkare brunaktiga. Rörlager upp till 3 cm tjockt, färgat i samma bruna nyanser som det betydligt tjockare köttet, som närmast substratet består av en kraftig, 5-8 cm tjock och tydligt marmorerad kärna, i vilken köttet integrerats med svampens vitaktiga mycel. Ekologi: Växer på levande ekar, ofta högt ovan marken på träd i halvöppna eller öppna miljöer. Den tunga arten är tämligen kortlivad, och observeras ofta som döda, nedfallna eller kvarsittande fruktkroppar. Förväxlingsarter: Växtplatsen, formen och mycelkärnan är bra bestämningskaraktärer för levande exemplar, men gamla, förstörda fruktkroppar är betydligt besvärligare. Kärntickan skiljer sig mikroskopiskt från tårtickan (Inonotus dryadeus) genom att den saknar borst (setae), samt på att sporerna inte är dextrinoida. Substrat: ek. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Öl, Ög, Nk, Vs, Sd, Up

Inonotus hispidus (Bull. : Fr.) Karst. Pälsticka VU 

Fruktkropp: Tickan bildar halvcirkelformade, vanligen enstaka hattar, som blir 10-20 (-30) cm breda och upp till 8 cm tjocka. Hatten är tydligt borsthårig, först vackert orangebrun, med tiden mörknande till dystert rödbrun, något bjärtare på den vågiga, ganska tunna kanten. Porer kantiga, 1-3 per mm, först gulbrunaktiga, efterhand rostbruna. Kött mjukt och trådigt, upp till 4 cm tjockt, mörkt rödbrunt, åtminstone på yngre exemplar mörkare än det ungefär hälften så tjocka rörlagret. Ekologi: Växer på levande lövträd i alléer etc. Tickan finns företrädesvis på kustnära lokaler i södra Sverige, och arten är tydligt värmekrävande. Förväxlingsarter: Färgerna hos denna art liknar dem hos den närstående rävtickan (Inonotus rheades), men hatten är betydligt hårigare och substratvalet vanligen annorlunda. Substrat (%): ask (54), oxel (25), alm (16), apel (4), lind (1) + bok. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl,  Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög

Inonotus leporinus (Fr.) Gilbn. & Ryv. Harticka NT  S (Syn.: Onnia leporina (Fr.) Jahn)

Fruktkropp: Svampen är halvcirkelformad till något njurlik, och har ibland en fotlik, avsmalnande basaldel eller i mer sällsynta fall en kort, vanligen snedställd fot. Hattarna blir upp till 12 cm breda och ett par cm tjocka; de kan växa enstaka eller taktegellagda, och den skarpa, tunna kanten är ofta vågig eller inskuren. Färska svampar har mjuk, saftig konsistens, medan äldre fruktkroppar blir spröda och påfallande lätta. Ovansida fint sammetsartad, gråbrun till kanelbrun, ofta mörkast på hattens inre delar och med ljusare kant. Porer runda till kantiga, 2-4 per mm, med tiden ofta mer oregelbundna och större (-2 mm), på unga svampar ljusa och tydligt mörknande vid tryck, senare kanelbruna till rostbruna. Kött rostbrunt, liksom rörlagret upp till 1 cm tjockt, mjukast i de övre delarna av hatten. Ekologi: Hartickan angriper levande granar, men de kortlivade fruktkropparna bildas först efter det att trädet dött, ofta på liggande stammar och på (hög)stubbar. Finns framför allt i naturskogar i landets norra halva. Förväxlingsarter: På tall växer sällsynt Inonotus triqueter (tallharticka), som är tjockare, samt har mer utvecklad fot och sydligare utbredning. Döda fruktkroppar av hartickan kan möjligen förväxlas med gamla, förstörda tickor ur andra släkten, men känns då i mikroskop lätt igen på de i toppen kraftigt böjda borst (setae) som finns i hymeniet. Substrat: gran. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Up, Dl, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Inonotus nodulosus (Fr.) Karst. Bokticka

Fruktkropp: Denna ticka kan vara resupinat, otydligt kuddlik eller ha knöllika, dåligt utvecklade hattar. Dessa kan bli upp till 2 cm breda och ungefär lika tjocka, har brunaktig, finluden till sträv ovansida, och förekommer vanligen väl spridda på en i huvudsak resupinat fruktkropp. Porer 1-4 per mm, kantiga till oregelbundna eller utdragna, kanelbruna till rostbruna, ofta med silverartat skimmer. Köttet och det något tunnare rörlagret har likartad rostbrun färg. Ekologi: Växer på död ved av bok, helst på barken. Finns både i naturliga bokskogar och i kulturmiljöer med planterade träd. Förväxlingsarter: Altickan (Inonotus radiatus) kan i sällsynta fall växa på bok, men är vanligen mer tydligt hattbildande och kan mikroskopiskt avgränsas genom att hymeniets borst (setae) i motsats till boktickans är böjda i toppen. Den närstående Inonotus hastifer är inte dokumenterad från Sverige, men kan utgöra en allvarlig förväxlingsrisk eftersom unga exemplar av boktickan visat sig kunna ha strukturer som i hög grad liknar de setala hyfer som utgör den artens mest typiska karaktär. Substrat: bok. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Vs, Sd, Up

Inonotus obliquus (Fr.) Pilát Sprängticka

Fruktkropp: Tickan har både ett fertilt och sterilt stadium, och det är det sistnämnda som är mest spektakulärt och därför oftast observeras. Det består av rundade men ofta oregelbundna, knöliga, svarta och trähårda "knotor", som kan bli upp till 50 cm stora och bildas på stammarna av angripna träd, vanligen björk. Det fertila stadiet är däremot helt resupinat, och uppträder diskret under barken, som efterhand lossnar och blottlägger de upp till flera dm stora fruktkropparna, som lätt kan avlägsnas från substratet och med tiden ofta blir tydligt uppspruckna. Porerna är runda till kantiga eller utdragna, mycket variabla i storlek (3-8 per mm), gulbruna till mörkt rödbruna, ofta skimrande. Svampen blir totalt bara några mm tjock, och eftersom det gulbrunaktiga köttet vanligen är dåligt utvecklat, består de fertila fruktkropparna till största delen av rör. Ekologi: Växer på lövträd, framför allt björk och al. De svarta "knotorna" bildas på levande träd, medan det fertila stadiet uppträder först när trädet dött. Förväxlingsarter: Fertil "sprängticka" på alm betraktas numera som en egen art, Inonotus ulmicola. På björk finns knappast någon förväxlingsart, även om de svarta knotorna ibland förväxlas med allehanda missväxter som av andra skäl bildats. I anslutning till det fertila stadiet påträffas ibland tvåfärgstickan, Gloeoporus dichrous. Substrat (%): björk (94), al (6) + ask, asp, bok, lind, oxel, rönn. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Inonotus radiatus (Sow. : Fr.) Karst. Alticka

Fruktkropp: Enskilda hattar är hos denna art ofta knöllika och i genomskärning nästan trekantiga, 3-7 cm breda och upp till ett par cm tjocka. De växer dock ofta taktegellagda, och kan ibland bilda flera meter långa rader längs angripna stammar och grenar på stående träd. På liggande ved är svampen vanligen helt resupinat eller kuddlik, ofta med distinkt knöliga partier. Ovansida något zonerad, gulbrun till rödbrun eller på äldre exemplar dystert mörkbrun; färska fruktkroppar har ibland brunaktiga vätskedroppar på den rundade kanten. Porer nedlöpande, kantiga, 2-5 per mm, gulbruna, silverskimrande, med tiden mörkare. Kött gulbrunt till rödbrunt, svagt zonerat, upp till 1 cm tjockt, länge något ljusare än det nästan jämntjocka rörlagret. Ekologi: Trots det svenska namnet växer altickan också på en rad andra lövträd, och är exempelvis mycket vanlig på hassel. Den angriper död ved, men finns ändå mest på stående träd. Förväxlingsarter: Normalt lätt att känna igen i fält, men kan också mikroskopiskt lätt bestämmas på de i toppen krökta borst (setae) som finns i hymeniet. På bok växer den närstående boktickan (Inonotus nodulosus), som för det mesta saknar tydlig hattbildning och har raka borst. På gamla altickor fruktifierar gärna den ljusare Antrodiella hoehnelii (strävticka), som kan vara både hattbildande och resupinat. Substrat (%): al (62), hassel (35), björk (2), hägg (1) + alm, ask, asp, avenbok, bok, brakved, Cratuego, ek, Exochorda, fläder, gran, hagtorn, kornell, körsbär, Laburnum, lind, oxel, Philadelphus, päron, rhododendron, Rosa, rönn, Salix, syren. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb

Inonotus rheades (Pers.) Karst. Rävticka S

Fruktkropp: Hattbildande ticka med rödbruna, bruna eller som ung lysande rävröda fruktkroppar. De konsolformiga hattarna är något ludna och svagt zonerade på ovansidan, blir upp till 15 (-20) cm breda, 1,5-3 (-4) cm tjocka, och kan växa både enstaka och taktegellagda. Kant ofta vågig till inskuren, ganska tunn. Porer mer eller mindre kantiga, 2-4 per mm, gråbruna till mörkbruna, ofta något skimrande. Kött brunt, ibland med en liten (-2 cm) hårdare, marmorerad mycelkärna närmast substratet. Rörlager ungefär av köttets färg, upp till 1 cm tjockt. Ekologi: Växer både på grov och klen asp, ibland på liggande stammar, men oftast på stående träd. Finns både i slutna och mer öppna miljöer, gärna i blandskogar med relativt stort inslag av barrträd. Förväxlingsarter: Kan i första hand förväxlas med altickan (Inonotus radiatus), som dock vanligen är mindre, mer utpräglat taktegellagd i sitt växtsätt och växer på bl.a. al och hassel. Substraten skiljer alltså dessa arter åt, men de går också relativt lätt att skilja genom mikroskopering, eftersom altickan på rörens insida har delvis hakformiga, bruna borst (setae), något som helt saknas hos rävtickan. Så är vanligen också fallet hos pälstickan (Inonotus hispidus), som dock har mer hårig hatt och större sporer. Kärntickan (Inonotus dryophilus) kombinerar liksom rävtickan förekomsten av en mycelkärna med avsaknaden av borst, men är kraftigare och växer uteslutande på ek. Substrat: asp (+ björk, körsbär, poppel, Salix). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Jm, Ån, Vb, Nb, Lp

Inonotus subiculosus (Pk) Erikss. & Strid Taigaporing VU

Fruktkropp: Resupinat, ganska liten (-10 cm) ticka med mjuk, bomullsartad konsistens. Porer gulbruna till rödbruna, kantiga till något slingrande, 1-3 per mm, omges av en relativt tydlig, något ljusare och fibrig kant. Svampen blir bara några mm tjock, och fruktkroppen består till ungefär lika delar av rörlager och kött, vilka båda har gulbrunaktig färg. Ekologi: Normalt växer arten på barrved (främst gran), men ett av de fåtaliga svenska fynden har gjorts på björk. Verkar föredra fuktig, örtrik men inte nödvändigtvis grov skog. Förväxlingsarter: Genom avsaknaden av borst (setae) i hymeniet och helt resupinata fruktkroppar intar tickan en särställning bland landets Inonotus-arter. Största risken är därför att eventuella fynd hänförs till andra släkten, framför allt till Phellinus, som dock har betydligt hårdare konsistens. Substrat (antal): björk (1), gran (1), tall (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Hs, Mp, Jm, Nb

Inonotus tomentosus (Fr.) Teng Luddticka S (Syn.: Onnia tomentosa (Fr.) Karst.)

Fruktkropp: Till skillnad från övriga arter i släktet har denna ticka vanligen en väl utvecklad fot, som blir upp till 4 cm lång och 1,5 cm tjock. Den kan vara mitt- eller snedställd, och täcks i sin helt av ett kanelbrunt, filitartat ludd. Hatten är också sammetsluden och jämnt kanelbrun; den kan bli upp till 12 cm i diameter, har ofta vågig eller oregelbunden kant, och kan liksom hos vissa taggsvampar vara genomborrad av kvistar, örter eller förna som svampen har förmåga att växa runt. Ibland kan flera hattar bildas utifrån samma fot, och fruktkropparna kan då bli mycket oregelbundna. Porer kantiga, 2-4 per mm, nedlöpande på foten, först ganska blekt gråbruna, efterhand mörkare. Det gulbruna till rostbruna köttet blir upp till 0,5 cm tjockt, och består av ett tämligen mjukt övre skikt och ett segare nedre lager närmast det något tunnare och ofta ljusare rörlagret. Ekologi: Växer på marken eller på mycket murken barrved, vanligen under gran i både homogena och mer blandade miljöer. Förväxlingsarter: Den varma, kanelbruna färgen och den luddiga foten gör typiska exemplar lätta att identifiera. Närstående arter är hartickan (Inonotus leporinus) och Inonotus triquer (tallharticka), som skiljer sig från luddtickan bl.a. på att foten vanligen är mindre väl utvecklad, samt mikroskopiskt på att hymeniets borst är tydligt krökta i toppen. Substrat: marken/barrved. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Hd, Ån, Vb, Nb

Inonotus triqueter (Fr.) Karst. Tallharticka EN (Syn.: Onnia triqueter (Fr:) Imaz.)

Fruktkropp: Beroende på hur svampen växer, kan formen hos denna art variera avsevärt. På marken eller på ytliga rötter etc. utbildas ofta en fot som kan bli flera centimeter lång och 1-2 cm tjock, medan konsolformade exemplar på stubbar och stammar i allmänhet endast får en mer eller mindre fotliknande, avsmalnande basaldel. I det förstnämnda fallet blir de 3-10 cm stora hattarna också gärna något trattformiga och i snitt nästan trekantiga (upp till 5 cm tjocka), medan de på lodrätt underlag är tunnare och mer regelbundna. Ovansida plan eller något upphöjd på mitten, sammetsluden, först ljust gulbrun, med tiden mer rödbrun, ofta med mörkare, radiära strimmor. Porer kantiga , 3-4 per mm, ibland oregelbundet utdragna och då betydligt större, gulbruna till rostbruna. Kött tvåskiktat, fastast nära det ganska tunna rörlagret. Ekologi: Växer alltid på eller vid tall, ibland otvetydigt på ved, men inte sällan synbarligen på marken. Träden är i allmänhet grova, men de fåtaliga fynden gör det svårt att närmare pecisera dess biotopkrav. Finns både på levande och döda träd. Förväxlingsarter: Kan i första hand förväxlas med den mycket närstående hartickan (Inonotus leporinus), som växer på gran och har mer nordlig utbredning. Substrat: tall. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Gt, Ög, Vs, Sd, Up, Hd

Inonotus ulmicola Corfix. Almticka VU

Fruktkropp: Resupinat, ibland något knölig ticka, som kan bli upp till 1 meter lång och 5 mm tjock. Porer runda, 5-6 per mm, bruna, i unga stadier med gråaktigt skimmer. Fruktkroppen domineras av rör, och det bruna köttet blir bara c:a 1 mm tjockt. Ekologi: Svampen växer uteslutande på alm, och bildas under barken, som slutligen sprängs bort. Finns vanligen på levande träd i allér, parker etc. Förväxlingsarter: Arten är ofta mycket diskret, och uppmärksammas nog sälllan om den inte aktivt eftersöks. Betraktades tills helt nyligen som en variant av sprängtickan (Inonotus obliquus), vars fertila stadium makroskopiskt är nästan identiskt. I motsats till denna bildar dock I. ulmicola aldrig några sterila "knotor" på de angripna träden. Substrat: alm. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Sm, Öl, Gt, Vg, Ög, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs

Irpex Fr.

Ettåriga, ljusköttiga svampar med mer eller mindre tydlig hattbildning och åtminstone delvis taggigt hymenium. Hyfsystem dimitiskt, hyfer utan söljor. Med tjockväggiga, inkrusterade cystider. Sporer cylindriska till smalt ellipsoida. Vitröta. En art. Släktet står nära Junghuhnia och Steccherinum, men dessa har hyfer med söljor.

Irpex lacteus (Fr. : Fr.) Fr. Vittagging

Fruktkropp: I sin typiska skepnad bildar denna art konsolformade, taktegellagda hattar, som kan vara 2-5 (-7) cm stora och upp till 5 mm tjocka. Ibland är fruktkropparna dock resupinata, och då vanligen med en smal, fri kant. Hattens ovansida är fint luden, ibland svagt zonerad, gräddfärgad till smutsigt gråbrunaktig. Hymenium vitt till gräddfärgat, i äldre stadier inte sällan gråaktigt, först ofta med kantiga porer (2-3 per mm), men snart oregelbundet labyrintiskt, uppslitsat och taggigt med tillplattade, 1-5 mm långa taggar. Kött vitt till ljusbrunt, fibrigt, upp till 2 mm tjockt. Ekologi: Växer på lövved, helst på döda partier av stående träd, ibland på liggande grenar. Finns både i slutna eller halvöppna skogar och på öppna marker, vilket tyder på att svampens biotopkrav inte är särskilt höga. Förväxlingsarter: Kan vara mycket lik slingertickan (Cerrena unicolor), vilket särskilt gäller äldre, grånade, resupinata exemplar på björk. Mikroskopiskt är vittaggingen dock vanligen lätt att avgränsa, främst tack vare de stora (men inte alltid frekventa!) cystiderna och avsaknaden av söljor på hyferna. Substrat (%): rönn (36), björk (18), asp (10), Salix (8), bok (4), ek (4), lönn (4), al (3), Prunus (3), apel (2), hägg (2), oxel (2), alm (1), gran (1), hassel (1), Laburnum (1) + en, hästkastanj, lind, Ribes, syren. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Vb

Ischnoderma Karst.

Ettåriga, hattbildande tickor med mörka hattfärger och blekt ockrafärgat till ljusbrunt kött. Hyfsystem dimitiskt, skeletthyfer ofta svagt pigmenterade, generativa hyfer med söljor. Sporer cylindriska. Vitröta. Släktet omfattar två mycket närstående arter.

Ischnoderma benzoinum (Wahlenb. : Fr.) Karst. Sotticka

Fruktkropp: Hattar halvcirkelformade eller tunglika, ibland med en avsmalnande, fotlik basaldel. Storleken kan uppgå till ett par decimeter, de blir 1-2 (-3) cm tjocka, kanten är ofta vågig eller inskuren, och "flikar" av hatten överlappar ibland varandra. Konsistensen hos unga fruktkroppar är mjuk och saftig, medan äldre blir sega och hårda. Ovansida först sammetsartad och mörkbrun, efterhand kalare och med svarta zoner, i slutstadiet helt svart och med radiära rynkor eller åsar. Porer först ljusa, med tiden och vid tumning mökare brunaktiga, runda till kantiga, 4-6 per mm. Kött beroende på ålder ljust gråaktigt till brunt, i likhet med rörlagret upp till 1 cm tjockt. Ekologi: Växer på död ved av både gran och tall, sällsynt också på lövträd. Undviker i allmänhelt de yngsta skogarna, men är i övrigt väl spridd i både slutna och halvöppna barr- och blandskogsmiljöer, ibland även på hyggen och andra öppna marker. Förväxlingsarter: Helt unga, saftiga exemplar är mycket lika lapptickan (Amylocystis lapponica), som alltså kan utgöra en förväxlingsrisk i norra Sverige. Som fullt utbildad är dock sottickan svår att förväxla med andra svampar än den närstående och mikroskopiskt identiska Ischnoderma resinosum (sydlig sotticka), som i sydligaste Sverige påträffas på bl.a. alm och bok. Dess kött är något blekare, särskilt om man jämför äldre exemplar av de båda arterna med varandra. Substrat (%): gran (80), tall (20) + al, alm, ask, asp, björk, bok, ek, en, körsbär, lind, lärk, lönn, oxel, rönn, Salix. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Ischnoderma resinosum (Fr.) Karst. Sydlig sotticka NT

Fruktkropp: Överensstämmer i allt väsentligt med den vanliga sottickan (se ovan!), men kan vara något tjockare. Färska fruktkroppar är vackert rödbruna och saftiga, och har i fuktigt väder ofta vätskedroppar på hattkant och porer. Ekologi: Finns i sydliga ädellövskogsmiljöer, och växer där i huvudsak på alm och bok. Förväxlingsarter: Växtmiljön och i viss mån den ljusare köttfärgen skiljer arten från sottickan (Ischnoderma benzoinum). Denna skillnad bör observeras på fruktkroppar som nått det avslutande stadiet och som i konsistens då något påminner om den vanliga klibbtickan (Fomitopsis pinicola). Substrat (antal): alm (3), bok (2), lövved (6). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Vg

Junghuhnia Corda emend. Ryv.

Sega, ettåriga eller ibland fleråriga, i huvudsak resupinata tickor med gulaktiga, ockrafärgade eller brunrosa porer. Hyfsystem dimitiskt, hyfer med söljor. Med tjockväggiga, inkrusterade cystider. Sporer små, ellipsoida till cylindriska. Vitröta. Fem arter i Sverige. Släktet står nära Antrodiella, som saknar cystider, samt Irpex, vars hyfer saknar söljor. De resupinata taggsvamparna i Steccherinum är mikroskopiskt mycket närstående, men har alltså en annan typ av hymenium.

Junghuhnia collabens (Fr.) Ryv. Blackticka VU S

Fruktkropp: Denna ticka kan i extrema fall täcka meterlånga partier, men är oftast bara ett par decimeter stor. Porerna är runda till kantiga, 3-6 per mm, och har karakteristisk brunrosa eller grårödaktig färg, ofta jämförd med den hos drickchoklad. De avgränsas av en smal, något ljusare och fint fibrig kant. Kött blekt rosabrunt, mycket tunt och otydligt avgränsat från det upp till 5 mm tjocka rörlagret. Ekologi: Arten tillhör naturskogarnas svampflora, och växer normalt på lågor av gran, ofta nära marken. Förväxlingsarter: Trots att färgen är speciell, liknar blacktickan ibland de vanligare Phellinus viticola (vedticka) och Gloeoporus taxicola (blodticka). Arten bör alltid mikroskoperas, och bestäms då lätt på de kraftiga och i toppen kristallförsedda cystiderna. Samma karaktär finns hos ockraporingen (Junghuhnia nitida), som har annan färg och växer på lövved, samt hos fullt utbildade exemplar av den närstående men gulaktiga Junghuhnia luteoalba (gulporing). Substrat (%): gran (93), tall (7) + lärk. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Junghuhnia luteoalba (Karst.) Ryv. Gulporing 

Fruktkropp: Seg ticka, som blir upp till 20 cm stor och några få mm tjock. Porer runda till kantiga, 4-8 per mm, ibland uppslitsade och då något större, mörkt gräddfärgade till blekt gulaktiga, efterhand delvis mörknande, vilket gör äldre fruktkroppar typiskt oregelbundet brunfläckiga. Kant tunn och fint fibrig, vitaktig, ofta otydlig på mogna exemplar. Kött upp till 1 mm tjockt, gräddfärgat, av ungefär samma färg som det tunna rörlagret. Ekologi: Växer på död, vanligen starkt murken ved av barrträd i äldre eller medelåldriga barrskogar. Förväxlingsarter: Arten är en av våra mest svårbestämda tickor, bl.a. beroende på att de mikroskopiskt typiska cystiderna ofta är dåligt utvecklade, samt på att svampen är så seg att den bara därför är svår att mikroskopera. Makroskopiskt liknar den bl.a. Skeletocutis lenis, som kan växa på liknande sätt, men som har kraftigt böjda och mycket karakteristiska sporer, samt Antrodia albobrunnea (fläckporing), vars skeletthyfer åtminstone delvis är pigmenterade. Diplomitoporus lindbladii (gråporing) är en annan förväxlingsart, som också kan ha gula nyanser för att sedan gråna. Dess skeletthyfer gelatiniseras dock kraftigt i lut (KOH), och den har även annorlunda sporer. Ett antal monomitiska arter riskerar i fält att förväxlas med gulporingen, bl.a. Ceriporiopsis mucida (strålticka), vars kant vanligen är tydligare trådig. Substrat (%): tall (64), gran (36). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Hl, Sm, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Junghuhnia nitida (Pers. : Fr.) Ryv. Ockraporing

Fruktkropp: Tunn, ofta ganska liten art, som normalt blir upp till 1 (-2) dm lång. De små, runda till kantiga porerna (5-7 per mm) är vamt ockrafärgade, ibland med diffus rosa ton, och omges av en mycket markerad och tydligt ljusare kant, som kan vara fint fibrig. Kött gräddfärgat till smutsrosa, mycket tunt och otydligt avgränsat från det likaledes tunna rörlagret. Ekologi: Växer på undersidan av liggande, relativt klen lövved, bl.a. på asp, ask och hassel i lundartade, ofta fuktiga biotoper. Förväxlingsarter: Den främsta dubbelgångaren är den mycket närstående Junghuhnia separabilima, vars porer är mer oregelbundna och kanten i allmänhet tydligare trådig. Färgmässigt nästan identisk är Steccherinum ochraceum (ockratagging), som ibland bildar diminutiva hattar, och vars hymenium består av små, syllika taggar (lupp!). I liknande miljöer finns också Antrodiella romellii och Skeletocutis nivea (fläckticka), som båda visserligen har små porer, men saknar ockrafärgade nyanser. Substrat (%): asp (34), Salix (23), hassel (16), al (6), ask (5), björk (4), bok (4), ek (3), hägg (3), alm (2) + brakved, gran, rönn, tall. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Junghuhnia pseudozilingiana (Parm.) Ryv.

Fruktkropp: Till skillnad från övriga svenska arter i släktet kan denna ticka bilda små (-1 cm) breda hattkanter, men  också växa helt resupinat. Porerna är tämligen stora (2-3/mm), ofta oregelbundna till uppslitsade, i synnerhet om tickan växer på lodrätt underlag. Hos unga exemplar är porerna blekt halmfärgade, men får med tiden och vid intorkning ockrabruna nyanser. Kött tunt, vanligen ljusare än rörlagret. Ekologi: Växer på död lövved, ibland på gamla tickor (Inonotus, Phellinus). Det enda svenska fyndet växte på björk, på en död fruktkropp av Phellinus nigricans. Förväxlingsarter: Äldre exemplar kan på grund av porernas utseende förväxlas med Schizopora paradoxa, i vissa fall kanske t.o.m. med Hyphoderma radula, medan yngre kan likna en rad andra resupinata tickor. Om hattkant finns, utgör även Antrodiella semisupina (med mindre porer) och den i Sverige ännu ej påträffade Junghuhnia semisupineforme (med bredare, mer rundade sporer) båda uppenbara förväxlingsrisker. Substrat: björk. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Jm

Junghuhnia separabilima (Pouz.) Ryv. Fransig ockraporing NT

Fruktkropp: Liten (-5 cm), ganska spröd art, med tydligt avgränsad kant och ockrafärgade porer, som först är kantiga, men efterhand blir oregelbundet labyrintiska till uppslitsade, 2-5 per mm. Den vitaktiga till gräddfärgade kanten är ofta tydligt fibrig, ibland med utvecklade rhizomorpher. Kött ljust, mycket tunt, kontrasterande mot de blekt ockrafärgade rören. Ekologi: Svampen förekommer på död lövved, men fynden är ytterst sporadiska och ger ingen god vägledning om artens ekologiska preferenser. Förväxlingsarter: Mikroskopiskt identisk med Junghuhnia nitida (ockraporing), som har mer regelbundna och mindre porer. Schizopora paradoxa (klyvporing) bildar ofta porer med samma slingrande utseende, men färgen är hos denna art ljusare gräddfärgad till smutsgul. Substrat (antal): asp (6), Salix (5), hassel (3), bok (2), ek (2), Abies (1), al (1), björk (1), lövved (5). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Sm, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Mp, Ån, Nb, Lp

Laetiporus Murr.

Ettåriga svampar som bildar solfjädersformade till tunglika, tätt taktegellagda hattar med kraftigt gul eller orangegul färg. Hyfsystem dimitiskt med bindehyfer, generativa hyfer breda och utan söljor. Sporer brett ellipsoida. Orsakar brunröta hos lövträd. En art.

Laetiporus sulphureus (Bull. : Fr.) Murr. Svavelticka

Fruktkropp: Enskilda hattar blir hos denna vackra och spektakulära ticka 10-30 (-40) cm breda och flera centimeter tjocka, men eftersom de oftast är tätt taktegellagda kan tickan totalt få en vertikal utbredning på över en meter. Kant rundad till skarp, ofta något vågig. Svampen är som färsk lysande svavelgul till orangegul, men bleknar snart till mattare orangebrun eller ockra. Porer kantiga till uppslitsade, 3-4 per mm, av hattens färg; rörlager upp till 4 mm tjockt. Köttet (-2 cm) är i unga stadier ljusgult och saftigt, men blir med tiden helt vitt och får kritartad, spröd konsistens. Detta kan konstateras när nedfallna, bleka fruktkroppar av den snabbväxande och kortlivade arten under senhösten påträffas vid basen av äldre, levande lövträd i beteshagar etc. Ekologi: Växer på levande lövträd, och rötar kärnveden så att angripna träd slutligen blir ihåliga. Finns både i slutna lövskogsmiljöer och öppna, kulturpåverkade biotoper. Förväxlingsarter: Kan på ek möjligen förväxlas med den gula tungtickan (Piptoporus quercinus), som dock har annorlunda hattform och ej bildar så stora gyttringar. Gamla exemplar kan på avstånd också påminna om grentaggsvampen (Climacodon septentrionalis), som har liknande växtsätt. Substrat (%): ek (85), Prunus (7), Salix (4), ask (3), poppel (1) + al, alm, apel, asp, björk, bok, fågelbär, gran, hagtorn, hägg, Laburnum, lind, lärk, lönn, olvon, robinia, rönn, tall, valnöt. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Mp

Lenzites Fr.

Ettåriga, hattbildande tickor med skivlikt hymenium och vitaktigt, segt kött. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor. Sporer cylindriska till svagt böjda. Vitröta. Släktet står nära Trametes och har endast en svensk art.

Lenzites betulina (L. : Fr.) Fr. Björkmussling

Fruktkropp: Hattar halvcirkelformade, ibland med avsmalnande basaldel, 2-10 cm breda och upp till 1,5 (-2) cm tjocka, växer enstaka eller ett fåtal tillsammans. Ovansida finluden till något borsthårig, koncentriskt zonerad, gråvit och särskilt mot kanten med bruna inslag, med tiden grönfärgad genom angrepp av alger. Hymenium med tunna, radiärt utstrålande och delvis grenade lameller, som med tiden blir vågiga och böjda och vars täthet vid hattkanten uppgår till 10-15 per cm. Från egg till bas mäter lamellerna drygt en centimeter; de är först gråvita, men mörknar efterhand till tydligt gråbruna, varvid de kontrasterar mot det vitaktiga, tunna köttet. Ekologi: Björkmusslingen är trots namnet vanlig också på asp, och växer ofta på stubbar i röjda, öppna marker. Förväxlingsarter: Sedd uppifrån påminner den håriga och ofta grönfärgade hatten både om borsttickan (Trametes hirsuta) och slingertickan (Cerrena unicolor), som inte sällan växer på samma sätt i liknande miljöer. Undersidans lameller skingrar dock eventuella tvivel om arttillhörigheten, och den enda egentliga förväxlingsrisken utgörs av den nordliga skivtickan (Daedaleopsis septentrionalis), som åtminstone i unga stadier har mer brunaktig hatt, är mindre tydligt hårig, samt har mörkare, blekt brunaktigt kött. Substrat (%): björk (72), asp (17), ek (8), gran (2), al (1) + ask, bok, hassel, hägg, kastanj, lind, lönn, rönn, Salix, syren. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: ALLA

Leptoporus Quél.

Ettåriga, mjuka hattbildande svampar med rosa till purpurröda färger. Hyfsystem monomitiskt, hyfer utan söljor. Sporer allantoida. Brunröta. Endast en art, som brutits ut ur det närstående släktet Oligoporus främst med hänvisning till avsaknaden av söljor.

Leptoporus mollis (Pers. : Fr.) Quél. Kötticka NT S (Syn.: Tyromyces mollis (Fr.) Kotl. & Pouz.)

Fruktkropp: Mycket mjuk ticka, som bildar rosaröda till köttröda hattar, som i snitt är mer eller mindre trekantiga, upp till 10 cm breda och 1-3 (-4) cm tjocka. De röda nyanserna blir mörkare med åldern, men unga, ljusa fruktkroppar får vid tumning vinröda fläckar på både hatt och porer. De sistnämnda är runda till kantiga, 3-4 per mm, ungefärligen av samma färg som det grisskära men med tiden purpurröda eller brunröda köttet. Svampen är kortlivad, och inte sällan påträffas därför degenererade, otypiska exemplar utan tydlig hatt. Ekologi: Växer på lågor eller stubbar av gran i äldre barr- och blandskogar, ibland även på tall. Förväxlingsarter: De rödfärgade, mjuka fruktkropparna gör att typiska exemplar av köttickan knappast kan förväxlas med någon annan art. Liknande färger kan visserligen finnas hos bl.a. laxticka (Hapalopilus salmonicolor) och Oligoporus placentus, men dessa är helt resupinata, mer utbredda och växer normalt på tall. Blödtickan (Oligioporus fragilis) får i likhet med köttickan rödaktiga fläckar vid tumning och med åldern, men nyanserna blir hos denna skarpare gulröda till rödbruna. Substrat (%): gran (93), tall (7) + asp. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Meripilus Karst.

Ettåriga svampar med flera stora hattar utgående från en gemensam, fotliknande bas. Kött vitt till träfärgat. Hyfsystem monomitiskt, hyfer utan söljor. Sporer ellipsoida. Orsakar vitröta hos lövträd. En art.

Meripilus giganteus (Pers. : Fr.) Karst. Jätteticka

Fruktkropp: Tickan är sammansatt av ett flertal 10-20 (-30) cm breda och upp till 2 cm tjocka hattar, som är solfjädersformade och utgår från en gemensam, oftast otydlig fot. Kant tunn och skarp, vågig till inskuren, på torra exemplar ofta krökt. Ovansida gulbrun, ockra eller mättat brun, kal, vanligen zonerad, i torka ibland radiärt rynkad på hattens inre delar. Porer runda, 3-5 per mm, vitaktiga till träfärgade, färgas mörkare vid tumning och vid intorkning. Kött vitaktigt till smutsigt gräddfärgat, missfärgas i snitt, ungefär dubbelt så tjockt (-1,5 cm) som det mörkare, kontrasterande rörlagret. Totalt kan jättetickan bli över en meter stor, och fynd av denna ståtliga art väcker ofta berättigat uppseende. Ekologi: Växer framför allt på bok och ek, både på stubbar och vid basen av stående träd. Påträffas normalt i äldre lövskogar, men finns också i öppna miljöer som parker etc. Förväxlingsarter: Denna typ av fruktkroppar bildar också den eklevande koralltickan (Grifola frondosa), vars hattar är mindre och mer gråaktiga, samt grentickan (Polyporus umbellatus), hos vilken var och en av de betydligt klenare hattarna är försedd med en fot. Substrat (%): bok (81), ek (19) + ask, björk, lönn, Salix, tall. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Gt, Bh, Vg, Ög, Vs, Sd, Up

Oligoporus Bref.

Ettåriga arter, med eller utan hatt. Hyfsystem monomitiskt, hyfer med söljor. Sporer hyalina, allantoida, cylindriska eller ellipsoida, en del arter med klamydosporer. Stort och delvis besvärligt släkte, som i Sverige omfattar 19 dokumenterade arter. Splittringen av det stora släktet Tyromyces har resulterat i en uppdelning baserad på röta och fruktkropparnas utseende: Samtliga brunrötare (utom Leptoporus mollis, som saknar söljor och placerats i ett eget släkte) har förts till Oligoporus, medan vitrötearterna delats upp mellan hattbildande (Tyromyces) och resupinata (Ceriporiopsis)

Oligoporus balsameus (Peck) Gilbn. & Ryv. Balsamticka EN

Fruktkropp: Hattbildande art, vars hattar oftast är väl utvecklade och kan växa enstaka eller taktegellagda, ibland med avsmalnande basaldel. De blir upp till 5 cm breda och 0,5 (-0,8) cm tjocka, och har vågig, ibland böjd kant. Ovansida gråvit med blekt brunaktiga inslag, vanligen zonerad, slät eller svagt fibrig. Porer kantiga, 4-6 per mm, efterhand något uppslitsade, vita till gräddfärgade eller på äldre exemplar smutsigt grågula. Kött vitaktigt till läderfärgat, ganska segt, upp till 3 mm tjockt, men vanligen tunnare än det likfärgade eller något mörkare rörlagret. Ekologi: Tickan växer på barrved, men fynden är alltför få för att dess ekologiska krav ska kunna preciseras. Ett av fynden växte f.ö. på bearbetad granved. Förväxlingsarter: Av övriga arter i släktet ligger Oligoprus tephroleucus närmast till hands som förväxlingsart, men denna är vanligen tjockare och har smala, allantoida sporer, medan de hos O. balsameus är elliptiska. Sporformen, de mycket tjockväggiga generativa hyferna, samt makroskopiskt den svagt zonerade hatten, gör att också Bjerkandera fumosa (rökticka) kan vara mycket lik. Denna växer dock normalt på lövved och har något större sporer. Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vg, Nk, Sd, Up

Oligoporus caesius (Schrad. : Fr.) Gilbn. & Ryv. Blåticka

Fruktkropp: Mjuk, köttig art, vars hattar blir upp till 6 cm breda och 1 (-1,5) cm tjocka. Kant skarp, ofta vågig. Ovansida fint luden, liksom svampen i övrigt med mer eller mindre tydliga blå eller bågrå nyanser. De kantiga porerna (3-4 per mm) är normalt ljusare än hatten, men färgas blåaktiga vid tryck, exempelvis tumning. Kött vitt till blåaktigt, upp till 1 cm tjockt. Övervintrade exemplar brukar vara kraftigt angripna av allehanda organismer, men den blå färgen kan för det mesta observeras, åtminstone i fruktkroppens inre delar. Ekologi: Växer på barrved, vanligen gran. Tickan är frekvent både i triviala och rikare miljöer, liksom på både grov och klen ved. Kommer ofta sent på säsongen. Förväxlingsarter: Blå färger finns i övrigt endast hos den närstående bleka blåtickan (Oligoporus subcaesius), som normalt växer på lövved och för det mesta har bara en antydan till blåfärgning (även vid tumning). Ibland påträffas dock kraftigt blå tickor även på lövved, och sådana bör alltid mikroskoperas, varvid de något bredare och svagt amyloida sporerna hos O. caesius kan användas som en särskiljande karaktär. Substrat (%): gran (95), tall (5) + Abies, al, asp, björk, bok, en, hassel, rönn, Salix. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Oligoporus cerifluus (Berk. & Curt.) Ryv. & Gilbn. Hängticka VU

Fruktkropp: Hatten hos denna art blir 1-2 (-3) cm stor, och är genom en tydligt avsmalnande, uppåtriktad bas ansluten till substratet så att fruktkroppen från en markerad vidfästningspunkt blir hängande på ett mycket karakteristiskt sätt. Ovansida gräddfärgad till ljust ockra, på unga svampar fint hårig. Hatten är i allmänhet rundad, och har relativt skarp kant, som med tiden kan bli inrullad. Porer kantiga till något oregelbundna, 3-5 per mm, vita till gräddfärgade. Kött upp till 3 mm tjockt, vilket utgör ungefär häften av den mycket mjuka svampens totala tjocklek. Smak något bitter. Ekologi: Växer på mycket murken barrved, ofta inne i håligheter etc. Växtplatsen gör arten lätt att förbise, men de fåtaliga svenska fynden är gjorda i äldre, slutna barrskogsmiljöer. Förväxlingsarter: Kan möjligen förväxlas med små, outvecklade och färglösa exemplar av blåtickan (Oligoporus caesius), som i undantagsfall kan ha liknande form. Sporerna hos denna är dock något smalare. I princip är dock de hängande fruktkropparna mycket typiska, och största problemet är sannolikt att tickan på grund av sin ringa storlek och ofta väl dolda växtplats är svår att observera. Substrat (antal): gran (4), tall (4), al (1), asp (1), barrved (3). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vg, Ög, Vs, Sd, Up, Ån, Lp

Oligoporus floriformis (Quél.) Gilbn. & Ryv. Rosetticka VU

Fruktkropp: Svampen får taktegellagda, 1-3 cm stora och bara ett par mm tjocka hattar, som mot basen är tydligt avsmalnande eller försedda med en mer eller mindre utvecklad, ofta excentrisk fot. Hattarna är solfjädersformade med mycket tunn, vågig eller inskuren kant, och bildar tillsammans rosettlika gyttringar som dock ibland kan vara mer oregelbundna. Hattytan är finluden till kal, först vitaktig, men efterhand med grågula nyanser. Porer av hattens färg, kantiga, 5-7 (-8) per mm, med tiden åtminstone delvis uppslitsade. Det tunna köttet är vitaktigt och har bitter smak. Ekologi: Växer normalt på barrved, ofta på stubbar eller rötter i äldre barrskogsmiljöer. Förväxlingsarter: Den fotlika basaldelen i kombination med de små, tunna och rosettlikt ordnade hattarna gör tickan relativt lätt att känna igen. Tänkbara förväxlingsarter är antingen större eller segare med dimitiskt hyfsystem, och eftersom arten är ovanlig, bör den senare karaktären alltid kontrolleras genom mikroskopering. Substrat (antal): gran (21), tall (1), ek (1), barrved (11), lövved (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Öl, Vg, Ög, Vs, Sd, Up, Dl, Gs

Oligoporus folliculocystidiatus Kotl. & Vampola Blåsticka

Fruktkropp: Hattarna hos denna nyligen uppmärksammade art kan vara mer eller mindre tydligt utvecklade, och kan ibland saknas nästan helt. De når vanligen en storlek av 2-5 cm, och har ofta en uppåtriktad, rudimentär fot eller fotliknande basaldel med central fästpunkt, vilket således medför att fruktkropparna i sådana fall blir hängande. Färgen är först rent vit, men övergår efterhand till gräddfärgade eller blekt gul nyanser. Ovansidan är fint sammetsartad och uppvisar i allmänhet otydliga radiära linjer eller fåror; ibland utsöndras en gulaktig, hartsartad vätska som bildar små, glänsande droppar på både hattyta, hattkant och porlager. Porer av hattens färg, kantiga till oregelbundna, 3-5 per mm, rör upp till 5 mm djupa. Kött tunt, -3 (-6) mm, vitaktigt till gräddfärgat. Smak mild. Ekologi: Växer uppenbarligen uteslutande på gran, och de två svenska fynden är gjorda i naturskogsliknande miljöer. Förväxlingsarter: Fruktkropparnas typiska form gör att arten påminner om hängtickan (Oligoporus cerifluus), som dock vanligen är ännu mindre och saknar de typiska, gulaktiga dropparna. Om foten saknas eller om hattarna är dåligt utbildade, kan tickan lätt förväxlas med övriga ljusa Oligoporus-arter, och en säker bestämning görs definitivt bäst i mikroskop med hjälp av de klubblika till huvudlika cystider som finns i hymeniet. Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vs, Nb

Oligoporus fragilis (Fr.) Gilbn. & Ryv. Blödticka

Fruktkropp: En för släktet kraftig art, vars konsolformade hattar kan bli upp till 10 cm breda och 1-2 cm tjocka. Ovansidan är på unga svampar tydligt behårad och vitaktig, men med åldern eller vid tumning missfärgas både denna och de svagt kantiga till labyrintiska porerna (3-5 per mm) tydligt i gulröda till rödbruna nyanser. Äldre fruktkroppar är ofta helt färgade, och hattytan då kal eller med fläckvis förekommande, tovade hår. Kött upp till 1,5 cm tjockt, mjukt och fibrigt, först vitt, slutligen rödbrunt. Ekologi: Växer på både gran och tall, vanligen på lågor i både slutna och halvöppna miljöer. Förväxlingsarter: Trots den spektakulära färgförändringen finns ett par förväxlingsrisker. Den ena utgörs av den nyligen beskrivna Oligoporus lateritius (lateritticka), som makroskopiskt är mycket lik, men som har smalare sporer och i huvudsak växer på tall i den norra halvan av Sverige. Även Oligoporus leucomallellus uppvisar färgförändringar, men missfärgningen blir hos denna mindre påtaglig, vanligen bara gulaktig, och arten är dessutom normalt både mjukare och klenare med endast en smal hattkant, samt har smalare sporer. Den definieras i övrigt entydigt genom förekomsten av gloecystider. Substrat (%): gran (57), tall (43) + al, björk. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: ALLA

Oligoporus guttulatus (Peck) Gilbn. & Ryv. Gropticka NT

Fruktkropp: Denna ståtliga art är den största i släktet, och hattarna kan bli ett par dm stora och 1-2 cm tjocka. Svampen har en tydligt avsmalnande, fotlik basaldel , och den halvcirkelformade, relativt regelbundna hatten har normalt ingen annan kontakt med substratet. Ibland växer ett fåtal hattar taktegellagda ovanpå varandra, varvid en normalt är betydligt större än de andra. Kant vågig till inskuren, skarp och tunn. Hattens ovansida ojämn till knölig, ofta med koncentriska åsar, på yttersta kanten vanligen med runda, relativt grunda gropar bildade av intorkade vätskedroppar. Färgen är först vitaktig, men hatten får mycket snart gulbruna till bruna nyanser, vanligen med rödbrunt skimmer som gör att den ger intryck av en svag rodnad. Porer runda till kantiga, 4-6 per mm, vita till gräddfärgade, ibland med svagt rosa ton, mörknande till gråaktiga vid tumning. Liksom på hattkantens ovansida finns även på porytan runda gropar, vilka dock kan uppträda nyckfullt både hos denna art och andra, varför den karaktären inte bör vara avgörande för artbestämningen. Kött vitt till gräddfärgat, fibrigt, upp till 1,5 cm tjockt, och vanligen tydligt tjockare än det likfärgade rörlagret. Ekologi: Växer på gran, sällsynt även på tall, nästan alltid i gamla, urskogsartade miljöer. Förväxlingsarter: Står mikroskopiskt nära Oligoporus stipticus (bitterticka) och kan även makroskopiskt förväxlas med denna, som också kan ha mer eller mindre fotliknande basaldel. Groptickans hattform är dock annorlunda, arten är större, och medan bittertickan är rent vit, uppvisar groptickan delvis brunaktiga nyanser och tendenser till rödfärgning. Båda arterna kan få gropar på undersidan och på hattkanten. Substrat (%): gran (92), tall (8) + Sorbus. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Öl, Vg, Ög, Vr, Nk, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Vb

Oligoporus hibernicus (Berk. & Broome) Gilbn. & Ryv. ss. auct. Gäckporing NT  (Syn.: Polyporus subsericeomolis Romell)

Fruktkropp: Resupinat, tunn (-1,5 mm) ticka, som i utbredning sällan överstiger 10 cm. Porerna är vitaktiga till gräddfärgade, runda till kantiga, (2-) 3-4 per mm, ibland utdragna och större. Det mjuka köttet är mycket tunt, och har liksom rörlagret vitaktig färg. Smak bitter. Ekologi: Växer på barrved, vanligen i talldomierade, relativt glesa miljöer. Förväxlingsarter: Tickan är dåligt känd, och tillhör dessutom ett komplex av arter som taxonomiskt ännu inte retts ut ordentligt; närstående är bl.a. den mer gulaktiga Oligoporus septentrionalis Vampola (Tyromyces johnstonii ss. Ryvarden 1978). I Finland pågår studier av komplexet, och förhoppningsvis kommer arternas inbördes relationer att klargöras i den uppsats (Renvall) som enligt uppgift från författaren inom kort kommer att publiceras.Ett av problemen vid artavgränsningen är att de hymeniala cystider som finns hos O. hibernicus är dåligt differentierade och så sparsamt förekommande att de nästan aldrig med säkerhet kan observeras vid normal mikroskopisk undersökning. Makroskopiskt likartade är Oligoporus sericeomollis och Oligoporus rennyi, som dock båda har bredare, mer ellipsoida sporer. Den förstnämnda har dessutom karakteristiska, tjockväggiga och i toppen kristallförsedda cystider. Substrat (%): tall (60), gran (40). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Sm, Öl, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Hs, Mp, Vb, Nb, Lp

Oligoporus lateritius (Renv.) Ryv. & Gilbn. Lateritticka VU

Fruktkropp: Hattarna blir hos denna art vanligen långsträckta (-10 cm), men måttligt ustående från underlaget, för det mesta högst 1 cm. Kant skarp till svagt rundad, ibland inrullad. Konsistensen hos de relativt tunna hattarna (-1 cm vid basen) är mjuk, och även ett lätt tryck uppfrån kan deformera fruktkroppen. Ovansida hårig, först gräddfärgad, men efterhand åtminstone flävckvis rödbrun. Porer runda till kantiga, 3-5 per mm, vitaktiga till gräddgula, vid tumning rödbruna. Det tunna köttet har porernas färg och är tunnare än det angränsande rörlagret. Ekologi: Växer i huvudsak på tall, och verkar tillhöra de nordliga, relativt torra tallskogarnas svampflora, där den är vanligast i urskogsliknande miljöer med lång kontinuitet. Förväxlingsarter: Missfärgningen av fruktkropparna överensstämmer i stort med den hos den närstående blödtickan (Oligoporus fragilis), men denna har något bredare sporer och vanligen mer utstående hattar. Mycket lik är också Oligoporus leucomallellus, vars porer bara får gulaktig missfärgning vid tryck, och som i mikroskop kan kännas igen på sina gloeocystider. Substrat: tall (+ gran). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Vg, Sd, Up, Dl, Hs, Mp, Ån, Vb, Lp

Oligoporus leucomallellus (Murr.) Gilbn. & Ryv.

Fruktkropp: Denna mycket mjuka och kortlivade art bildar i sidled utdragna hattar som kan bli upp till 5 cm långa, men sällan står ut mer än c:a 1 cm från substratet. Svampen är relativt tunn, vilket i synnerhet gäller den vågiga eller böjda kanten. Ibland kan flera hattar växa taktegellagda ovanför varandra, och i undantagsfall påträffas också enstaka hattar med större dimensioner och mer utvecklad hattbildning. Hattytan är först finluden och vit till gräddfärgad, men blir efterhand kal och åtminstone fläckvis gulaktig till rödbrun. Porer kantiga, 3-4 per mm, vita till gräddfärgade, vit tumning gulaktiga. Kött, vitt, högst ett par mm tjockt. Ekologi: Växer på lågor av tall och gran, gärna i äldre eller medelåldriga barr- och blandskogar. Kommer relativt tidigt på säsongen. Förväxlingsarter: Mikroskopiskt är denna ticka väl definierad genom förekomsten av gloeocystider, något som saknas hos alla övriga tickarter i landet, inklusive den i övrigt snarlika men fastare Oligoporus lateritius. I fält kan den även påminna om blödticka (Oligoporus fragilis), som dock missfärgas tydligare och blir mer rödbrun med åldern och vid tumning. Den har dessutom bredare sporer. Substrat (%): tall (84), gran (16). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Oligoporus mappus (Overh. & J. Lowe) Gilbn. & Ryv. Skinnporing DD

Fruktkropp: Resupinat, mycket tunn ticka, som kan nå en utbredning av 10 cm. Porerna är grunda, runda till något kantiga, 3-4 per mm, vitaktiga till blekt smutsgula, vanligen avgränsade av en smal, ljusare och något fibrig kant. Kött vitt, så tunt att det ofta inte går att observera med blotta ögat. Ekologi: Det enda svenska fyndet växte på Salix i fuktig, äldre blandskog i nordligaste Sverige, men arten är även uppgiven från barrved och från lokaler både i Danmark och Sydeuropa. De ekologiska faktorerna förefaller därför motsägelsefulla, och svampen är definitivt för dåligt känd för att det ska vara möjligt att dra några meningsfulla slutsatser i detta avseende. Förväxlingsarter: De tunna, mjuka fruktkropparna kan i fält förväxlas med arter ur bl.a. Ceriporiopsis och Ceriporia, men mikroskopiskt känns arten igen på de långa, cylindriska eller något böjda sporerna i kombination med ett monomitiskt hyfsystem och förekomsten av söljor. Substrat: Salix. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Hd, Nb

Oligoporus norrlandicus Berglund & Ryvarden

Fruktkropp: Resupinat, som färsk mjuk och som torr skör ticka, som blir upp till 1,5 mm tjock. Porer tämligen kantiga, 2-4 per mm, vita., Kant smal, diffust differentierad från porlagret, som kan nå en tjocklek av c:a 3 mm. Kött vitt, mycket tunt  Ekologi: Växer på gran i urskogsartad, boreal skog. Förväxlingsarter: Kan i fält förväxlas med flera liknande arter i släktet, men skiljs mikroskopiskt på de brett ellipsoida sporerna.  Substrat: gran.  Frekvens: Nyligen beskriven art, som hittills påträffats på endast två lokaler i landet. Även känd från Finland. Utbredning: Lp

Oligoporus placenta (Fr.) Gilbn. & Ryv. Laxporing VU

Fruktkropp: Resupinat, ibland något knölig ticka, som blir upp till 20 (-30) cm stor och 0,5 (-1) cm tjock. Porer runda till kantiga, 3-4 per mm, som färska mer eller mindre laxrosa, vid intorkning oftast betydligt blekare och ibland helt gräddfärgade till blekt ockra. Kant fibrig, hos unga svampar med rosa ton. Kött tunt (-1 mm), otydligt avgränsat från det något tjockare rörlagret, kan ha antydan till rosa nyanser, men är i allmänhet vitt. Ekologi: Växer på död barrved, företrädesvis i äldre, slutna miljöer. Förväxlingsarter: När svampen är rosafärgad vållar bestämningen i allmänhet inga problem, men urbleknade exemplar kan vara mycket besvärliga, exempelvis när det gäller avgränsningen mot Oligoporus rancidus, en centraleuropeisk barrvedsart som ännu inte påträffats i Norden. De relativt stora sporerna gör att arten mikroskopiskt möjligen också kan förväxlas med den nyligen beskrivna Antrodia infirma, vars skeletthyfer är så fåtaliga att den kan förefalla monomitisk, men som normalt har något större sporer. På tall kan rosafärgade exemplar eventuellt leda tankarna till laxtickan (Hapalopilus salmonicolor), som är mer orangerosa och färgas röd av lut (KOH). Substrat (%): tall (64), gran (36) + lärk. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Vg, Ög, Vr, Sd, Up, Dl, Hs, Mp, Ån, Nb, Lp

Oligoporus ptychogaster (C. A. Ludw.) Donk Pulverticka

Fruktkropp: Denna art finns i två stadier, av vilka det imperfekta är det vanligaste. Det består av rundade, kuddlika, 2-5 cm stora bildningar med mjuk, porös konsistens och kraftigt hårig utsida. Färgen är först vit, men blir snart brun i takt med att klamydosporer utvecklas och förvandlar "bollarna" till en pulverartad spormassa. Efter detta märkliga stadium uppträder ibland -men långt ifrån alltid- tickans normala fruktkroppar, som utgörs av vita till gräddfärgade, fint sammetsludna hattar med en storlek på upp till 4 cm. Porer av hattens färg, något kantiga, (2-) 3-4 (-5) per mm. Kött vitt med mjuk, bomullsartad konsistens, upp till 4 mm tjockt. Ekologi: Växer på barrved, helst på stubbar och rötter av gran. Det perfekta stadiet är sällsynt, medan de kuddlika, imperfekta bildningarna relativt frekvent påträffas både i triviala och rikare barrskogsmiljöer. Förväxlingsarter: Om det imperfekta stadiet observeras i anslutning till de vita hattarna, är tickan vanligen lätt att bestämma. Ofta påträffas dock bara "pulverstadiet", som när det disintegrerat liknar mogna fruktkroppar av vissa slemsvampar (myxomyceter), bl.a. Fuligo septica (trollsmör). Myxomyceterna har dock runda, regelbundna, tunnväggiga och ofta ornamenterade sporer, medan klamydosporerna hos O. ptychogaster är släta, tjockväggiga och något kantiga. Substrat (%): gran (80), tall (20). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Gt, Öl, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Vb

Oligoporus rennyi (Berk. & Broome) Donk Skörporing

Fruktkropp: Mjuk, resupinat, ganska liten ticka, som normalt blir högst 1 dm lång och 2-3 (-4) mm tjock. Porer kantiga, 3-4 per mm, först vitaktiga, men blir med tiden mer gultonade. Kant vit till gräddfärgad, fibrig, liksom håligheter i substratet ibland med ett citrongult pulver bestående av klamydosporer. Den sköra och kortlivade svampen består till största delen av rör, och det vitaktiga till blekt gulbruna köttet är mycket tunt. Ekologi: Växer nära marken på undersidan av mycket murken barrved, ibland även på bearbetad ved i hus, gruvor etc. Förväxlingsarter: I likhet med de flesta resupinata tickor är mikroskopering oftast nödvändig för en säker artbestämning, i synnerhet om det imperfekta stadiet i form av klamydosporer saknas. Arten står mycket nära Oligoporus sericeomollis, som dock har tjockväggiga cystider, samt mer tjockväggiga generativa hyfer. Den mjuka konsistens gör att även den poroida skinnsvampen Trechispora mollusca utgör en förväxlingsart, men denna har taggiga sporer. Även Sistotrema muscicola kan ibland utveckla porer, men känns mikroskopiskt igen på de urnformade, 6-sporiga basidierna. Substrat (%): tall (56), gran (44). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Sm, Gt, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Hs, Jm, Ån, Vb, Nb, Lp

Oligoporus septentrionalis Vampola DD

Fruktkropp: Liten resupinat art, vanligen högst 5 cm i utbredning och bara ett par mm tjock.. Porer runda till kantiga, 3-4 per mm, på färska exemplar vackert citrongula, med tiden blekande till gräddfärgade till smutsigt blekgula. Kött vitaktigt, mycket tunt. Ekologi: Växer på barrved; det enda svenska fyndet gjordes på gran. Förväxlingsarter: Står mycket nära gäckporingen (Oligoporus hibernicus), och därmed i ett komplex av ännu dåligt utredda arter. Särskilt äldre, urblekta exemplar är svårbestämda, eftersom den bästa mikroskopiska skillnaden är avsaknaden av de hyphoida cystider som hos O. hibernicus dessvärre är svåra att observera. Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sd, Hs

Oligoporus sericeomollis (Romell) Bondartzeva Silkesporing

Fruktkropp: Arten blir sällan mer än 1 dm stor, och de resupinata fruktkropparna är upp till 3 mm tjocka, tämligen fasta och kan lätt lossas från underlaget. Porer runda till kantiga, 3-5 per mm, vitaktiga till smutsigt gultonade, omges av en tunn, vitaktig, fint sammetsluden kant. Kött vitt, mycket tunt och dåligt avgränsat från det något tjockare rörlagret. Smak tydligt bitter. Ekologi: Normalt en barrvedsart, som föredrar murken eller mycket murken ved. Finns både i slutna, äldre barrskogar och halvöppna miljöer, ofta dold i håligheter eller på undersidan av ved djupt nedsänkt i marken. Förväxlingsarter: Makroskopiskt finns en hel rad förväxlingsarter, men vid mikroskopering är de koniska, relativt korta men tydligt tjockväggiga cystiderna en entydig karaktär. Dessa är vanligen väl utvecklade, och skiljer arten från bl.a. den närstående Oligoporus rennyi och från Oligoporus hiberbicus. Substrat (%): tall (52), gran (48) + asp, en, Salix. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Oligoporus simani (Pilát) Bernicchia

Fruktkropp: Vanligen resupinat och tunn, men kan ibland bilda en smal hattkant, och blir då upp till 4 mm tjock. Porer 5-6/mm, runda till något kantiga, först vitaktiga men med tiden något mörkare, kant vanligen svagt differentierad och något sammetsluden. Kött mycket tunt (-1 mm), och med mjuk konsistens. Ekologi: Dåligt känd art. Kan enligt uppgift växa på både lövved och barrved, men det enda svenska fyndet påträffades på fläder (Sambucus). Förväxlingsarter: Helt resupinata exemplar är även mikroskopiskt svåra att skilja från den mycket närstående Oligoporus hibernicus, som har samma typ av kristallförsedda cystider.  Dessa är dock vanligen betydligt mer frekventa hos O. simani, och O. hibernicus är i Sverige dessutom en typisk barrvedsart. Substrat: fläder. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk

Oligoporus stipticus (Pers. : Fr.) Gilbn. & Ryv. Bitterticka

Fruktkropp: Hattarna hos denna art växer oftast enstaka, blir upp till 10 (-12) cm stora och 2 cm tjocka. Formen varierar från regelbundet konsolformig till tunglikt utdragen och då med tydligt avsmalnande, fotlik basaldel. Ovansida vit till gräddfärgad, skrovlig och ibland med små, svarta prickar. Porer runda till kantiga, 3-5 (-6) per mm, av hattens färg. Kött vitt, liksom det likfärgade rörlagret upp till c:a 1 cm tjockt. Smaken är mycket bitter, men framträder ibland först efter en stunds tuggande. Ekologi: Förekommer företrädesvis på stubbar, lågor och rotvältor av gran, sällan på andra barrträd och på lövved. Förväxlingsarter: Den skrovliga, vita hatten och den bittra smaken är bra fältkaraktärer, men ett antal andra hattbildande, ettåriga tickor skapar ibland ändå förvirring. Oligoporus tephroleucus (mjölkticka) har mild, syrlig smak och oftast gråtonad hatt utan avsmalnande basaldel, Climacocystis borealis (trådticka) har mer behårad hatt och normalt gulare färgnyanser. Tyromyces chioneus kan sällsynt växa på barrved, men har gråare hatt och kännetecknas mikroskopiskt av typiskt fögrenade hyfer i hattköttet. Substrat (%): gran (98), tall (2) + al, asp, björk, ek, havtorn, hägg, lärk, Salix. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Oligoporus subcaesius (David) Ryv. & Gilbn. Blek blåticka

Fruktkropp: Hatt 2-5 cm stor och 0,5-1,5 (-2) cm tjock, ibland dåligt utvecklad och kantliknande. Ovansida fint sammetsartad, vitaktig till gråblå, vanligen också med ockrafärgade nyanser, fläckvis ibland med mättat blå färg. Porer runda till kantiga, 4-5 per mm, vitaktiga till gråvita, för det mesta med antydan till blå färgtoner. Kött vitt till svagt gråaktigt, något tjockare än det mörkare rörlagret. Ekologi: Växer på lövved, bl.a. på asp, hassel och bok, sällan på barrved. Förväxlingsarter: Blå färg finns i övrigt endast hos den närstående och på barrved växande blåtickan (Oligoporus caesius), hos vilken den dock vanligen är tydligare både på hatten och på de vid tumning blånande porerna. I tveksamma fall rekommenderas alltid mikroskopering, som avslöjar att den bleka blåtickan har något smalare sporer. Fruktkroppar helt utan blå nyanser påträffas då och då, och sådana kan förväxlas bl.a. med de (grå-)vita till gråbrunaktiga Oligoporus tephroleucus och Tyromyces chioneus, som dock båda normalt är större och kraftigare arter. Substrat (%): asp (51), hassel (21), bok (10), Salix (8), al (5), björk (3), ask (1), hägg (1) + alm, avenbok, ek, gran, lönn, olvon, oxel, rönn. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Oligoporus tephroleucus (Fr.) Gilbn. & Ryv. Mjölkticka (Syn.: Tyromyces lacteus (Fr.) Murr.)

Fruktkropp: Variabel ticka, vars hattar ibland kan vara smala och måttligt utstående, men som normalt har kraftiga, konsolformade, i snitt nästan trekantiga fruktkroppar. De kan bli upp till 12 cm stora och 1-3 (-4) cm tjocka och har vanligen trubbig, regelbunden kant. Ovansida gräddfärgad till gråaktig eller gråbrun, finluden till kal, ibland ojämn med antydan till låga åsar. Porer 3-4 per mm, vita, gråvita eller gräddfärgade, nästan alltid ljusare än hattytan. Kött vitt, 1-2 cm tjockt, med mild, ofta något syrlig smak. Ekologi: Växer både på barr- och lövved, men är vanligast på gran och tall. Finns i de flesta skogstyper, ibland även på öppna marker. Förväxlingsarter: Oligoporus tephroleucus är en taxonomiskt och nomenklatoriskt mytomspunnen ticka, hos vilken den stora variationsbredden gör det svårt att slita sig från tanken att den trots allt representerar ett komplex av flera arter eller former. Typiska, gråfärgade exemplar på barrved utgör normalt inget bestämningsproblem, men fruktkroppar på lövved förväxlas ofta med andra arter, beroende på färgen bl.a. med Oligoporus subcaesius (blek blåticka), Trametes pubescens (sammetsticka), Tyromyces chioneus och Bjerkandera fumosa (rökticka). Den förstnämnda har liknande sporer men uppvisar för det mesta blåaktiga nyanser; de övriga kan alla relativt lätt avgränsas mikroskopiskt. Substrat (%): gran (57), björk (11), tall (10), asp (9), al (3), bok (2), körsbär (2), Salix (2), ask (1), hassel (1), hägg (1), rönn (1) + alm, apel, ek, fågelbär, lönn, oxel. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Oligoporus undosus (Peck) Gilbn. & Ryv. Vågticka VU 

Fruktkropp: Denna ticka bildar långsträckta, smala hattar, som normalt når en storlek av 2-5 cm och skjuter ut maximalt 1,5 cm från substratet. Kanten är påfallande vågig, och den på unga exemplar finludna ovansidan är smutsigt gräddfärgad, ibland med radiära strimmor eller antydan till zonering. Porer ungefär av hattens färg, nedlöpande, kantiga till oregelbundet utdragna, 1-2 (-3) per mm, med tiden ibland uppslitsade. Kött vitaktigt, ganska mjukt, ungefär hälften så tjockt som det likfärgade rörlagret. Svampens totala tjocklek uppgår sällan till mer än 1 cm. Ekologi: I huvudsak en barrvedsart, som dock ibland även påträffas på lövträd. Miljöerna är i allmänhet slutna eller halvöppna barr- och blandskogar med lång kontinuitet. Förväxlingsarter: Den smala, kantliknande och vågiga hatten i kombination med de stora porerna är bra fältkaraktärer. Mikroskopiskt är arten dessvärre ganska anonym med smala, allantoida sporer och tjockväggiga generativa hyfer, vars väggar dock blir påtagligt uppsvällda i lut (KOH). Oligoporus leucomallellus har liknande hattbildning, men är mycket mjukare, får mer gulaktiga färger, samt kännetecknas mikroskopiskt av tunnväggiga hyfer och förekomsten av gloeocystider. Substrat (%): gran (66), asp (34) + björk, ek, tall. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Oxyporus (Bourd. & Galz.) Donk

Resupinata eller hattbildande arter, av vilka en del kan vara fleråriga. Hyfsystem monomitiskt, generativa hyfer utan söljor, ofta relativt tjockväggiga och vid ett första påseende möjliga att förväxla med skeletthyfer. Med tunn- eller tjockväggiga, i toppen inkrusterade cystider. Sporer ellipsoida till runda. Vitröta. Släktet står nära Physisporinus och representeras i Sverige av tre arter, som normalt växer på lövved.

Oxyporus borealis G.M. Jenssen & Ryv.

Fruktkropp: Ettårig, mer eller mindre tydligt hattbildande ticka, vars enskilda hattar kan ha tungliknande form och bli upp till 2 mm tjocka. Ovansida oftast luden, mot kanten dock endast sammetsartad, vit till ljust ockrafärgad, ej zonerad. Porer vita till gräddfärgade, kantiga, 4-5 per mm, enstaka porer ibland större på torra exemplar. Kött vitt, upp till 1 mm tjockt. Ekologi: Dåligt känd lövvedsart med nordlig utbredning. Arten är beskriven från björk, vilket också uppges vara det troliga substratet för det enda svenska fyndet, som gjordes på undersidan/sidan av en liggande stam i fuktig miljö.  Förväxlingsarter: Skiljer sig från unga exemplar av O. populinus genom tunnare och mer tunglika hattar. Kan också förväxlas med hattbildande former av O. corticola (tidigare beskrivna som O. ravidus), men kan mikroskopiskt bestämmas på förekomsten av tjockväggiga och vanligen släta, ej inkrusterade cystider. Substrat: björk (?). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Jm

Oxyporus corticola (Fr.) Ryv. Barkticka S

Fruktkropp: Resupinat, ofta vitt utbredd ticka med tydlig, steril kant. Denna kan ibland bli uppvikt och bilda hattliknande strukturer, och sådana former har tidigare beskrivits som en egen art (Oxyporus ravidus). Porer 2-4 per mm, något kantiga, ganska grunda, gräddvita, men ofta fläckvis missfärgade och mörkare, särskilt på äldre eller vattenindränkta exemplar. Porytan avgränas mycket markant av den borsthåriga och vanligen svagt ockrafärgade kanten, men liknande sterila partier kan också förekomma isolerade på mer centrala delar av fruktkroppen. Barktickan är ljusköttig och blir totalt bara några mm tjock; den växer tätt tilltryckt underlaget, varför ojämnheter i substratet ibland kan skönjas på de vanligen långsträckta fruktkropparna. Ekologi: Växer på barken av asp, helst på lågor, sällan på andra lövträd. Påträffas i slutna och halvöppna löv- och blandskogsmiljöer. Förväxlingsarter: Barktickan kan vara besvärlig att bestämma om man inte har erfarenhet av arten. På samma substrat finns bl.a. den tjockare och fleråriga vecktickan (Antrodia pulvinascens), samt den ovanliga poppeltickan (Ceriporiopsis aneirina), som har mindre fruktkroppar och större porer än barktickan, men som i övrigt kan vara mycket lika. I mikroskop är de kraftiga hyferna utan söljor mycket karakteristiska. Substrat (%): asp (89), rönn (3), al (2), ek (2), björk (1), gran (1), hägg (1), Salix (1) + alm, apel, ask, bok, en, fläder, hassel, oxel, poppel. Frekvens:Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Oxyporus obducens (Pers.) Donk VU

Fruktkropp: Resupinat, vanligen liten, ettårig ticka, som kan bli upp till 0,6 cm tjock. Porer kantiga, (2-) 4-6 per mm, gräddfärgade till blekt gulbruna, avgränsas av en fintrådig, vitaktig kant, som dock oftast är otydlig. Kött vitt, tunt. Ekologi: Dåligt känd lövvedsart med sydlig utbredning, säkerligen mycket förbisedd p.g.a. förväxling med resupinata, ettåriga exemplar av lönnticka (Oxyporus populinus). De flesta av de fåtaliga fynden har gjorts i utpräglade lövskogsmiljöer. Förväxlingsarter: Står mycket nära den variabla lönntickan, som ibland påträffas helt utan hattar. Sporerna hos denna är dock i stort sett klotrunda, medan de hos O. obducens är tydligt ellipsoida. Substrat (antal): alm (3), lönn (2), poppel (2), Salix (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Hl, Öl, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Sd, Up

Oxyporus populinus (Schumach. : Fr.) Donk Lönnticka

Fruktkropp: Fruktkroppar normalt hattbildande och perenna, ibland dock helt resupinata och då vanligen ettåriga. Hattarna kan vara mer eller mindre utvecklade, i extremfall solitära och ett par dm stora, men för det mesta upp till 10 (-12) cm och tätt taktegellagda. Även tjockleken varierar avsevärt; vanligen 1-2 cm, men äldre exemplar kan bli ända upp till 5 cm tjocka. Ovansida vitaktig till gräddfärgad, men är ofta helt eller delvis bevuxen med gröna mossor. Porer runda till svagt kantiga, 5-7 per mm, av hattens färg; rörlagret kan bli flera cm tjockt och är på fleråriga fruktkroppar tydligt skiktat. Kött vitaktigt, upp till 2 cm tjockt. Ekologi: Växer både på levande lövträd och död ved, framför allt på lönn. Svampen kan förekomma nära basen, men uppträder ofta högt ovan marken, där den p.g.a. mossöverväxten ibland kan vara svår att upptäcka. Vanligast i parkliknande miljöer, alléer etc. Förväxlingsarter: Hattbildande former är tämligen lätta att identifiera, medan resupinata eller på annat sätt otypiska fruktkroppar säkrast avslöjar sig i mikroskop genom långa, inkrusterade cystider och runda sporer. Den närstånde, ettåriga Oxyporus obducens är alltid resupinat och har mer ellipsoida sporer. Substrat (%): lönn (61), alm (7), Salix (7), björk (5), apel (4), al (2), ask (2), asp (2), bok (2), ek (2), hästkastanj (2), poppel (2), oxel (1), rönn (1) + fläder, hassel, hägg, kastanj, lind, platan, päron, valnöt. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Pachykytospora Kotl. & Pouz.

Fleråriga, resupinata svampar med trimitiskt hyfsystem; generativa hyfer med söljor. Sporer stora, ellipsoida, skrovliga och ornamenterade av längsgående åsar. Vitröta. En art.

Pachykytospora tuberculosa (Fr.) Kotl. & Pouz. Blekticka  NT  S

Fruktkropp: Resupinat, flerårig, hård ticka, som kan bli ett par dm stor och upp till 1 (-1,5) cm tjock. Särskilt på vertikalt underlag bildas ibland knöllika, tjockare partier med antydan till fri kant.Porer runda till kantiga, 2-3 per mm, på unga exemplar vackert rosatonade, men får efterhand gräddfärgade till ockrafärgade nyanser. Kött och rörlager tunna, otydligt avgränsade från varandra. Ekologi: Växer uteslutande på ek, vanligen på undersidan av kvarsittande, döda grenar högt ovan marken, men ibland även på markliggande ekved. Förväxlingsarter: På nära håll är färska fruktkroppar tämligen omisskänliga, men eftersom svampen ofta måste observeras på långt håll, finns risk för förväxling med andra resupinata eksvampar, inte minst med de skinnsvampar som ofta växer på liknande sätt. Mikroskopiskt är de stora, diffust ornamenterade sporerna en exklusiv karaktär. Substrat: ek. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Gst

Parmastomyces Kotl. & Pouz.

Ettåriga, resupinata till ± hattbildande svampar med monomitiskt hyfsystem; generativa hyfer med söljor. Sporer ellipsoida, kraftigt dextrinoida. Brunröta. Släktet består av bara en art, och står nära Oligoporus. Den kemiska reaktionen hos sporerna tyder på släktskap med icke-porida svampar inom Coniophoraceae.

Parmastomyces transmutans (Overh.) Ryvarden & Gilb. (Syn.: Tyromyces kravtzevianus Bondartzev & Parmasto)

Fruktkropp: Resupinat, eller med hattkant, upp till 1 dm stor och högst 1 cm tjock, vanligen tunnare. Den mjuka, ettåriga tickan har vit, ozonerad hatt, som vid tumning eller med åldern får rödbrunaktiga fläckar. Porer runda, 2-3 (-4) per mm, vita och med liknande reaktioner som hatten. Det vitaktiga köttet är sällan mer än 0,5 cm tjockt, och blir liksom tickan i övrigt skört på äldre och torkade exemplar. Närmast rören finns ett tunt, gelatinöst skikt, som särskilt vid intorkning kan få något mörkare nyans än köttet i övrigt.  Ekologi: Växer i Europa uteslutande på barrved. Det hittills enda svenska fyndet gjordes på en tallåga. Förväxlingsarter: Färgförändringarna gör O. fragilis (blödticka) och O. lateritius (lateritticka) till troliga förväxlingsobjekt i fält. Mikroskopiskt är de kraftigt dextrinoida sporerna och ett monomitiskt hyfsystem en för svenska tickor unik kombination. Substrat: tall. Frekvens: Endast ett fynd har gjorts i Sverige (2005). Arten är tidigare funnen i bl.a. Finland. Utbredning: Nb

Perenniporia Murr.

Ljusköttiga, fleråriga eller ettåriga tickor, av vilka alla utom en är resupinata. Hyfsystem dimitiskt men ofta med tydligt förgrenade, relativt smala skeletthyfer; generativa hyfer med söljor. Sporer ellipsoida till nästan runda, vanligen tjockväggiga och ofta med groddpor (truncata). Både hyfer och sporer kan uppvisa mer eller mindre tydliga reaktioner i Melzers reagens, varför mikroskopiska preparat alltid bör läggas i detta medium. Fem arter rapporterade från Sverige, men släktets taxonomi är inte helt entydig.

Perenniporia fraxinea (Bull. : Fr.) Ryv. Askticka CR

Fruktkropp: Flerårig, konsolformad, kraftig art, vars hattar kan bli ett 1-2 dm stora och 2-8 cm tjocka vid basen. De korkartade eller trähårda fruktkropparna är ofta nästan trekantiga i snitt och har måttligt rundad, oftast vågig eller ojämn kant. Ovansidan är ojämn med talrika knölar, vårtor eller åsar, gräddfärgad till ljust ockrafärgad, på kanten ibland nästan orangetonad. Gamla exemplar kan bli mörkare brunaktiga eller nästan svarta, och ibland kan hattarna delvis grönfärgas av alger. Porer runda till kantiga, 3-6 per mm, ungefär av hattens färg, mer eller mindre tydligt mörknande vid intorkning eller tryck. Kött segt, träfärgat, med tiden mörknande, c:a 3 cm tjockt, svagt bittert i smaken. Rörlagret är skiktat, och kan på gamla exemplar bli upp till 6 cm tjockt. Ekologi: Värmekrävande, sydlig art, som i Sverige endast påträffats på Öland och Gotland. Växer parasitiskt på levande lövträd; de svenska fynden är -trots namnet- gjorda på ek och alm. Förväxlingsarter: När man med hjälp av de tjockväggiga, droppformade sporerna och de kraftigt dextrinoida skeletthyferna konstaterat att detta är en Perenniporia, är bestämningen enkel, eftersom den är släktets enda hattbildande art. Makroskopiskt kan förväxling sannolikt ske med bl.a. Trametes pubescens (sammetsticka) och Oxyporus populinus (lönnticka), men dessa har helt andra mikrokaraktärer. Substrat (antal): alm (1), ek (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Öl, Gt

Perenniporia medulla-panis (Jacq. : Fr.) Donk Brödmärgsticka NT 

Fruktkropp: Resupinat ticka med seg, korkartad konsistens. Den fleråriga svampen blir normalt 1-3 dm stor, upp till 2,5 cm tjock, och kan på lodrätt underlag ibland bilda hattliknande knölar. Porer vita till ljust ockrafärgade, 4-6 (-7) per mm, runda men ofta något utdragna och "sneda". Kanten är vanligen distinkt markerad, och lossnar ibland från substratet. Kött tunt, gräddfärgat till gulaktigt. Rörlager tydligt skiktat. Ekologi: Växer främst på murken ved av ek, för det mesta på stubbar och då gärna i håligheter, urgröpningar etc. Arten påträffas både på öppna marker och i skog, i det senare fallet påfallande ofta på gamla ekstubbar i biotoper som domineras av andra träd, exempelvis hassel. Förväxlingsarter: Fynd på ek föranleder i allmänhet inga bestämningsproblem. Makroskopiskt kan brödmärgstickan påminna om rotticka (Heterobasidion annosum), som dock vanligen har tydligare hattkant och annan ekologi. Substrat: ek (+ al, ask, asp, björk, gran, hassel). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Öl, Bh, Vg, Ög, Ds, Nk, Vs, Sd, Up

Perenniporia narymica (Pilát) Pouz. Blek kromporing

Fruktkropp: Ettårig, vitt utbredd ticka med tunna fruktkroppar. Porer runda till kantiga, 3-5 per mm, gräddfärgade till blekt gulbruna, avgränsas ibland av en ljusare, fintrådig kant. Kött och rörlager mycket tunna, det senare ej skiktat. Ekologi: Endast ett svensk fynd finns, vilket växte på en granstubbe. Arten beskrivs annars som en lövvedsart med sydlig och östlig utbredning i Europa, och det är därför med viss tvekan som detta fynd publiceras. Förväxlingsarter: Liknar brödmärgstickan (Perenniporia medulla-panis), men skiljer sig genom att skeletthyferna har amyloid reaktion och på att sporerna är mer tunnväggiga och ej dextrinoida. Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Nk

Perenniporia subacida (Peck) Donk Gräddticka VU S

Fruktkropp: Flerårig, resupinat, mycket kraftig art, som ibland kan nå flera meters utbredning och en tjocklek av åtskilliga cm. Porer runda till kantiga, 4-6 per mm, gräddfärgade, gulaktiga eller ockra, mest mättat färgade på gamla exemplar, ibland avgränsade av en ljusare, fibrig kant. Särskilt på vertikalt underlag kan knölbildning förekomma, resulterande i sterila zoner insprängda på porytan. Kött av porernas färg, mycket tunt; rörlager skiktat och mycket dominerande. Konsistensen hos färska svampar är relativt mjuk, medan äldre fruktkroppar blir hårda. Ekologi: Växer normalt på gran i äldre, slutna skogar, men har i norra Sverige också påträffats på en del andra substrat. Föväxlingsarter: Med lite erfarenhet kan den ståtliga och imponerande tickan tämligen lätt identifieras i fält, där de blekt ockrafärgade, resupinata fruktkropparna saknar den röda färgkomponent som finns hos exempelvis blacktickan (Junghuhnia collabens). Knöltickan (Antrodia serialis) har vita porer och ofta knöllika hattar. Mikroskopiskt kännetecknas gräddtickan av att skeletthyferna är tydligt dextrionoida, vilket innebär att de färgas kraftigt rödbruna i Melzers reagens. Substrat (%): gran (94), björk (3), hägg (3) + al, asp, lärk, tall. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Vg, Ög, Ds,Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Perenniporia tenuis (Schwein.) Ryv. Kromporing  EN

Fruktkropp: Denna ettåriga och dåligt kända art bildar tunna, tämligen utbredda fruktkroppar, som är hårt vidvuxna substratet. Porer runda till kantiga, 3-5 per mm, hos huvudformen gräddfärgade till smutsigt gulbruna, hos var. pulchella citrongula till kromgula, ibland med orange ton. Ofta avgränsas porytan av en ganska tydlig, ljusare, steril kant, som kan vara något sammetsartad. Kött fibrigt, mycket tunt, vitaktigt; rörlager likfärgat och upp till 3 mm tjockt. Ekologi: Lövvedsart, men de fåtaliga fynden gör det svårt att i övrigt bedöma biotopkraven. Förväxlingsarter: Skiljer sig från övriga arter i släktet genom sina ettåriga, tunna fruktkroppar, men släktesbestämningen måste naturligtvis göras i mikroskop. Perenniporia medulla-panis (brödmärgsticka) är då den främsta förväxlingsrisken, men denna är betydligt tjockare och mer beständig. Substrat (antal): asp (3), Salix (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Ög, Nk, Vs, Hs, Lp

Phaeolus (Pat.) Pat.

Ettåriga, hattbildande svampar, ofta med mer eller mindre tydligt utvecklad fot. Kött mjukt, gulbrunt till brunt, färgas svart av lut (KOH). Hyfsystem monomitiskt, hyfer breda och utan söljor. Med stora, cylindriska och trubbiga cystider. Sporer ofärgade, ellipsoida. Brunröta. En art, som trots de yttre olikheterna systematiskt sannolikt står nära både svaveltickan (Laetiporus sulphureus) och brandtickan (Pycnoporellus fulgens).

Phaeolus schweinitzii (Fr.) Pat. Grovticka S

Fruktkropp: När svampen växer på marken eller på begravd ved blir hattarna vanligen runda och foten relativt tydlig och mittställd; på lodrätt underlag mer konsolformad och med rudimentär, ofta snedställd fot, som ibland helt kan saknas. Hattarna, som ibland kan vara oregelbundna, växer enstaka eller taktegellagda; de uppnår en diameter på 10-25 (-30) cm, och blir 1,5-3 cm tjocka. Ovansida luden, knölig till gropig, gulbrun till rostbrun eller rödbrun, i bland med orange ton, zonerad, på kanten ljusare gulaktig och som ung ofta med gröngula nyanser. Porer nedlöpande,kantiga till oregelbundna, 1-2 per mm, unga exemplar gulbruna eller olivbruna, med tiden mörkare rostbruna. Kött gulbrunt till rostbrunt, mjukt och fibrigt, upp till 1,5 cm tjockt, tydligt avgränsat från det ungefär lika tjocka rörlagret. Torra exemplar av grovtickan får poröst svampartad konsistens och är påfallande lätta. Artens skarpa färger gör att den utnyttjas för svampfärgning. Ekologi: Växer ofta vid basen av gamla tallar, synbarligen på marken men i realiteten på dolda rötter eller vedrester, ibland också på stubbar, liggande stammar och nedfallna grenar. Svampen förekommer också på lärk och gran, samt i sällsynta fall på lövträd. Orsakar basalröta hos angripna träd, vilket på ett försåtligt sätt kan göra dessa mer benägna att ge vika för höstarnas stormvindar. Förväxlingsarter: Som färsk är grovtickan omisskännlig, men gamla, förtorkade fruktkroppar kan förväxlas med förstörda exemplar av vissa arter inom det likaledes brunköttiga släktet Inonotus. Dessa uppvisar dock vanligen setae (borst) i hymeniet, samt är i detta stadium mer kompakta och tyngre. Substrat (%): tall (71), gran (15), lärk (14) + alm, körsbär, oxel, Pseudolarix, Pseudotsuga. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Phellinus Quél.

Fleråriga, brunköttiga arter med hård konsistens, tydligt hattbildande till resupinata. Hyfsystem dimitiskt, hyfer utan söljor. Sporer hyalina till ljusbruna, ibland med dextrinoid reaktion. Många arter har tjockväggiga, bruna borst (setae) i hymeniet, vilket systematiskt placerar Phellinus jämte det monomitiska Inonotus i familjen Hymenochaetaceae. Stort vitrötesläkte, som i Sverige representeras av 19 arter. De hattbildande "eldtickorna" på lövved uppdelas numera på ett flertal arter, och kännedom om substratet är ibland i praktiken nödvändig för artbestämningen.

Phellinus chrysoloma (Fr.) Donk Granticka NT S

Fruktkropp: Vanligen flerårig ticka, som dock är mer kortlivad än de flesta andra arter i släktet. Normalt bildas stora och tydliga, ofta taktegellagda hattar, som kan bli upp till 12 cm stora och ett par cm tjocka, men särskilt i unga stadier kan svampen ibland vara helt resupinat. Den något vågiga, relativt skarpa hattkanten har på växande fruktkroppar gulaktig färg, och kontrasterar då med den i övrigt rostbruna till gråbruna hattytan, som är tydligt fårad och åtminstone på unga exemplar behårad. Porer kantiga till något labyrintiska, (1-) 2-3 per mm, hos färska exemplar med tydlig gulton, efterhand mattare och mer dystert färgade. Kött brunt, betydligt tunnare än det upp till 1 cm tjocka och otydligt skiktade rörlagret. Ekologi: På gran, ofta på relativt unga lågor och på högstubbar. Svampen dominerar inte sällan helt sitt substrat, och de mer eller mindre gyttrade hattarna kan uppträda i ansenliga mängder. Förväxlingsarter: Mest närstående är talltickan (Phellinus pini), som dock växer enbart på tall. En mer besvärande förväxlingsart på gran är vedtickan (Phellinus viticola), som dock aldrig blir så stor, och vars porer är mindre och saknar gulbruna nyanser. Porerna hos gränstickan (Phellinus nigrolimitatus) är ännu mindre och mer gråaktiga, och denna ticka påträffas dessutom oftast enstaka på ved i senare nedbrytningsstadier. Substrat: gran (+ tall). Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Hl, Sm, Gt, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Phellinus conchatus (Pers. : Fr.) Quél. Sälgticka

Fruktkropp: Tickan är åtminstone på lodrätt underlag normalt hattbildande, men hattarna kan variera från att vara väl utvecklade och konsolformiga till smala och kantliknande. De är tunna (-1 cm), växer ofta taktegellagda, blir sällan mer än 1 dm stora, men tenderar att ibland växa ihop med varandra. Kant skarp till något rundad. Ovansida finluden till kal, gråbrun till mörkbrun eller nästan svart, fårad. Porer runda, 5-6 per mm, rostbruna till gråbruna; rörlager otydligt skiktat och ungefär lika tjockt som det likfärgade, rostbruna köttet, i vilket det ofta finns tunna, svarta linjer. Ekologi: Växer nästan uteslutande på Salix, både på död ved och levande träd. Förväxlingsarter: På Salix växer också skarpkantade former av Phellinus igniarius (eldticka), men denna är en betydligt större och kraftigare art, som i allmänhet inte utgör någon betydande förväxlingsrisk. Resupinata exemplar av sälgtickan kan möjligen förväxlas med kuddtickan (Phellinus punctatus), som har rundad, kuddlik form och saknar borst i hymeniet. Substrat (%): Salix (99), syren (1) + al, alm, apel, ask, asp, benved, berberis, björk, brakved, Caragana, ek, fläder, hagtorn, hassel, hägg, liguster, lind, Lonicera, lönn, olvon, oxel, Philadelphus, Prunus, Ribes, rönn. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Phellinus contiguus (Fr.) Pat. Buskticka

Fruktkropp: Resupinat, ganska liten (-20 cm) ticka, som kan bli upp till 1 cm tjock. Porytan är ofta vågig och har ibland knöllika, sterila partier; porer kantiga och ganska stora (2-3 per mm), ljust rödbruna till mörkare gråbruna, avgränsas vanligen av en gulbrunaktig, filtartad kantzon. Det bruna köttet är mycket tunt, och fruktkropparna domineras helt av det otydligt skiktade rörlagret. Ekologi: Arten kan växa på en rad lövträd och buskar, men är ovanlig överallt utom i havtornsbestånden vid Bottenhavet. I övrigt mest hittad i trädgårdar, parker etc. Förväxlingsarter: Porerna är hos busktickan större än hos övriga svenska Phellinus-arter på lövved, och med detta i beaktande finns inga uppenbara förväxlingsrisker. Sällsyntheten gör det dock lämpligt att bekräfta fältbestämningar på andra substrat än havtorn mikroskopiskt, vilket kan göras på grundval av de nästan cylindriska, något böjda sporerna i kombination med relativt långa hymeniala setae och förekomsten av slanka, tramala setae i den ulliga kanten. Phellinus ferruginosus (rostticka) har liknande mikrokaraktärer, men mer rundade sporer och mycket mindre porer. Substrat (antal): havtorn (39), al (1), björk (1), bok (1), Caragana (1), lönn (1), syren (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Bh, Ög, Up, Gs

Phellinus ferreus (Pers.) Bourd. & Galz. Västlig rostticka

Fruktkropp: Tickan blir upp till 20 (-30) cm stor och 1,5 (-2) cm tjock, resupinat eller på vertikalt underlag ibland något knöllik. Porer 4-6 (-7) per mm, runda till kantiga, gulbruna, rödbruna eller rostbruna, avgränsas av en gulbrun, relativt tydlig, filtartad kant. Kött gulbrunt, bomullsartat, tunt, mest utvecklat i håligheter i substratet. Rörlager otydligt skiktat, upp till 1 cm tjockt. Ekologi: Växer på död ved av lövträd, främst ek. Finns både i slutna och öppna lövträdsbiotoper, dock endast i landets sydvästra delar. Förväxlingsarter: En av de Phellinus-arter som bör bestämmas mikroskopisk, eftersom risken för förväxling med den snarlika Phellinus ferruginosus (rostticka) är stor. Denna finns i liknande miljöer, men har bredare sporer och långsträckta setala hyfer på den luddiga kanten. Båda dessa karaktärer kan dock vara svåra att observera. Substrat (%): ek (82), hassel (11), bok (4), al (2), björk (1) + apel, ask, asp, en, gran, hagtorn, körsbär, olvon, Rosa, Salix. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Bh, Vg, Dls

Phellinus ferrugineofuscus (Karst.) Bourd. & Galz. Ullticka  NT S

Fruktkropp: Flerårig, resupinat ticka, som kan bli flera dm lång och upp till 1 cm tjock. Porer små, runda till något kantiga, 5-8 per mm, med karakteristiska, dystert mörkbruna, purpurbruna eller chokladbruna nyanser. I kanten finns en rödbrunaktig, mer eller mindre välutvecklad zon, vars ulliga konsistens och utseende gett arten dess svenska namn. Kött gulbrunt till rostbrunt, vanligen endast ett par mm tjockt; rörlager otydligt skiktat, tjockare och ibland upp till 1 cm. Ekologi: Växer på död gran, nästan alltid på lågor i äldre barrskog, där den ofta förekommer tillsammans med rosentickan (Fomitopsis rosea) på samma substrat. Förväxlingsarter: På gran i samma miljöer kan man påträffa ett antal andra arter i det stora släktet Phellinus. Dessa är dock vanligen mer eller mindre hattbildande, men kan i undantagsfall växa helt resupinat. Ulltickan kan då skiljas från granticka (Phellinus chrysoloma), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus) och vedticka (Phellinus viticola) på flera makroskopiska karaktärer, främst porernas färg och storlek: Grantickans porer är större och mer gulaktiga, gränstickans något mindre och med tydlig gråton, medan vedtickans något större porer har mer rosa eller rödaktiga färgkomponenter. Mikroskopiskt kännetecknas ulltickan av cylindriska, något böjda sporer, samt smala, i toppen böjda setala hyfer, som är mycket frekventa och karakteristiska. Substrat: gran (+ tall). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sm, Gt, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Phellinus ferruginosus (Schrad. : Fr.) Bourd. & Galz. Rostticka S

Fruktkropp: Vanligen kortlivad, ofta ettårig, resupinat ticka, som inte sällan är knölig och har förmågan att överväxa pinnar, löv etc. Den är för det mesta långsträckt ( -6 dm), upp till 1 (-1,2) cm tjock och har relativt mjuk, segt elastisk konsistens. Porer runda till något utdragna, 5-7 (-8) per mm, rödbruna till rostbruna. Kanten är bomullsartad och ofta bred (-2 cm), gulbrun till rostbrun, med smala, setala hyfer, som med lite tur går att observera under en stark lupp. Kött gulbrunt till rostbrunt, upp till 0,5 cm tjockt, otydligt avgränsat från det likfärgade eller något mörkare rörlagret, som kan bli upp till 1 cm tjockt och på äldre exemplar är otydligt skiktat. Ekologi: Arten tillhör södra Sveriges ädellövskogar, där den uppträder på bl.a. bok, alm och hassel i lundartade miljöer. Växer normalt på markliggande grenar. Förväxlingsarter: Svampen har under projektets gång visat sig vara lätt att förväxla, i sydvästra Sverige främst med den snarlika Phellinus ferreus (västlig rostticka), men längre norrut också med bl.a. gammal kuddticka (Phellinus punctatus) och resupinata former av sälgticka (Phellinus conchatus) på liggande ved. De nålliknande, setala hyferna är i kombination med de brett cylindriska till smalt ellipsoida sporerna rosttickans bästa kännetecken, varför fältbestämningar regelmässigt bör verifieras mikroskopiskt. Substrat (%): hassel (40), alm (23), bok (9), Salix (6), ek (5), al (4), hägg (4), ask (3), asp (2), björk (2), getapel (2) + lind, lönn, Ribes, Rosa, slån. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Vg, Nk, Vs, Sd, Up, Dl

Phellinus hippophaëcola Jahn Havtornsticka

Fruktkropp: Liten, hattbildande art, som bildar hovformade, trähårda fruktkroppar, 3-7 cm breda och 1,5-4 (-5) cm tjocka. De kan vara regelbundna och brett vidväxta substratet, men också mer eller mindre hängande och oformliga , särskilt på undersidan av klenare grenar. Ovansida på helt unga svampar lent sammetsluden och brunaktig, med tiden dock kal, fårad till uppsprucken och med grå till gråbruna nyanser, ibland grönfärgad av alger och mossor. Porer runda till kantiga, 5-7 per mm, mörkbruna till gråbruna; rörlager skiktat, vanligen 2-3 (-4) cm tjockt. Kött brunt, i brottytor skimrande. Ekologi: Växer parasitiskt på havtorn. Förväxlingsarter: Förekomsten på havtorn gör arten lätt att identifiera. Betraktades tidigare som en form av Phellinus robustus (ekticka), som är mycket närstående men betydligt större. Substrat: havtorn. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Öl, Up, Gs, Mp, Nb

Phellinus igniarius (L. : Fr.) Quél. Eldticka

Fruktkropp: Denna mycket variabla ticka bildar tydliga, konsolformade eller hovlika hattar, som kan bli upp till 20 (-30) cm breda och drygt 1 dm tjocka. Kant åtminstone på unga exemplar rundad, men i takt med att de från början knöllika fruktkropparna utvecklas, blir en del former mer eller mindre skarpkantade, så exempelvis den främst på Salix växande var. trivialis. Ovansida fårad och oftast tydligt sprickig, gråsvart till svart, ibland kontrasterande med en rödbrunaktig till kanelfärgad kantzon, som hos en del rundade former (bl.a. på apel) ofta är väl utvecklad. Porer runda, 4-6 per mm, rödbrunaktiga; rörlager upp till 10 cm tjockt, skiktat, i äldre delar ofta marmorerat av vitaktigt mycel. Kött brunt, zonerat, hårt, upp till 2 cm tjockt. Ekologi: Förekommer på levande lövträd, både i skogar, parker, lundar, allér, trädgårdar etc., även i fuktiga strandskogar med Salix och al. Förväxlingsarter: Taxonomin i detta artkomplex är fortfarande föremål för studier, och Phellinus igniarius har därför ännu karaktären av ett samlingsnamn för flera former som framledes möjligen kommer att etablera sig som egna arter. Namnet Phellinus cinereus har t.ex. använts för en liten, gråaktig form på björk, och eldickor på al har beskrivits som Phellinus alni. Även den ovannämnda var. trivialis på Salix har betraktats som en egen art, men eftersom avgränsningen vid ett snävt artbegrepp måste baseras på karaktärer som med ordinära bestämningsrutiner i praktiken knappast låter sig observeras, har det visat sig alltför komplicerat att inom projektets ram tillämpa dessa snäva artuppfattningar, som dessutom inte är okontroversiella inom den mykologiska forskningen. Alldeles oavsett dessa aspekter, finns en rad fällor vid bestämning av Phellinus igniarius. Viktigt är att tickan normalt växer på levande träd, vilket skiljer den från den ibland snarlika Phellinus nigricans (svart eldticka), som är vanlig på döda björkar. På levande asp finns den makroskopiskt nästan identiska Phellinus populicola (stor aspticka), men eftersom Ph. igniarius -tack och lov!- inte växer på asp, är detta sällan något problem. Den förekommer heller inte på ek, vilket gör att sammanblandning med Phellinus robustus (ekticka) kan undvikas. Särskilt på bok kan fnösktickan (Fomes fomentarius) vara mycket lik, men denna uppträder normalt på död ved, och går till skillnad från eldtickan jämförelsevis lätt att lossa från substratet. Substrat (%): Salix (52), björk (20), al (10), hassel (4), apel (3), bok (3), oxel (3), rönn (3), hägg (1), lönn (1) + alm, Amelanchier, ask, avenbok, berberis, getapel, gran, hagtorn, hästkastanj, kastanj, körsbär, Laburnum, lind, olvon, plommon, Pterocarya, päron, syren, valnöt. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Phellinus laevigatus (Fr.) Bourd. & Galz. Valkticka

Fruktkropp: Vanligen resupinat, flerårig ticka, som ibland dock kan bilda en smal, gråsvart och uppsprucken hattkant, särskilt på lodrätt underlag. Fruktkropparna kan nå en utbredning av mer än 1 m, men är ganska tunna (-0,8 cm). Poryta oftast oregelbundet knölig till valkig och uppsprucken; porer runda, 5-8 per mm, matt rödbruna till gråaktiga, ibland avgränsade av en gulbrun, sammetsartad kant. Kött brunt, bara ett par mm tjockt, mörkare än det skiktade men relativt tunna rörlagret. Ekologi: Växer på liggande stammar av björk, sällan på stubbar och högstubbar. Finns både i slutna och halvöppna blandskogsbiotoper, där den verkar föredra ved av något grövre dimensioner. Förväxlingsarter: Normala, resupinata exemplar förväxlas ibland med kuddtickan (Phellinus punctatus), som dock vanligen växer på stående träd och har kuddlik form med tydligt tjockare mitt. Om valktickan utvecklar hattkant, blir avgränsningen mot Phellinus lundellii (björkeldticka) ofta besvärlig, men denna har något längre borst (setae) i hymeniet. Substrat: björk (+ al, ek, rönn, tall). Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Phellinus lundellii Niemelä Björkeldticka

Fruktkropp: Typiskt för denna art är att hattarna är dåligt utvecklade, och normalt står ut bara 1-4 centimeter från substratet. De kan dock bli mer än 1 dm breda, växer ofta taktegellagda och har skarp, något vågig kant och nedlöpande porlager; ibland är tickan helt resupinat. Hattens ovansida täcks av en gråsvart, hård krusta, som kan vara mer eller mindre tydligt fårad. Porer runda, 4-6 per mm, rödbruna till rostbruna; rörlager skiktat, 1-2 cm tjockt, ofta marmorerat av vitaktigt mycel. Kött tunt, mörkbrunt till rödbrunt. Ekologi: Förekommer framför allt på björk och al, vanligen på stubbar eller stående, döda stammar. Finns över större delen av landet, men är klart vanligare norrut, bl.a. i fjällbjörkskogen. Förväxlingsarter: Närstående är Phellinus igniarius (eldticka), som växer på levande träd och för det mesta är större, samt Phellinus nigricans (svart eldticka), som växer på död ved, men har fullt utvecklade, solitära och på ovansidan kraftigt uppspruckna hattar. Resupinata former av björkeldtickan liknar mycket Phellinus laevigatus (valkticka), som normalt växer på liggande ved och vars hymeniala setae är något mindre. Substrat (%): björk (90), al (9), hägg (1) + apel, asp, oxel, rönn, Salix. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Hl, Sm, Gt, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Phellinus nigricans (Fr.) Karst. Svart eldticka

Fruktkropp: Hattar enstaka, väl utvecklade, regelbundet halvcirkelformade med jämn, skarp kant, 4-12 (-14) cm stora och 2-6 cm tjocka, i tvärsnitt nästan trekantiga. Hattytan är svart, djupt koncentriskt fårad, får med tiden tydliga, radiära sprickor i den kraftiga krustan. Porer runda, 5-6 per mm, kanelbruna till rostbruna; poryta vanligen jämn. Kött brunt, upp till 1 cm tjockt; rörlager av köttets färg, skiktat upp till 5 cm, på äldre svampar ofta vitaktigt marmorerat av mycel. Ekologi: Påträffas normalt på döda, stående björkar, sällan på andra lövträd. Finns i de flesta blandskogar, men synes vara vanligast i fuktiga miljöer, exempelvis björkdominerade mossar med relativt klena träd. Förväxlingsarter: Svampen förväxlas alltför ofta med eldtickan (Phellinus igniarius), men är i björkmiljöer betydligt vanligare än denna, som på björk normalt har mer rundad hattkant och växer på levande träd. Phellinus lundellii (björkeldticka) bildar taktegellagda hattar, och får endast i undantagsfall den kraftigt uppspruckna hattovansida som karakteriserar den svarta eldtickan. Substrat (%): björk (98), al (2) + bok, gran, hassel, hägg, körsbär, lönn, rönn. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Öl, Gt, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Phellinus nigrolimitatus (Rom.) Bourd. & Galz. Gränsticka NT  S

Fruktkropp: Flerårig ticka med varierande utseende och svampartat elastisk konsistens. Vanligen finns en hatt eller hattkant, men ibland är hatten så dåligt utvecklad att fruktkroppen kan uppfattas som resupinat. Hattarna bildas i huvudsak på vertikalt underlag, blir 10-20 (-25 cm) stora och är oftast utdragna i längsled. Ovansida brun till rödbrun med gulaktig kant, som i väta har vätskedroppar. Porer runda till kantiga, 5-7 per mm, brunaktiga, oftast med gråton, avgränsas av en tydlig, ljusare kant. Namnet gränsticka syftar på den mörka linje som finns i tickans upp till 1 cm tjocka kött, och som avgränsar det kanelbruna, tunna skikt som finns närmast rören från det något mörkare och betydligt tjockare skiktet i hattens övre delar. Rörlager tjockare (-2 cm) och något ljusare än köttet, otydligt skiktat. Ekologi: Växer på murken ved av både gran och tall, ofta väl dold nära marken på liggande stammar. Gränstickan finns i gamla skogar med lång kontinuitet, där den bl.a. bör eftersökas på grova, mossbeklädda stockar djupt nersjunkna i marken. Förekommer ibland också på bearbetat virke. Svampen orsakar en röta som ger veden ett mycket typiskt utseende; s. k. hålröta med långsträckta hålrum fyllda av vita cellulosarester. Förväxlingsarter: Kan framför allt förväxlas med vedticka (Phellinus viticola), från vilken den ibland kan vara mycket svår att skilja. Porerna hos gränstickan har dock brungrå nyans, medan de hos vedtickan snarast är rödbruna eller rosabruna; i mikroskop kan dessutom konstateras att gränstickans sporer är mer assymetriska och tjockare i ena änden. Köttets mörka linje syns oftast tydligt på snittade fruktkroppar, och är -liksom den speciella rötan i veden- en arttypisk karaktär. Substrat (%): gran (94), tall (6). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Sm, Gt, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Phellinus pini (Fr.) Ames Tallticka NT S

Fruktkropp: Hård, hattbildande ticka, som kan bli upp till 20 cm bred och 2-8 cm tjock. Den växer oftast enstaka, och hattarna är konsolformade till trekantiga. Ovansida i de inre delarna mörkt gråbrun till gråsvart, mot den skarpa och på unga exemplar finludna kanten rödbrun till rostbrun, längst ut ofta gulaktig. Krustan är tydligt fårad till sprickig, ofta bevuxen med lavar. Porer kantiga till oregelbundet utdragna, 1-2 (-3) per mm, gulbruna, med tiden mattare gråbruna till rostbruna. Kött brunt, korkartat, ibland upp till 3 cm tjockt, men oftast tunnare; rörlager otydligt skiktat, brunaktigt men något ljusare i de inre delarna. Ekologi: Talltickan är nestorn bland tickor, och kan i extrema fall bli halvsekelgammal. Växer parasitiskt på tall, vanligen högt ovan marken på levande, gamla träd, sällan på liggande ved och stubbar. Förväxlingsarter: Substrat och växtsätt gör att talltickan vanligen är lätt att identifiera i fält. Svampar som tagits loss kan dock vara praktiskt taget omöjliga att skilja från den mycket närstående grantickan (Phellinus chrysoloma), som dock inte växer på tall. Substrat: tall, lärk. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: ALLA

Phellinus pomaceus (Pers.) Maire Plommonticka (Syn.: Phellinus tuberculosus (Baumg.) Niemelä)

Fruktkropp: Flerårig, ganska liten ticka, som kan vara tydligt konsolformad, men som ofta bildar halvutvecklade, dynlika, något oregelbundna hattar, särskilt när den växer på undersidan av grenar. De blir 2-6 cm stora och 1-4 cm tjocka, växer enstaka eller taktegellagda, och har rundad kant. Ovansida först gråbrun till rödbrun och fint sammetsartad, efterhand dock till större delen grå till gråsvart, kal och mer eller mindre tydligt sprickig. Porer runda till något kantiga, (4-) 5-8 per mm, gulbruna till gråbruna eller rödbruna; rörlager skiktat. Kött brunt, glänsande, upp till 1 cm tjockt. Ekologi: Växer på plommon, körsbär och slån, sällan på andra substrat. Finns endast i landets södra halva, och där i huvudsak på stående träd i fruktodlingar, trädgårdar och äldre slånbestånd. Förväxlingsarter: Arten är speciell både när det gäller form och substratval, och går i allmänhet relativt lätt att identifiera. Fruktkropparna är mindre än hos Phellinus igniarius (eldticka), som ibland också kan förekomma på Prunus-arter. Substrat (%): plommon (54), körsbär (28), slån (15), apel (2), hagtorn (1). Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Gs

Phellinus populicola Niemelä Stor aspticka  S

Fruktkropp: Stor, konsolformad ticka, vars hattar är 10-15 (-20) cm breda och 3-10 (-13) cm tjocka. Hattarna har rundad, rödbrunaktig kant, men resten av ovansidan täcks av en gråsvart till svart krusta, som är tydligt fårad och med tiden blir uppsprucken. Porer runda, 4-6 per mm, rödbruna till gråbruna; rörlager otydligt skiktat, upp till 7 cm tjockt, ofta marmorerat av vitt mycel. Kött mörkbrunt, upp till 1 cm tjockt. Ekologi: Växer på levande aspar, där fruktkropparna ofta påträffas i anslutning till inbuktningar orsakade av angrepp. Svampen verkar föredra blandskogsmiljöer framför mer homogena aspbestånd. Förväxlingsarter: Den stora asptickan ser till det yttre ut som en typisk eldticka (Phellinus igniarius), men eftersom denna inte förekommer på asp, utgör den i praktiken inte en förväxlingsrisk. Desto större har risken för sammanblandning med den betydligt vanligare Phellinus tremulae (aspticka) visat sig vara; den har dock skarp kant, annorlunda, mer hovlik form, och hattar som bara är måttligt utstående från substratet. Även asptickan kan bli mycket stor, men är för det mesta mindre än Ph. populicola. Substrat: asp (+ poppel). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Phellinus punctatus (Karst.) Pilát Kuddticka

Fruktkropp: Resupinat, kuddformad, flerårig ticka, som blir 1-3 cm tjock och som fullt utvecklad alltid är tjockast i mitten. Längden är mycket varierande, men svampen täcker ofta meterlånga avsnitt av sitt substrat. Porer runda, 5-8 per mm, rödbruna till gråbruna; den fertila porytan avgränsas ofta av döda, gråaktiga och uppspruckna partier. Rörlager tydligt skiktat, på äldre exemplar inte sällan med 5-10 olika lager, av vilka de yngsta är de tunnaste. Kött brunt, upp till 2 mm tjockt. Ekologi: Kuddtickan kan växa på allehanda lövträd, men är vanligast på Salix, hassel och hägg. Normalt växer den på döda, upprätta stammar eller grenar, och dör relativt snabbt om substratet hamnar på marken. En karaktärsart för äldre hassellundar och Salix-snår i södra Sverige, där den är mest frekvent i de östra delarna; ovanlig i Norrlands inland. Förväxlingsarter: Äldre exemplar är typiska, men unga fruktkroppar på Salix kan ibland förväxlas med resupinata former av Phellinus conchatus (sälgticka), som till skillnad från kuddtickan har borst (setae) i hymeniet. Så är också fallet med Phellinus laevigatus (valkticka), som nästan alltid växer på markliggande björk och är mer ojämnt knölig än den regelbundet formade kuddtickan. Substrat (%): Salix (64), hassel (27), hägg (5), al (2), rönn (2) + alm, apel, ask, asp, björk, bok, brakved, Caragana, Colutea, ek, fläder, hagtorn, liguster, lind, Lonicera, lönn, olvon, oxbär, oxel, Prunus, Ribes, Rosa, Symphoricarpos, syren, try. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Phellinus robustus (Karst.) Bourd. & Galz. Ekticka NT

Fruktkropp: Flerårig, hård ticka med rundade, konsolformade hattar, som blir 10-30 cm breda och 5-12 (-15) cm tjocka. Fruktkropparna kan växa enstaka eller ett fåtal tillsammans; i det senare fallet blir ofta någon eller några av hattarna oregelbundna. Ovansidan täcks av en mörkt gråbrun till gråsvart, med tiden sprickig krusta, som kontrasterar mot den rundade, vanligen rödbrunaktiga och på undersidan fertila kanten. Äldre svampar grönfärgas ofta av alger. Porer runda, 5-8 per mm, gråbruna till kanelfärgade; rörlager tydligt skiktat, tjockt, i de inre delarna vitaktigt marmorerat av mycel. Kött träartat, gulbrunt till rödbrunt, skimrande, upp till 3 cm tjockt, närmast substratet ibland med radiära, ljusa strimmor. Ekologi: Växer nästan uteslutande på ek, framför allt på levande, gamla träd, vanligen relativt högt ovan marken. Finns både i öppna och mer slutna miljöer, vanligast i östra Sveriges eklandskap. Förväxlingsarter: Eftersom ektickan är den enda hattbildande Phellinus-arten på ek, är bestämningen i fält tämligen okomplicerad. Lossade fruktkroppar utan substratbestämning kan dock vålla stora problem, men övriga, liknande arter i komplexet runt Phellinus igniarius har i allmänhet frekventa borst (setae) i hymeniet, något som för det mesta saknas hos ektickan. Substrat: ek (+ hassel). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Gs

Phellinus tremulae (Bond.) Bond. & Borissov Aspticka

Fruktkropp: Hattarna hos denna art blir normalt hovformade och i snitt trekantiga, 4-20 (-25) cm breda och upp till 10 (-15) cm tjocka. Inte sällan bildas dock mer eller mindre resupinata fruktkroppar på undersidan av grenar, i kvisthål etc., och svampen är därför formmässigt mycket variabel. Typiskt för distinkt hattbildande exemplar är att avståndet mellan substratet och hattens yttersta del är relativt kort, och att fruktkroppen därför ger intryck av att vara infogad i sitt underlag. Hattytan täcks av en gråsvart, hård krusta, som snart får djupa, radiära sprickor som även kan penetrera den skarpa, ofta något ljusare och vågiga kanten. Porer runda, 5-7 per mm, gråbruna till purpurbruna; poryta ofta sluttande. Kött mörkbrunt, i hattens inre delar med en liten, marmorerad mycelkärna, som delvis kan bli integrerad med substratet. Rörlager otydligt skiktat, ibland med vita mycelrester. Ekologi: Förekommer ofta sällskapligt på levande aspar, ibland också på nedfallna, döda grenar. Förväxlingsarter: På asp växer även Phellinus populicola (stor aspticka), som till formen liknar en eldticka (Phellinus igniarius), och som har tydligt utstående, konsolformiga hattar med rundad kant. Substrat: asp (+ poppel). Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Phellinus viticola (Schwein. in Fr.) Donk Vedticka S

Fruktkropp: Denna ticka växer ofta helt resupinat, men på lodrätt underlag bildas vanligen taktegellagda hattar, som är konsolformade, 2-6 (-7) cm stora och upp till 1 (-1,5) cm tjocka. Ovansida något luden, mer eller mindre tydligt fårad, mörkbrun till rödbrun, i kanten ljusare. Porer runda till kantiga, 3-7 per mm, brunaktiga, på färska exemplar med tydlig rosabrun eller rödbrun ton. Kött brunt, något tunnare än det likfärgade och otydligt avgränsade rörlagret. Ekologi: Vedtickan växer hattbildande på sidorna av barrträdslågor, vanligen gran. Den påträffas dock minst lika ofta på undersidan av liggande, klen granved, där fruktkropparna för det mesta är helt resupinata. Ibland även på bearbetad ved, exempelvis gamla gärdsgårdar. Förväxlingsarter: Kan framför allt förväxlas med gränstickan (Phellinus nigrolimitatus), som har mindre, mer gråtonade porer, mjukare och mer elastiska fruktkroppar, samt en vid snitt vanligen tydlig, mörk linje i de inre delarna. Grantickan (Phellinus chrysoloma) är kraftigare och har större, tydligt gultonade porer, medan porerna hos vedtickan har en brunrosa ton som gör att unga, resupinata fruktkroppar vid en ytlig betraktelse ibland förväxlas med den sällsynta blacktickan (Junghuhnia collabens), som dock har helt andra mikrokaraktärer. Substrat (%): gran (95), tall (5) + björk, en. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Phylloporia Murr.

Hattbildande, fleråriga svampar med brunt kött. Hyfsystem monomitiskt, generativa hyfer tunn- till tjockväggiga, utan söljor. Sporer små, ellipsoida, som mogna gulaktiga. Vitröta. Släktet tillhör systematiskt familjen Hymenochaetaceae, men saknar setae. En art på Ribes.

Phylloporia ribis (Schumach. : Fr.) Ryv. Krusbärsticka  (Syn.: Phellinus ribis (Schumach. : Fr.) Karst.)

Fruktkropp: Hattarna är hos denna art relativt platta, upp till 10 (-12) cm breda och 0,5-2 (-4) cm tjocka, konsolformade eller halvcirkelformade. De förekommer ofta taktegellagda, och har förmågan att växa runt och innesluta sitt substrat. Ovansida ojämn och tydligt koncentriskt fårad, åtminstone på unga fruktkroppar finluden, rostbrun till mörkbrun med ljusare, gulaktig kant, med tiden ofta grönaktig av alger. Porer runda, 6-7 per mm, rostbruna; rörlager otydligt skiktat och upp till 5 mm tjockt. Kött brunt, skimrande, avgränsas från det övre, behårade hattskiktet av en mer eller mindre tydlig svart zon. Konsistens hos unga svampar ganska mjuk, men äldre exemplar blir trähårda. Ekologi: Uppträder som parasit på äldre buskar av Ribes, främst krusbär och röda vinbär. Bör eftersökas vid gamla torp etc. Förväxlingsarter: Den typiska växtplatsen är i allmänhet tillräckligt för att tickan ska kunna artbestämmas, och några förväxlingsarter finns egentligen inte. Mikroskopiskt känns arten igen på de små, mycket frekventa sporerna, och avgränsas från Phellinus-arter genom ett monomitiskt hyfsystem och avsaknaden av borst. Arter inom Inonotus har vanligen också borst, samt större sporer och delvis andra köttkaraktärer. Substrat (%): röda vinbär (68), krusbär (29), måbär (3) + benved, Cornus. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Gs, Hs

Physisporinus Karst.

Ettåriga, resupinata arter, som uppvisar tydliga färgförändringar vid tumning eller intorkning. Hyfsystem monomitiskt, men generativa hyfer relativt tjockväggiga, utan söljor. Sporer runda eller nästan runda. Släktet står nära Oxyporus och Rigidoporus, men saknar cystider. Två arter i Sverige.

Physisporinus sanguinolentus (Alb. & Schwein. : Fr.) Pilát Sårticka (Syn.: Rigidoporus sanguinolentus (Fr.) Donk)

Fruktkropp: Svampen är ofta liten, och de relativt tunna (-0,5 cm) fruktkropparna blir högst ett par dm långa. Som färsk har tickan mjukt vaxartad till broskartad konsistens, men blir vid intorkning påfallande hård. Porer runda till kantiga, 6-8 (-10) per mm, vitaktiga, får vid tumning tydligt röda fläckar, som dock snart blir brunaktiga eller gråsvarta. Intorkade exemplar blir i sin helhet mörkfärgade, men den fibriga kanten kan förbli något ljusare. Kött tunt (-1 mm), som torrt blekt brunaktigt. Ekologi: Förekommer på både löv- och barrträd, vanligen på starkt murken ved. Påträffas gärna på liggande, klena stammar eller grenar, liksom på murkna stubbar i fuktiga miljöer. Förväxlingsarter: De rödaktiga, senare brunsvarta fläckarna är typiska, men mörka, intorkade exemplar kan dels vara svåra att få syn på, dels förväxlas med den närstående Physisporinus vitreus, som vanligen är tjockare, får ljusare, oftast ockrabrun missfärgning utan initiala röda inslag, samt har något mindre sporer. Substrat (antal): gran (20), al (14), bok (12), tall (6), björk (5), ek (3), asp (1), hassel (1), hägg (1), lind (1), lönn (1), oxel (1), Salix (1). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp

Physisporinus vitreus (Pers. : Fr.) Karst. Opalporing (Syn.: Rigidoporus vitreus (Fr.) Donk)

Fruktkropp: Denna art kan visserligen bli vitt utbredd, men har oftast fruktkroppar som är 1-2 dm stora. Den kan bli ojämnt knölig, upp till 1 cm tjock, och konsistensen ger vanligen ett kompakt, vaxartat intryck. Torra exemplar blir hårda och broskartade, och lossnar ofta från kanten, som då blir upprullad. Porer runda till kantiga, (3-) 4-7 per mm, minst i torka, vitaktiga men med svagt grönblått, glasartat skimmer, i torka och vid tumning ockrabruna till mer eller mindre tydligt gråbruna. Rörlager upp till 5 mm tjockt, något tjockare än det vaxartade köttet, som har porernas färg. Ekologi: Växer framför allt på lövved, bl.a. på stubbar av bok och björk. I Sverige uppenbarligen en sydlig art, som dock är dåligt känd och sannolikt förbisedd. Ibland sprider sig svampen utanför sitt egentliga substrat, och kan då påträffas på marken eller på golv och väggar i uthus etc. Förväxlingsarter: Makroskopiskt kan färska fruktkroppar likna Antrodiella romellii och resupinata former av Antrodiella semisupina, som dock är ännu segare och inte uppvisar några färgförändringar. Dessa sker hos Ph. vitreus helt utan inslag av rött, vilket skiljer den från den närstående Physisporinus sanguinolentus, som dessutom har något större sporer. Substrat (antal): gran (12), bok (8), al (7), björk (6), alm (1), hassel (1), lind (1). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Bh, Vg, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Hs, Mp, Ån

Piloporia Niemelä

Ettåriga, resupinata eller ibland otydligt hattbildande svampar med distinkt duplexstruktur i köttet, som delvis är brunaktigt. Hyfsystem dimitiskt, hyfer med söljor. Sporer små, allantoida. Vitröta. Släktet är systematiskt svårplacerat, men har karaktärer gemensamma med bl.a. Datronia och Skeletocutis. En art.

Piloporia sajanensis (Parm.) Niemelä Lämmelporing EN

Fruktkropp: Tickan är vanligen resupinat, men kan ibland uppvisa smärre, hattliknande partier; hattarna kan då bli utdragna på längden till c:a 1 dm, men högst ett par cm breda. Konsistensen hos de upp till 0,5 cm tjocka fruktkropparna är mjukt korkartad i alla stadier. Ovansida i förekommande fall mörkbrun och sammetshårig; porer först vitaktiga, efterhand ockrafärgade till blekt gråbruna, 4-5 per mm, på äldre exemplar ofta oregelbundna till uppslitsade, särskilt på sluttande underlag. Kött tunt, tydligt tvåskiktat med ett rostbrunt övre skikt, som genom en tydlig, mörk linje avgränsas från ett nedre och betydligt ljusare. Rörlagret har det nedre köttskiktets korkliknande färg, och är upp till 3 mm tjockt. Ekologi: Länge ansedd som en utpräglat boreal art, men ett udda fynd i Västergötland komplicerar bilden. Tickan är i alla händelser mycket sällsynt, och de fåtaliga svenska fynden har gjorts på gran i gamla barrskogar. Förväxlingsarter: Till det yttre kan arten likna en Datronia, Antrodia eller t.o.m. en överväxt Phellinus, men mikroskopiskt är kombinationen av pigmenterade, delvis inkrusterade hyfer och små allantoida sporer mycket speciell. Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning:Vg, Dl, Lp

Piptoporus Karst.

Hattbildande, ettåriga arter med vitaktigt kött. Hyfsystem dimitiskt eller trimitiskt, hyfer med söljor. Sporer allantoida, cylindriska eller spolformiga. Brunröta. Två värdspecifika, svenska arter.

Piptoporus betulinus (Bull. : Fr.) Karst. Björkticka

Fruktkropp: Hattarna växer hos denna välkända art alltid enstaka, och blir njurlika till halvcirkelformade, oftast med kort fot eller tydligt avsmalnande basaldel. Fruktkropparna blir normalt 10-30 cm i diameter, 2-5 cm tjocka, och har en karakteristisk, mjukt korkartad konsistens. Ovansida vitaktig till gråbrun, slät, täcks av ett hudliknande ytterlager, som med tiden ofta spricker upp och flagnar av. Kant på undersidan förtjockad och inböjd över de vitaktiga, runda till något kantiga porerna (3-5 per mm). Rörlager upp till 1 cm tjockt, lätt att lossa från det vita, relativt sega och betydligt tjockare hattköttet. Ekologi: Svampen är bunden till björk, och växer allmänt på död ved, gärna på stående träd. Förväxlingsarter: Lättbestämd art, men små exemplar utan fot kan möjligen förväxlas med Tyromyces chioneus, som dock har helt andra mikrokaraktärer och saknar uppsprickande hatthudslager. Substrat: björk. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Piptoporus quercinus (Schrad.) Pilát Tungticka EN

Fruktkropp: Hattar upp till 20 cm stora och 1-5 cm tjocka, ofta solfjädersformade till tunglika med avsmalnande bas, ibland mer regelbundet rundade. De kan växa enstaka eller flera tätt intill varandra; konsistensen är först mjuk och saftig, men torra fruktkroppar blir hårda och spröda. Ovansida gulvit till brungul eller brunaktig, ofta ojämn, på den rundade kanten ibland fint sammetsluden. Porer runda, 2-4 per mm, först vitaktiga och mörknande vid tumning, efterhand mer allmänt smutsbruna. Kött vitaktigt, i skador ofta missfärgat i brungula nyanser, hårt och segt, upp till 4 cm tjockt och betydligt tjockare än det tunna rörlagret. Ekologi: Växer endast på ek, vanligen på gamla, levande träd och ofta högt ovan marken. Finns både i slutna lövskogar och hagmarker. Förväxlingsarter: Färgen gör ibland att denna art förväxlas med den vanligare svaveltickan (Laetiporus sulphureus), vars fruktkroppar har mer talrika, tunnare och taktegellagda hattar. Dessa har också helt annorlunda, kritartad konsistens, medan konsistensen hos färska tungtickor är påfallande saftig och fläskliknande. Substrat: ek. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Bl, Sm, Öl, Vg, Ög, Vs, Sd, Up

Polyporus Fr.

Ettåriga, relativt sega svampar med mer eller mindre tydligt utvecklad fot, som kan vara mittställd eller excentrisk. Hyfsystem dimitiskt med förgrenade skeletthyfer och generativa hyfer med eller utan söljor. Sporer cylindriska, ibland svagt böjda. Vitröta. Släktet står nära Dichomitus, och omfattar 9 svenska arter på lövved, ibland synbarligen marklevande men då på eller i anslutning till begravd ved.

Polyporus badius (Pers.) Schwein. Stor tratticka NT

Fruktkropp: Stor, hattbildande ticka, vars hattar är runda till tunglika, 10-20 (-30) cm breda och upp till 1,5 (-2) cm tjocka, med tiden vanligen trattlikt nedtryckta och inte sällan med oregelbunden, uppåtvikt kant. Ovansida slät, i torka något rynkad, varmt rödbrun till nästan brunsvart, ofta mörkast i mitten. Porer runda till kantiga, 5-8 per mm, vitaktiga till ljusbruna, nedlöpande på foten. Fot 1-5 cm lång, upp till 2 cm tjock, mittställd till sidställd, ibland dåligt utvecklad, svart, vid basen sammetsartad. Kött blekt ockrafärget, upp till 1,5 cm tjockt; rörlager mycket tunt, först vitaktigt men med tiden något mörkare än köttet. Ekologi: Sydlig art, som företrädesvis påträffas i ädellövskogsmiljöer med alm, ask eller bok, helst på grövre, liggande stammar eller stubbar. Förväxlingsarter: Svampen förväxlas ofta med den snarlika trattickan (Polyporus melanopus), som synbarligen växer på marken, vanligen är mindre, samt har blekare, mer gråbruna hattfärger. Säkrast är dock att skilja arterna i mikroskop, eftersom trattickan till skillnad från P. badius har söljor på hyferna. Detta gäller också den vackert rödbruna men mindre Polyporus tubaeformis, en dåligt känd art med mer nordlig utbredningsbild och förkärlek för fuktiga biotoper, där den oftast växer på död ved av al. Substrat (antal): alm (4), bok (1), lövved (2). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Sm, Gt, Vg, Ög, Sd, Up

Polyporus brumalis Pers. : Fr. Vinterticka

Fruktkropp: Hatt 2-6 (-8) cm stor och 0,5 cm tjock, vanligen rundad och med ojämn, ofta inskuren kant, som på unga exemplar kan vara något hårig. Hattfärg mörkt gråbrun, ibland med svag purpurton, kontrasterande mot de vita, påfallande kantiga och kort nedlöpande porerna, vars storlek normalt är 3-4 per mm, men som vid foten kan bli mer utdragna och uppnå en längd av 1 mm. Fot vanligen centralställd, upp till 4 cm lång och 6 mm tjock, gråbrun men oftast ljusare än hatten, otydligt fnasig till nästan slät. Fruktkropparna växer för det mesta enstaka, men i sällsynta fall kan flera hattar bildas utifrån en gemensam, grenad fotbas. Kött vitt, korkartat, upp till 3 mm tjockt, något ljusare än rörlagret. Ekologi: Växer på död, liggande lövved både i skogar och på öppna marker, i huvudsak under senhöst, vinter och vår. Den verkar vara ungefär lika vanlig i fuktiga miljöer (raviner etc.) som i beteshagar och på hyggen. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med den variabla Polyporus ciliatus (sommarticka), som dock har cirkelrunda, betydligt mindre porer. Den sällsynta, sydliga Polyporus tuberaster (stenticka) har liksom vintertickan stora, kantiga porer, men dess hatt är tydligt fjällig. Substrat (%): björk (45), al (11), rönn (10), Salix (10), ek (8), bok (5), asp (4), hassel (3), hägg (2), lind (1), lönn (1) + apel, ask, brakved, en, gran, körsbär, oxel, plommon, poppel, slån, tall. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Polyporus ciliatus Fr. Sommarticka (Syn.:Polyporus lepideus Fr.)

Fruktkropp: Detta är en till både storlek och utseende mycket variabel art, som bildar cirkelrunda hattar med mittställd fot. På våren och försommaren uppträder en form som blir upp till 10 cm i diameter och har tilltryckta, gråbruna fjäll på hatten, som blir spräcklig, samt en fot som kan nå en tjocklek av 1 cm och likaledes täcks av gråbruna, zonlikt anordnade småfjäll. Kant regelbunden eller något ojämn, ofta nedvikt, ibland med korta, uppåtriktade hår. Denna form har beskrivits under namnet Polyporus lepideus, men betraktas numera som artmässigt identisk med den "egentliga" sommartickan, som alltså uppträder något senare på året, och vars fruktkroppar är mindre, vanligen upp till 4 cm. Hatten saknar fjäll och är ljusbrun till gråbrun; foten är kal till svagt noppig, dessutom något längre och slankare. En gemensam karaktär utgör de runda, små (5-7 per mm), svagt nedlöpande porerna, som har vitaktig till ljust smutsbrun färg. Köttet är vitt och ganska hårt, liksom det mörkare rörlagret bara ett par mm tjockt. Ibland påträffas fruktkroppar som i flera avseenden ger intryck av att vara mellanformer, i synnerhet vad beträffar fotens fjällighet. Ekologi: Sommartickan finns både i öppna marker och mer slutna miljöer, och växer på lövved. Detta är oftast tydligt när det gäller vårformen, medan sommarformen också gärna uppträder på i marken begravda vedrester. Förväxlingsarter: Mångformigheten har gjort att denna ticka länge så att säga förväxlats med sig själv, och sammanslagningen av de båda formerna till en art får betraktas som en välgärning. De små, runda porerna skiljer den från Polyporus brumalis (vinterticka), som vanligen också är större och mer gråtonad. Substrat (%): björk (54), al (11), Salix (11), rönn (9), ek (5), hassel (5), ask (2), asp (2), hägg (1) + alm, apel, bok, Cytisus, gran, hagtorn, körsbär, lönn, olvon, oxel, plommon, syren, tall. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Polyporus melanopus Sw. : Fr. Tratticka

Fruktkropp: Hattarna hos denna relativt kraftiga ticka blir upp till 10 (-12) cm breda och 1-2 cm tjocka, något nedtryckta i mitten, oftast rundade men med oregelbundet vågig eller inskuren, böjd kant. Ovansida först sammetsartat noppig och gråvit, med tiden kal, mer eller mindre rynkad och vanligen mörkare gråbrun till nästan brunsvart, ibland med rödbruna eller gulbruna nyanser. Porer vita till gräddfärgade, runda till svagt kantiga, (3-) 4-6 per mm, nedlöpande och vanligen skarpt avgränsade mot den i hela sin längd brunsvarta, på övre delen sammetsartade foten, som kan bli upp till 5 cm lång och 1 cm tjock. Den är oftast mittställd, men ibland kan flera fruktkroppar utgå från en gemensam fotbas. Kött vitt, ganska segt, upp till 5 mm tjockt, relativt tydligt avgränsat från det något mörkare rörlagret. Ekologi: Ofta växer svampen synbarligen på marken, men då alltid från begravd ved eller dolda rötter av lövträd. Biotoperna är i huvudsak gräsrika löv- eller blandskogar och kulturpåverkade, öppna marker . Förväxlingsarter: Svart fot finns också hos den närstående Polyporus tubaeformis, som är glänsande rödbrun på hatten, vanligen mindre och växer på ved i fuktiga miljöer med bl.a. al. Polyporus badius (stor tratticka) är för det mesta mer rödbrun, större och uttryckligen vedväxande, men avgränsas säkrast i mikroskop genom att hyferna saknar söljor. Vissa små former av Polyporus varius (strumpticka) kan utgöra en förväxlingsrisk, men foten är hos denna art mörkfärgad bara på den nedersta delen, och hattfärgen vanligen mer gulbrunaktig. Unga, gråaktiga exemplar av trattickan har ibland påfallande ljus fot, och kan då möjligen förväxlas med arter i släktet Boletopsis, som har mer pigmenterat kött. Substrat: marken + al, ask, asp, björk, bok, ek, hassel, hägg, lind, rönn, Salix. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Polyporus pseudobetulinus (Pilát) Thorn, Kotiranta & Niemelä Vit aspticka VU (Syn: Piptoporus pseudobetulinus (Murashk. : Pilát) Pilát)

Fruktkropp: Hattarna hos denna art växer vanligen enstaka, blir 6-20 (-24) cm breda och upp till 4 (-4,5) cm tjocka, halvcirkelformade, oftast med tydligt avsmalnande, fotlik basaldel och invikt kant. Ovansida blekt gulaktig till grågul, fint fibrig och fläckig, åtminstone på relativt färska exemplar med ett papperstunt hudskikt som med tiden spricker upp och som går lätt att skala av. Porer kantiga, något utdragna, 1-3 per mm, ungefär av hattens färg. Kött vitaktigt till gräddfärgat, elastiskt till korkartat, upp till 3 cm tjockt, betydligt tjockare än det likfärgade rörlagret. Ekologi: Växer på döda, stående stammar av asp, vanligen högt ovan marken i relativt öppna miljöer. Ett fynd har gjorts på Salix, men detta får i högsta grad betraktas som ett undantag. Förväxlingsarter: Som det latinska namnet anger, liknar tickan mycket den vanliga björktickan (Piptoporus betulinus), men har mer gulaktiga färger, växer på asp och kan mikroskopiskt avgränsas genom förekomsten av söljor på hyferna. Största förväxlingsrisken utgör i praktiken sannolikt stora fruktkroppar av Tyromyces chioneus, som ibland påträffas på asp, men som i mikroskop uppvisar helt andra kännetecken. Substrat: asp (+ Salix). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Gt, Up, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Polyporus squamosus Huds. : Fr. Fjällticka

Fruktkropp: De halvcirkelformade, runda eller njurlika hattarna bir normalt 10-30 cm breda, men extremt dimensionerade exemplar kan uppnå nästan dubbla den storleken. De kan växa enstaka eller flera från en relativt kort, sidställd, ibland grenad fot, och enskilda hattar kan bli upp till 5 cm tjocka. Ovansida gulbrun med breda, mörkare brunaktiga fjäll, som är tilltryckta underlaget och i allmänhet koncentriskt anordnade. Porer oregelbundet kantiga, 1-2 per mm, gräddfärgade till smutsgula, långt nedlöpande på foten, som i den nedersta delen är svart och sammetsartad. Kött av porernas färg, korkartat, upp till 4 cm tjockt; rörlager upp till 1 cm. Ekologi: Svampen förekommer både på levande och döda träd, bl.a. på alm, ask och lönn i parker, alléer etc., och då ofta högt ovan marken. Växer dessutom i fuktiga, ofta snåriga miljöer med Salix och al. Förväxlingsarter: En annan fjällig art, Polyporus tuberaster (stenticka) förekommer sällsynt i sydligaste Sverige. Den växer ofta på marken från ett underjordiskt sklerotium, dess fjäll är mer upprättstående, och fotbasen något vithårig. Substrat (%): Salix (30), alm (26), ask (17), lönn (7), bok (5), lind (4), al (3), ek (3), apel (1), björk (1), kastanj (1), oxel (1), valnöt (1) + Ailanthus, asp, druvfläder, hägg, hästkastanj, poppel. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Vb, Nb, Lp

Polyporus tubaeformis (Karst.) Ryv. & Gilbn. Liten tratticka

Fruktkropp: Ganska liten ticka (-5 cm) med djupt trattformig hatt, vars tunna kant oftast är oregelbunden och nedåtböjd. Ovansida åtminstone på fullt utvecklade exemplar varmt rödbrun, och då vanligen något rynkad och med en tunn, hård, något glansig skorpa. Porer runda till svagt kantiga, 5-7 per mm, vitaktiga till ljust ockra, nedlöpande på den mittställda, brunsvarta foten. Denna blir 1-5 cm lång och högst 0,5 cm tjock, är först något sammetsluden, men utvecklar med tiden en skorpliknande, hård yta. Kött vitt, fast, liksom det något mörkare rörlagret bara 1-2 mm tjockt. Ekologi: Den dåligt kända tickan finns framför allt i den norra halvan av landet, där den växer på död lövved, helst i fuktiga miljöer med al, björk och Salix. Förväxlingsarter: Den svarta foten har gjort att arten länge betraktats som en form av Polyporus melanopus (tratticka), som i allmänhet är mindre tydligt nedtryckt, samt har mattare, gråbruna hattfärger. Den växer dessutom i helt andra miljöer och blir större. Mörkt rödbruna färger finns också hos den sydliga ädellövskogsarten Polyporus badius (stor tratticka), som når mer ansenliga dimensioner och mikroskopiskt kan avgränsas genom avsaknaden av söljor på hyferna. Substrat (antal): björk (7), al (5), Salix (2), asp (1), hägg (1), lövved (9). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Vg, Vr, Nk, Vs, Dl, Gs, Hd, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Polyporus tuberaster Jacq. : Fr. Stenticka NT (Syn: Polyporus lentus Berk.)

Fruktkropp: Tickan blir upp till 15 cm stor och 0,5-1,5 cm bred och bildar runda, halvcirkelformade eller solfjädersformade hattar, som kan växa enstaka eller mer eller mindre gyttrade. Hattytan är gulbrun och täcks normalt av små, mörkbruna, med tiden uppåtriktade fjäll, som ibland dock kan vara mycket fåtaliga, särskilt på äldre exemplar. Kant tunn, ofta något hårig, blir vid intorkning tydligt böjd och oregelbunden. Porer kantiga och vanligen radiärt utdragna, 1-2 mm långa, vitaktiga till smutsgula, nedlöpande på foten. Denna kan vara central- eller snedställd, blir 0,5-6 cm lång och upp till 1,5 cm tjock, ibland böjd nära basen, som är mörk och ofta bekläds av vitaktiga hår. Kött upp till 1 cm tjockt, segt, som intorkat hårt och sprött, vitt. Rörlager något mörkare och ungefär hälften så tjockt. Ekologi: Stentickan växer ibland på murken lövved, men påträffas oftast på marken, och då växande utifrån ett underjordiskt, oformligt eller mer regelbundet rundat till ovalt sklerotium, som är stenliknande och relativt tungt. Den märkliga arten är bara påträffad i sydligaste Sverige, och växer där både i lövskogar och i parkliknande miljöer. Förväxlingsarter: Sklerotiet kan ibland vara svårt att observera, och saknas när svampen växer på ved. Risk finns då för förväxling med den vanligen något större fjälltickan (Polyporus squamosus), vars fjäll är mer tilltryckta hatten. Substrat: marken, alm, bok. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Vg, Up

Polyporus umbellatus Fr. Grenticka VU

Fruktkropp: Svampen bildar upp till 50 cm stora tuvor, som är sammansatta av ett stort antal (ofta hundratals) tunna, 1-4 cm breda, runda, taktegellagda och i mitten något nedtryckta hattar, som var och en sitter på en mittställd fotgren, utgående från en kraftigt förgrenad huvudfot. Ovansida slät till noppig, ofta något rynkad, gulbrun till gråbrun. Porer nedlöpande, kantiga till utdragna, 1-3 per mm, vitaktiga till gräddfärgade. Fot vitaktig, tjockast vid basen (-3 cm), i de övre delarna täckt av mer eller mindre välutvecklade porer. I marken under tickan påträffas ibland ett mörkt, upp till 1 dm stort sklerotium, från vilket fruktkropparna bildas. Kött vitt, liksom rörlagret mycket tunt. Ekologi: Växer på marken, men oftast nära stubbar av lövträd, bl.a. ek och bok. Föredrar uppenbarligen lundartad lövskog och hagmarker, men enstaka fynd finns även från barrträdsdominerade, gräsrika bitoper, och den ekologiska bilden är långt ifrån entydig. Förväxlingsarter: Den vid ek växande koralltickan (Grifola frondosa) har liknande uppbyggnad, men foten är ej så tydligt grenad och dess hattar är spatelformade till tunglika och mörkare gråbruna. Substrat: marken (+ ek). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Öl, Gt, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Mp

Polyporus varius Fr. Strumpticka

Fruktkropp: Huvudformen av denna art har njurlika till spatelformade hattar med sidställd fot, men det finns också små former (tidigare beskrivna som P. varius var. nummularis och P. elegans) med runda hattar och centralställd fot. Storleken varierar från 2 till10 (-12) cm, och svampen kan växa enstaka eller ibland utveckla flera hattar från en grenad fotbas. Kant vågig till måttligt inskuren, ibland oregelbundet vriden. Ovansida slät, lejongul till rödbrun, ibland med mörkare, radiära strimmor; övervintrade exemplar ofta helt vita på hatten. Porer runda till kantiga, 5-8 (-9) per mm, smutsigt gräddfärgade till brungula, nedlöpande på den 1-3 (-4) cm långa och 0,7 cm tjocka foten, vars bas är svart och på unga svampar fint sammetsluden. Kött segt, blekt ockrafärgat, upp till 2 mm tjockt, av ungefär samma färg som det tjockare rörlagret (-5 mm). Ekologi: Allmänt förekommande på död lövved, både på stubbar, lågor och små pinnar, ibland också som parasit på levande träd. Löv- och blandskog, även på fuktiga ställen. Förväxlingsarter: Den brungulaktiga färgen, formen och fotens "strumpa" är bra kännetecken. Polyporus melanopus (tratticka) är större, mer gråbrun och har normalt helt svart fot, Polyporus tubaeformis och Polyporus badius (stror tratticka) mörkare rödbruna. Små exemplar av strumptickan kan också likna Polyporus ciliatus (sommarticka), vars fot i sin helhet har ljusa färger. Substrat (%): Salix (33), ask (11), bok (11), asp (8), björk (8), apel (6), al (5), alm (5), lind (5), ek (2), hassel (2), lönn (2), rönn (2) + avenbok, brakved, fläder, gran, hagtorn, hallon, hägg, körsbär, Lonicera, olvon, oxel, poppel, päron, Ribes, valnöt. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Protomerulius  A. Møller

Ettåriga, resupinata svampar med dimitiskt hyfsystem; generativa hyfer med söljor. Basidier längssepterade, med tiden 4-celliga. Sporer brett allantoida till cylindriska. Tillhör systematiskt gelésvamparna (Tremellaceae). Vitröta. En art.

Protomerulius caryae (Schwein.) Ryvarden Narrporing DD

Fruktkropp: Resupinat, medelstor art (-1 dm), som kan bli 3-4 mm tock. Porer runda, 3-5/mm, brunrosa, ofta med mörkare rödbruna fläckar, särskilt efter tumning. Kant tydligt markerad, vitaktig till smutsbrun, luddig. Kött smutsbrunt; porlager av ungefär samma färg. Ekologi: Växer vanligen på murken lövved, men kan även förekomma på barrved. Ibland påträffas arten på eller intill gamla fruktkroppar av Inonotus (t.ex. fertila stadiet av Inonotus obliquus). Förväxlingsarter: De septerade basidierna gör arten mikroskopiskt distinkt, men den kan i fält förväxlas med exempelvis Anomoporia bombycina, Diplomitoporus lindbladii och Antrodia sinuosa, i urblekt stadium även med andra Antrodia-arter. Substrat: alm, björk, bok, gran, Salix. Frekvens: Sällsynt, i Sverige funnen på endas ett halvdussin lokaler Utbredning: Nk, Sd, Up

Pycnoporellus Murr.

Ettåriga, hattbildande eller resupinata svampar med orange till rödbrunaktiga nyanser. Alla delar av fruktkropparna färgas mörkt rödaktiga av lut (KOH). Hyfsystem monomitiskt, generativa hyfer breda, utan söljor. Med tunnväggiga, cylindriska till klubblika cystider. Sporer cylindriska till smalt ellipsoida. Orsakar brunröta, vanligen i barrved. Två arter. Släktet står systematiskt nära Phaeolus, där fruktkropparna dock får bruna färger.

Pycnoporellus alboluteus (Ellis & Everh.) Kotl. & Pouz. Storporig brandticka CR

Fruktkropp: Resupinat, oftast långsträckt, 1-3 cm tjock ticka, som i sällsynta fall kan få en otydlig, dåligt utvecklad hattkant. Porer gulaktiga till orange, först kantiga och stora med tunna väggar, efterhand uppslitsade i upp till 3 cm långa taggar, som ger arten ett omisskännligt utseende. Kött mjukt, blekt orangefärgat, upp till 2 mm tjockt. Ekologi: Bunden till gammal, urskogsartad barrskog, där den växer på lågor av gran. Förväxlingsarter: Färgen i kombination med svampens storporiga till taggiga hymenium torde utesluta förväxling med andra tickor. Orange färg finns däremot hos en del s.k. gröppor med grunda, porlika vindlingar, men dessa är betydligt tunnare och saknar rör. Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Dl, Hd, Nb, Lp

Pycnoporellus fulgens (Fr.) Donk Brandticka  S

Fruktkropp: Tickan bildar konsolformiga, 2-10 cm breda och upp till 2,5 cm tjocka hattar, som ibland kan ha sammandragen, fotlik basaldel. Ovansida på unga svampar något hårig och lysande orangegul, blir med åldern kal och mattare orangebrun till rödbrun. Porer runda till kantiga, först 2-3 per mm, efterhand vidgade och ofta tydligt uppslitsade, av hattens färg. Kött upp till 0,5 cm tjockt, mjukt till korkartat, ljust orange till orangerött; rörlager likfärgat och av ungefär samma tjocklek. Ekologi: Växer normalt på gran, men kan sällsynt förekomma på bl.a. björk och tall. Växtmiljön är i allmänhet fuktiga ställen i äldre barr- och blandskogar. Möjligen gynnad av tidigare angrepp av klibbticka (Fomitopsis pinicola). Förväxlingsarter: Den skarpa och för tickor ovanliga färgen, samt den röda reaktionen i lut (KOH) gör typiska exemplar svåra att förväxla med någon annan art. Gamla, mörka fruktkroppar kan dock vara mycket besvärliga, och bör inte bestämmas utan mikroskopisk undersökning. Liknande lutreaktion finns hos Hapalopilus salmonicolor (laxticka), som dock är strixt resupinat och har mer orangerosa nyanser. Substrat: gran (+ asp, björk, Salix, tall). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Ån, Vb, Nb, Lp

Pycnoporus Karst.

Ettåriga, sega svampar med cinnoberröd färg. Hyfsystem trimitiskt, hyfer med söljor; sporer cylindriska, något böjda. Vitröta. Släktet, som bortsett från färgen står nära Trametes, har bara en svensk art.

Pycnoporus cinnabarinus (Jacq. : Fr.) Karst. Cinnoberticka

Fruktkropp: Hattar normalt distinkt konsolformade, upp till 13 cm stora och 2 (-4) cm tjocka, med seg, läderartad konsistens och skarp, oftast regelbunden kant. Ovansida kal, cinnoberröd, med tiden dock urbleknande till orange i mer eller mindre mättade nyanser. Porer runda till kantiga, 2-4 per mm, orangeröda till klart cinnoberröda, vanligen rödare och mer färgbeständiga än hattytan. Kött rödaktigt, upp till 1,5 (-2) cm tjockt, blir i lut (KOH) urblekt till ljust gulaktigt. Rörlager rött till orangegult, upp till 0,6 cm tjockt. Ekologi: Växer på liggande, död lövved, framför allt björk och rönn, gärna på öppna lokaler som hyggen etc. Typiska exemplar kan påträffas redan vid snösmältningen, och trots att svampen i förhållande till sin seghet är relativt kortlivad, finns den alltså under större delen av året. Förväxlingsarter: Färgämnet cinnabarin gör rimligen denna vackra ticka helt omisskännlig. Arter i släktet Pycnoporellus har mer orange till orangebruna färger utan tydligt inslag av rött, samt växer normalt på barrved. Substrat (%): björk (57), rönn (28), asp (4), al (3), körsbär (3), oxel (2), Salix (2), hägg (1) + apel, bok, ek, gran, hassel, lind, plommon. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: ALLA

Schizopora Velen.

Resupinata, ettåriga, mycket variabla svampar med porer eller taggar. Hyfsystem dimitiskt till mer eller mindre monomitiskt, hyfer med söljor. Med tunnväggiga, ofta huvudlika cystider. Sporer ellipsoida till nästan runda. Vitröta. Släktet står nära Hyphodontia, och representeras i Sverige av en eller två arter, beroende på hur en avvikande form utan äkta skeletthyfer betraktas. Problem med avgränsningen har gjort det nödvändigt att här tillämpa en traditionell artuppfattning och inkludera båda formerna i samma art.

Schizopora paradoxa (Schrad. : Fr.) Donk Klyvporing (inkl. Schizopora radula Hallenb.)

Fruktkropp: Hymeniet hos denna ofta vitt utbredda art består på horisontalt underlag vanligen av porer, åtminstone på delar av fruktkroppen. Dessa är oftast oregelbundna till slingrande, i kanten ibland dåligt utvecklade och nätlika. Även på sluttande underlag kan porer förekomma, men där splittras de vanligen upp i 1-3 mm långa taggar, som kan vara något snedställda. Kött fibrigt och tunt (-2 mm), gräddfärgat till blekt ockra. Ekologi: Växer på död lövved, gärna på stående träd, men också på liggande stammar och grenar. Svampen är särskilt vanlig i bokskog och hassellundar, men finns även i fuktiga miljöer med al och Salix. Enstaka fynd även på barrved. Förväxlingsarter: Klyvporingen är en av de svampar som oftast blir insamlad i tron att den är något annat, och även för erfarna mykologer kan en bestämning i fält vara förenad med osäkerhet. Listan över förväxlingsarter skulle kunna göras lång, men särskilt bör framhållas det närstående släktet Hyphodontia, i synnerhet den på bl.a. ek växande Hyphodontia quercina, som kan ha relativt långa taggar. Denna är dock monomitisk, och sporerna är mer cylindriska. På ek finns också den något vaxartade och påfallande glestaggiga Cerocorticium molare med betydligt större sporer, som liksom basidierna är fyllda med "vätskedroppar". En klassisk risk för förväxling utgör Hyphoderma radula (piggplätt), vars fruktkroppar i början är rundade och som har grövre, mer trubbiga taggar. Utpräglat porbildande exemplar kan förväxlas med en rad resupinata tickor, men de typiskt oregelbundna porerna ger ofta god vägledning. I princip rekommenderas dock mikroskopering, och svampen är då tämligen väl definierad genom förekomsten av skeletthyfer, brett elliposida sporer och huvudlika cystider i hymeniet. En form utan egentliga skeletthyfer har beskrivits under namnet Schizopora radula, och sådana exemplar är särskilt svåra att skilja från liknande arter i det monomitiska systersläktet Hyphodontia. Substrat (%): hassel (28), Salix (17), ek (16), al (10), björk (10), bok (9), asp (7), rönn (2), hägg (1) + Abies, alm, apel, ask, avenbok, berberis, en, gran, hästkastanj, lind, lärk, lönn, oxel, Ribes, Rosa, slån, syren, tall, Taxus. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Mp, Vb, Nb, Lp

Skeletocutis Kotl. & Pouz. (Syn: Incrustoporia Dom.)

Resupinata till hattbildande svampar, som kan vara ett- eller fleråriga. Hyfsystem dimitiskt; hyfer med söljor och oftast tydligt inkrusterade ändar, något som är specifikt för släktet. Sporer allantoida, små. Vitröta. Kritiskt släkte, i vilket ett antal nya taxa nyligen beskrivits. Denna redovisning upptar 14 arter som anses vara dokumenterade från Sverige.

Skeletocutis amorpha (Fr.) Kotl. & Pouz. Gullticka

Fruktkropp: Liten, hattbildande art, vars tunna (-3 mm) hattar blir 2-4 cm stora och mer eller mindre tydligt utvecklade. De är ofta taktegellagda, men kan också växa enstaka eller bli utdragna och gyttrade i sidled. Kant vanligen vågig, relativt skarp. Ovansida filtartad, ibland fårad, vitaktig till gråbrun, ofta med antydan till zonering. Porer runda till kantiga, 3-4 per mm, först vita, med tiden fläckvis morotsröda. Konsistensen hos färska fruktkroppar är läderartat elastisk, medan intorkade exemplar blir sega och hornartade. Ekologi: Finns i alla typer av barrskogar, men är klart vanligast på lågor och stubbar av tall. Svampen utvecklas sent på året, och ofta kan den i relativt gott skick påträffas ändå fram på vårvintern. Förväxlingsarter: Porernas gulröda missfärgning är en bra karaktär, som dock -med något annorlunda nyanser- också finns hos vissa arter i släktet Oligoporus. Dessa är vanligen betydligt större, samt har annorlunda konsistens och helt andra mikrokaraktärer. En mycket närstående art är däremot Skeletocutis carneogrisea (isabellticka), som har mer grårosa porer, saknar tydligt gulröda färger och växer resupinat eller med otydliga hattar på eller i anslutning till döda fruktkroppar av violticka (Trichaptum abietinum), vanligen på gran. Substrat (%): tall (65), gran (35) + björk, en, lingon, lärk. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Skeletocutis borealis Niemelä DD

Fruktkropp: Flerårig, resupinat art, som kan bli upp till 5 (-20) cm lång och 1-4 mm tjock. Porer små, blekt gräddfärgad, ibland med diffust rosa skimmer, mer eller mindre kantiga till runda, (5-) 6-7 per mm. Steril kant vitaktig, väl avgränsad, något fibrig, c:a 1 mm bred. Kött vitt, normalt upp till 1 mm tjockt, ljusare än rörlagret. Ekologi: De fåtaliga fynd som hittills gjorts ger motsägande uppgifter om svampens preferenser, men den kan uppträda på både barr - och lövved. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med övriga resupinata Skeletocutis-arter, främst dock med den likaledes fleråriga och småporiga Skeletocutis stellae (kristallticka), på lövved också med fläcktickan (Skeletocutis nivea). Substrat (antal): gran (1), rönn (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Vr, Dl, Hs, Lp

Skeletocutis brevispora Niemelä VU

Fruktkropp: Resupinat, vanligen ganska liten, ettårig ticka, som bara blir ett par mm tjock. De små porerna (6-8/mm) är som färska vitaktiga, men blir på torkat material ganska mättat gulfärgade. Kött vitt, normalt upp till 1 mm tjockt och ljusare än rörlagret. Ekologi: Växer på döda fruktkroppar av ullticka (Phellinus ferrugineofuscus) eller mera sällan på ved som rötats av denna art. Fyndplatserna är i allmänhet skogar med relativt lång kontinuitet. Förväxlingsarter: Liknar ett flertal andra resupinata arter i släktet, men växtplatsen och de små porerna ger god vägledning vid bestämningen. Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Ög, Vr, Nk, Sd, Dl, Hs, Mp, Jm, Nb, Lp

Skeletocutis carneogrisea David Isabellticka

Fruktkropp: Tickan är oftast helt resupinat (-1 dm), men kan också bilda små, måttligt utvecklade hattar med en storlek på upp till 2 cm. Ovansida då vitaktig till ljusbrun, på unga exemplar fint sammetsluden. Porer kantiga, 4-6 per mm, gråaktiga med rosa skimmer, kontrasterande med en ofta tydlig, vitaktig och steril kant. Kött vitt, liksom rörlagret mycket tunt; totalt blir svampen bara ett par mm tjock. Färska fruktkroppar segt läderartade, vid intorkning hårda. Ekologi: Växer på eller vid döda fruktkroppar av violticka (Trichaptum abietinum), vanligen på barkförsedda, medelgrova lågor av gran, där svampen tydligt kontrasterar mot sitt mörka underlag. Barrskog. Förväxlingsarter: Tickan har relativt nyligen uppmärksammats som egen art, och betraktades tidigare som en form av den närstående Skeletocutis amorpha (gullticka). Denna får gulröda, morotsfärgade nyanser på porerna, vanligen mer utvecklade, taktegellagda hattar, samt växer företrädesvis på tall, utan anknytning till gammal violticka. Substrat (%): gran (89), tall (11). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Gt,  Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Jm, Mp, Ån, Vb, Lp

Skeletocutis chrysella Niemelä VU

Fruktkropp: Ettårig, resupinat, vanligen ganska liten ticka (3-5 cm), som kan bli upp till 2 mm tjock. Porerna hos färska exemplar ger ett något vaxartat intryck och är vitaktiga, vid intorkning dock mörknande till blekt ockrafärgade, 4-6 per mm, något kantiga. Den sterila kanten är oftast otydlig, något fibrig och smälter med tiden samman med porytan. Kött vitt till gulvitt, upp till 1 mm tjockt, ljusare än rörlagret. Ekologi: Växer på döda fruktkroppar av granticka (Phellinus chrysoloma), och har nordlig utbredning. Förväxlingsarter: Tickan har relativt nyligen uppmärksammats som egen art, men är tack vare sin substratspecialisering relativt lätt att känna igen. På liknande sätt växer Skeletocutis brevispora, som dock återfinns på döda fruktkroppar av ullticka (Phellinus ferrugineofuscus). Substrat: gran. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Dl, Hs, Hd, Jm, Ån, Vb, Nb, Lp,

Skeletocutis kuehneri David NT

Fruktkropp: Resupinat, vanligen ganska liten ticka, som kan bli upp till 0,5 cm tjock. Porer vita till blekt ockrafärgade, mer eller mindre kantiga, 3-5 per mm, vid intorkning uppslitsade och vidgade, grundast nära fruktkroppens ytterkanter, som ofta är otydligt differentierade. Kött vitt, normalt upp till 1 mm tjockt och tunnare än det likfärgade rörlagret. Ekologi: Barrvedsart, om vilken kunskaperna hittills är mycket begränsade. De fåtaliga fynden ger dock en antydan om att den företrädesvis påträffas i äldre, mer eller mindre slutna skogar. Förväxlingsarter: De med tiden uppslitsade porerna gör att tickan påminner om Skeletocutis odora (ostticka), som dock har något bredare sporer och åtminstone i färskt tillstånd kraftig, ostartad lukt. Skeletocutis subincarnata (gärdselticka) har också något större sporer, samt mindre och i kanten mer tydligt avgränsade porer. Substrat (antal): gran (3), tall (2), barrved (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Hl, Ög, Sd, Up, Mp, Hd, Vb, Nb, Lp

Skeletocutis lenis (Karst.) Niemelä Gräddporing VU
(Syn: Antrodia lenis (Karst.) Ryv., Diplomitoporus lenis (Karst.) Gilbn. & Ryv., Ceraceomyces lenis (Karst.) Spirin)

Fruktkropp: Flerårig, resupinat, tämligen mjuk ticka, som i torkat tillstånd får korkartad konsistens. Fruktkropparna blir upp till 20 cm stora och 1 cm tjocka, men börjar ofta som små, senare sammanflytande bildningar. Den smala, vita kanten är oftast något fibrig eller trådig, och kontrasterar med de gräddfärgade till blekt gulbruna porerna, som är runda till kantiga, små (5-8 per mm), med tiden ibland något oregelbundna, särskilt på sluttande underlag. Kött bomullsartat fibrigt, tunnare än rörlagret. Ekologi: Växer i huvudsak på murken ved av barrträd, helst tall, mera sällan på lövved. Förekommer framför allt i norra delen av landet, där den kan uppträda både på liggande stockar, gamla stubbar och nyligen fallna grenar. Förväxlingsarter: I synnerhet unga exemplar på tall är mycket lika Skeletocutis subincarnata (gärdselticka), som är segare, har rakare sporer och tydligt inkrusterade hyfändar. Äldre svampar på barrved kan lätt förväxlas med bl.a. Ceriporiopsis mucida (strålticka) och Junghuhnia luteoalba (gulporing), som dock har andra mikrokaraktärer. Identifieringen av Skeletocutis lenis bör baseras på de typiska, kraftigt böjda och knubbigt korvlika sporerna, som i allmänhet är lätta att hitta i mikroskopiska preparat. Däremot är inkrusteringar på hyferna ofta sällsynta eller dåligt utvecklade, och arten är i detta avseende alltså ingen riktigt typisk Skeletocutis. I en nyligen publicerad studie (Niemelä & Dai, 1997) urskiljs den närstående Skeletocutis vulgaris, som skiljer sig från S. lenis genom sydlig utbredning, vanligen ettåriga fruktkroppar, smalare sporer samt förekomsten av blåslika bildningar (liknande halocystider) på de generativa hyferna. Eftersom någon revision av insamlat material inte genomförts på grundval av dessa nya rön, är det sannolikt att många av fynden från södra halvan av landet i själva verket är att hänföra till den nya arten. Substrat (%): tall (72), gran (20), ek (3), asp (2), bok (2), rönn (1) + ask, björk, lönn, päron, Salix. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Skeletocutis lilacina David & Keller  EN

Fruktkropp: Resupinat, tunn ticka, som vanligen är rundad och kan bli upp till 1,5 mm tjock. Porer lila eller grålila, mer eller mindre kantiga, 5-6 per mm, oftast omgivna av en vit kant. Kött blekt brunaktigt, närmast substratet vitt och bomullsartat. Rörlager högst 1 mm tjockt, av porernas färg. Enligt uppgift arten i färskt tillstånd en sötaktig doft som påminner om svarta vinbär. Ekologi: Endast påträffad på gran. Förväxlingsarter: Kan både makroskopiskt och i mikroskop möjligen påminna om Skeletocutis carneogrisea, som har liknande, allantoida sporer, men som vanligen har hattkant och mer dämpade färger, samt växer på eller i anslutning till gamla fruktkroppar av violticka (Trichaptum abietinum). Substrat: gran. Frekvens: Mycket sällsynt, bara enstaka fynd från nordligaste Sverige. Utbredning: Nb, Lp

Skeletocutis nivea (Jungh.) Keller Fläckticka  S

Fruktkropp: Resupinat eller hattbildande, mycket seg ticka, som trots detta i princip är ettårig. Normalt växer arten på undersidan av liggande ved och är då resupinat, men på lodrätt underlag bildas ibland hattar som kan bli decimeterstora, föga utstående (-3 cm), men ofta utdragna i sidled, ibland taktegellagda. Ovansida vitaktig till gräddfärgad, vanligen med bruna partier, ofta knölig. Porer mycket små (6-) 8-10 per mm, först vitaktiga, men med åldern och vid tumning fläckiga i brunaktiga eller olivfärgade nyanser. Kött vitt, hos hattbildande exemplar upp till 0,5 cm tjockt, i övrigt betydligt tunnare. Rörlager tydligt differentierat från köttet, upp till 2 mm tjockt. Ekologi: Växer på lövved, framför allt på markliggande grenar och stammar av ask. Förekommer även på en rad andra lövträd, bl.a. hassel, alm och bok. Karaktärsart för lundartade ädellövskogar i södra Sverige. Förväxlingsarter: Resupinata exemplar kan vara mycket lika vissa arter ur släktet Antrodiella, och det bästa makroskopiska kännetecknet är just de fläckiga porerna. Physisporinus vitreus utgör -särskilt i bokskog- en viss förväxlingsrisk, men har mjukare, mer vaxartad konsistens och helt andra mikrokaraktärer. Substrat (%): ask (95), hassel (4), ek (1) + al, alm, asp, avenbok, björk, bok, gran, hägg, lönn, Rosa, rönn, Salix, syren. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Gs

Skeletocutis ochroalba Niemelä Gulfläcksticka DD

Fruktkropp: Denna sega art är ett- till flerårig och bildar vanligen små, upp till 1,5 (-2) cm stora hattar, som kan bli c:a 0,5 cm tjocka. Ibland är hattarna dåligt utvecklade, och helt resupinata fruktkroppar kan också förekomma. Ovansida gräddfärgad till ockra, matt, ibland med antydan till zonering, i kanten ofta något gulnande vid tumning. Porer kantiga, 6-8 (-9) per mm, gräddfärgade, med åldern något mörknande. Kött vitaktigt, segt, närmast hymeniet mer gelatinöst och något gulnande. Ekologi: De tre svenska fynden har gjorts i relativt gamla barrskogar med inslag av lövträd. Förväxlingsarter: Svampen liknar makroskopiskt en liten knölticka (Antrodia serialis), och är därmed lätt att förbise. Mikroskopiskt mer närstående är Skeletocutis nivea (fläckticka), som växer på lövved och får fläckvis missfärgade porer. Substrat (antal): gran (2), barrved (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Ög, Up, Gs

Skeletocutis odora (Sacc.) Ginns Ostticka VU  S (Syn.: Skeletocutis tschulymica (Pilát) Keller)

Fruktkropp: Resupinat, ibland något knöllik ticka, som kan bli flera dm lång och upp till 1 cm tjock. Porer vitaktiga till gräddfärgade, något missfärgade vid tumning, först regelbundna och 3-5 per mm, med tiden dock tydligt vidgade och uppslitsade till nästan tandlika. Unga exemplar är mjuka och avsöndrar en kraftig, ostliknande doft, men eftersom arten är kortlivad, påträffas den ofta i form av luktlösa och till utseendet starkt förändrade, inte sällan parasitangripna fruktkroppar med spröd och vaxartad konsistens. Kött mycket tunt, ljusare än det betydligt tjockare rörlagret. Ekologi: Växer framför allt på gran i urskogsartade barrskogar, men har även påträffats på bl.a. asp och tall. Tyngdpunkten för dess utbredning och frekvens ligger definitivt i landets norra halva, men enstaka fynd finns även i Götaland, och där delvis i andra miljöer. Förväxlingsarter: Lukten i kombination med de relativt stora och efterhand uppslitsade porerna är bra fältkaraktärer, som dock inte alltid låter sig observeras. I sådana fall kan svampen makroskopiskt förväxlas med en rad ljusa, resupinata tickor i andra släkten, men besvärligast är sannolikt ändå den närstående och dåligt kända Skeletocutis kuehneri, vars sporer är något smalare. Substrat (%): gran (96), asp (3), tall (1) + björk, rönn. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Vg, Ög, Vr, Nk, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Skeletocutis papyracea David Svällticka 

Fruktkropp: Resupinat, ettårig, mycket tunn (-1 mm) art, som vanligen blir 1-5 cm stor. Porer först vita med blåton, på torra, pappersartade fruktkroppar vitaktiga till gräddfärgade, oregelbundet runda, 4-6 per mm, ibland uppslitsade. Kant oftast tydlig, vitaktig, fibrig, upp till 1,5 mm bred. Kött mycket tunt, vitaktigt. Ekologi: Växer på barrved, men arten är dåligt känd, så även dess ekologiska anspråk. Förväxlingsarter: Påtaglig taxonomisk förvirring råder kring denna ticka, och det är med viss tvekan som den tas med i sammanställningen, eftersom de svenska fynden inte helt överensstämmer med Davids originalbeskrivning, bl.a. när det gäller sporernas bredd och skeletthyfernas tendens att svälla kraftigt i KOH. Kan endast med stor svårighet avgränsas från övriga resupinata arter i släktet. Substrat : gran, tall. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sd, Up, Hd, Nb

Skeletocutis stellae (Pilát) Keller Kristallticka VU

Fruktkropp: Flerårig, resupinat ticka, som kan bli 30 (-50) cm stor och upp till 1 cm tjock. Porer små, 5-7 per mm, skimrande, vitaktiga till ljust ockra, ofta ojämnt färgade och då fläckvis med olivbruna till olivgrå nyanser. Kant vit till gräddfärgad, något fibrig, tydligast på yngre exemplar. Kött vitt, upp till 2 (-4) mm tjockt; rörlager tjockare och vanligen tydligt skiktat. Ekologi: Bunden till äldre, mer eller mindre opåverkade barrskogsmiljöer, där den framför allt förekommer på grova lågor av gran. Förväxlingsarter: Det finns flera andra, ännu dåligt kända Skeletocutis-arter med små porer och korta, smala sporer. Dessa blir dock inte så kraftiga, är vanligen ettåriga med oskiktat rörlager, samt mer enfärgade. Ett par ännu obeskrivna arter växer på gamla fruktkroppar av andra tickor (främst Phellinus), vilket normalt inte är fallet med kristalltickan. Skeletocutis subincarnata (gärdselticka) är tunnare och har något större sporer. Substrat (%): gran (93), tall (7). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sm, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Ån, Vb, Nb, Lp

Skeletocutis subincarnata (Peck) Keller Gärdselticka (Syn: Skeletocutis biguttulata (Romell) Niemelä)

Fruktkropp: Resupinat, ettårig art, vars fruktkroppar blir upp till 2 (-3) dm stora och 2 (-4) mm tjocka. Porer runda till något kantiga, 5-8 per mm, vitaktiga till blekgula, på unga exemplar ibland med vattnigt, blåaktigt skimmer, på äldre, torra svampar ofta något uppspruckna. Kant vanligen tydlig, något fibrig, vitaktig och kontrasterande mot porytan, kan med tiden lossna från underlaget. Kött vitt, mycket tunt, fiberartat och med mild smak. Ekologi: Växer på tall och gran, både på medelgrova till klena lågor och markliggande grenar. Finns även på bearbetad ved (gärdsgårdar etc.), och kan påträffas såväl i tät, fuktig granskog som i talldominerade hällmarksbiotoper. Förväxlingsarter: Gärdseltickan kan förväxlas med bl.a. Antrodia xantha (citronticka) och Skeletocutis lenis, som båda förekommer i samma miljöer och på samma substrat. Den förstnämnda har mer kritartad konsistens, blir som äldre ännu tydligare uppsprucken och har andra mikrokaraktärer, den sistnämnda är makroskopiskt ofta mycket lik, men känns i mikroskop igen på de kraftigt böjda, relativt tjocka sporerna. I princip bör gärdseltickan alltid bestämmas mikroskopiskt, varvid de kraftigt inkrusterade hyfändarna utgör den bästa karaktären. I detta komplex har nyligen flera nya arter beskrivits, bl.a. S. brevispora och S. chrysella, som båda växer på döda fruktkroppar av Phellinus-arter. Substrat (%): tall (65), gran (35) + al, alm, asp, björk, en, lärk, Salix. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Hl, Sm, Öl, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Skeletocutis vulgaris (Fr.) Niemelä & Y.C. Dai Sydlig gräddporing

Fruktkropp: Ettårig, resupinat, tämligen mjuk ticka, som i torkat tillstånd blir något korkartad. Fruktkropparna blir upp till 10 cm stora och är påfallande tunna, 1-2 (-5) mm. Porer vitaktiga till gräddfärgade, små och nästan runda, 5-8 per mm, når ofta ända ut till kanten eller övergår i en fibrig, mer eller mindre tydligt utvecklad kantzon. Kött vitt, bomullsartat fibrigt, mycket tunt.. Ekologi: Växer på murken ved av både barr- och lövträd, men eftersom arten nyligen beskrivits saknas till stor del underlag för att närmare kunna bedöma dess ekologiska krav. Förekommer i södra delen av landet. Förväxlingsarter: Kan till det yttre påminna om stråltickan (Ceriporiopsis mucida), liksom om den segare Skeletocutis subincarnata (gärdselticka). Står mycket nära Skeletocutis lenis, från vilken den nyligen brutits ut som en egen art (se ovan!). Substrat: barrved, lövved. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Hl, Sm, Vg, Ög,, Sd, Vr, Vs, Up

Spongipellis Pat.

Hattbildande, ettåriga tickor med vitaktigt, oftast tvåskiktat kött (s.k. duplexstruktur). Hyfsystem monomitiskt, hyfer med söljor. Sporer nästan runda, något tjockväggiga. Vitröta. Tre arter funna i Sverige.

Spongipellis delectans (Peck) Murr. Ockraticka  VU

Fruktkropp: Hattarna blir hos denna art ofta något utdragna i sidled och då upp till 1,5 dm breda. De blir flera cm (-4,5) tjocka, kan ibland växa taktegellagda, och varierar i formen från mer eller mindre tydligt tillplattade till nästan hovlika. Ovansida sammetsartad till något hårig, först vit men efterhand gulaktig till ljusbrun, på torkade exemplar ibland med rödbrunaktiga strimmor. Porer ungefär av hattens färg, stora (1-2 per mm), runda till kantiga, på fullt utvecklade exemplar labyrintiska till uppslitsade och då ännu större. Kött vitt till ockrafärgat, upp till 2 cm tjockt, i övre delen mjukt svampartat, närmast det likfärgade, dåligt avgränsade och tunnare rörlagret med mer korkliknande konsistens. Ekologi: Växer på död ved av lövträd, framför allt bok. Arten har distinkt sydlig utbredning, och är i Sverige endast funnen på Hallands Väderö. Förväxlingsarter: Särskilt måttligt utvecklade hattar kan förväxlas med Antrodia malicola och Trametes cervinus, arter som ännu inte påträffats i landet och som har andra mikrokaraktärer. I vissa delar av hattköttet är hyferna hos S. delectans påtagligt tjockväggiga, och sådana kan lätt förväxlas med skeletthyfer. Substrat: bok. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk

Spongipellis pachyodon (Pers.) Kotl. & Pouz. Tandticka RE

Fruktkropp: Hattbildande till nästan resupinat art, vanligen endast med hattliknande, ofta nedåtböjd kant och nedlöpande porlager. Hattarna, som kan bli upp till 5 cm stora och 1 cm tjocka vid basen, växer inte sällan taktegellagda, och blir då ibland delvis inskurna och förvridna. Ovansida vitaktig till orent ockrafärgad, på unga exemplar fint sammetsartad, efterhand ofta med radiära strimmor eller åsar. Hymenium av hattens färg, består av kraftigt uppslitsade och tandade porer, som åtminstone delvis utvecklas till cylindriska eller nedåt avsmalnande taggar, som är något tillplattade och kan nå en längd av över 1 cm. Kött vitaktigt, upp till 0,8 cm tjockt, med otydlig duplexstruktur. Ekologi: Svampen förekommer på en rad lövträd i lövskogar och kulturmarker; det enda svenska fyndet växte på ask i parkartad miljö. Förväxlingsarter: De långa, tandlika taggarna i kombination med rundade sporer gör detta till en mycket distinkt art i den europeiska tickfloran. Chansen att den ska återfinnas i Sverige är sannolikt inte så stor, men man bör ändå vara medveten om avgränsningen mot tänkbara förväxlingsarter, exempelvis den mer korttandade Irpex lacteus (vittagging), som har långsträckta sporer och hyfer utan söljor. Substrat: ask. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sd

Spongipellis spumeus (Sowerby : Fr.) Pat. Skumticka NT

Fruktkropp: Hattar konsolformiga till halvcirkelformade med rundad kant, ibland med sammandragen, fotlik basaldel, upp till 15 (-20) cm breda och 2-6 cm tjocka vid basen. Unga fruktkroppar har mjuk och saftig konsistens, men blir som intorkade hårda och spröda. Ovansida smutsigt gräddfärgad eller blekt ockra, luden till tovhårig, med tiden ibland med mer eller mindre tydliga gropar. Porer runda till något uppslitsade, 1-2 (-3) per mm, av hattens färg eller något ljusare. Kött vitaktigt, längst upp poröst, i övrigt segt och radiärt trådigt, totalt upp till 5 cm tjockt. Rörlagret är betydligt tunnare (-1,5 cm) och har porernas färg. Ekologi: Växer på lövved, vanligen enstaka i grenhål på levande träd i alléer, parker och andra kulturpåverkade marker. Förväxlingsarter: Svampen liknar den något klenare Climacocystis borealis (trådticka), som dock växer på gran och därför i praktiken inte utgör någon förväxlingsrisk. På liknande sätt växer Tyromyces fissilis (apelticka), som framför allt förekommer på apel och asp, och vars hatt saknar tydlig behåring. Substrat (antal): lönn (43), alm (21), hästkastanj (5), ek (2), ask (1), asp (1), björk (1), bok (1), lind (1), poppel (1), päron (1), rönn (1), Salix (1). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Sm, Öl, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Gs

Trametes Fr.

Hattbildande, i huvudsak ettåriga arter med seg konsistens och ljust kött. Hyfsystem trimitisk, hyfer med söljor. Sporer cylindriska till smalt ellipsoida. Orsakar vitröta i lövved. 6 arter i Sverige.

Trametes gibbosa (Pers.) Fr. Korkticka

Fruktkropp: Konsolformad, platt ticka med halvcirkelformade till njurlika hattar, som blir upp till 20 cm breda och 1-4 cm tjocka vid basen. Kant skarp, något vågig, ibland svagt inskuren. Hattyta först fint sammetsluden och vit till gråvit, svagt zonerad, efterhand kal, sträv och med gräddfärgade till blekt ockra nyanser, fläckvis ibland ljust brunaktig med olivton. En stor del av hatten kan på äldre exemplar vara grönfärgad av alger. Porer vitaktiga till smutsigt gräddfärgade, kantiga, tydligt radiärt utdragna, med tiden ofta labyrintiska och ibland nästan skivlika, 1-5 mm stora. Kött vitt, korkartat, upp till 3 cm tjockt; rörlager något tunnare och av porernas färg. Ekologi: Arten förekommer i Sverige nästan uteslutande på död ved av bok, vanligen i bokskogar, men också på planterade träd i parker etc. Förväxlingsarter: De utdragna porerna är mycket typiska, och liknande hymenium finns egentligen bara hos tegeltickan (Daedaleopsis confragosa), som har mörkare hatt och kött, samt växer på andra substrat. Substrat: bok (+ alm, ask, avenbok, björk, ek, hästkastanj, lönn). Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Bh, Vg, Ög, Up

Trametes hirsuta (Fr.) Pilát Borstticka

Fruktkropp: Tickan bildar halvcirkelformade, njurlika eller rosettlika hattar, som är upp till 1 dm breda och 1 (-1,5) cm tjocka. Den skarpa, relativt tunna kanten är något ojämn och ibland svagt inskuren, på unga svampar gulbrun till brunaktig och sammetsartad. Ovansida i övrigt tydligt borsthårig, gråvit till gråaktig, zonerad eller koncentriskt fårad, med tiden gulgrön eller grönaktig till följd av algangrepp. Porer runda till kantiga med tjocka väggar, 2-4 per mm, gräddfärgade till gråbruna eller tydligt grå; rörlager upp till 6 mm tjockt. Kött segt, vitaktigt, i hattens övre delar med ett tunt, mer gråaktigt och mjukare fiberartat skikt, som ibland kan vara tydligt avgänsat genom en mörk linje. Ekologi: Svampen växer på död lövved, och är en av de vanligaste tickorna i öppna marker, exempelvis beteshagar och hyggen, där den gärna koloniserar stubbar och lågor av björk. Förväxlingsarter: Borsttickan har kraftigare behåring än övriga Trametes-arter, och porerna blir med tiden gråare än vad som är fallet hos både den ljusare, sammetsartade Trametes pubescens (sammetsticka) och den mer rödbrunt färgade och tydligt zonerade Trametes ochracea (zonticka). Från ovansidan är arten mycket lik Lenzites betulina (björkmussling), som dock har skivor på undersidan, samt Cerrena unicolor (slingerticka), vars porer är labyrintiska och som vanligen har mindre välutvecklade hattar i kombination med en till stor del resupinat fruktkropp. Substrat (%): björk (34), asp (14), rönn (10), Salix (9), al (7), bok (6), ek (6), hägg (6), hassel (3), körsbär (2), ask (1), lönn (1), oxel (1) + alm, apel, Caragana, en, fläder, fågelbär, getapel, gran, hästkastanj, kastanj, Laburnum, lind, lärk, Magnolia, plommon, poppel, päron, slån, syren, tall. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Trametes ochracea (Pers. ) Gilbn. & Ryv. Zonticka (Syn.: Trametes zonatella Ryv., Trametes multicolor (Schaeff.) Jülich)

Fruktkropp: Hattarna blir hos denna art 3-6 (-7) cm breda, upp till 1 (-1,5) cm tjocka, konsolformade till halvcirkelformade, i tvärsnitt ibland nästan trekantiga; närmast substratet finns oftast en knöllik upphöjning. De växer vanligen taktegellagda eller gyttrade, varvid de kan bli mer eller mindre oregelbundna. Kanten på helt unga fruktkroppar kan ibland vara ganska trubbig, men blir med tiden skarp, vågig och ofta något inskuren. Ovansida fint sammetsartad till kal, först enfärgat gråvitaktig till ljusbrun, efterhand tydligt zonerad i gulbruna till rödbruna nyanser, men med ljusare, vitaktig kant. Porer runda till kantiga, 3-4 per mm, gräddfärgade till grågula. Kött vitt till gräddfärgat, segt, upp till 0,5 cm tjockt, otydligt avgränsat från det något tunnare rörlagret. Ekologi: Zontickan är särskilt vanlig på asp och björk, men växer också på en rad andra lövträd. Finns både i öppna och slutna biotoper, och är totalt sett en av våra mest frekventa tickarter, särskilt på ved i tidiga nedbrytningsstadier. Förväxlingsarter: Arten står nära den något tunnare sidentickan (Trametes versicolor), som också är tydligt zonerad, men har inslag av blå och svarta färger. Den finns bara i landets södra halva, medan zontickan är allmän också i den norra delen. Substrat (%): björk (55), asp (39), Salix (3), al (2), ek (1) + alm, apel, ask, bok, gran, hagtorn, hassel, hägg, häggmispel, hästkastanj, Laburnum, lind, lönn, olvon, oxbär, oxel, poppel, Prunus, päron, rhododendron, rönn, syren, tall, valnöt. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Trametes pubescens (Schumach. : Fr.) Pilát Sammetsticka

Fruktkropp: De halvcirkelformade till solfjädersformade hattarna hos denna art blir upp till 10 cm breda, 0,5-1,5 cm tjocka och har ibland avsmalnande, mer eller mindre fotliknande basaldel. De kan växa enstaka, men bildar ofta taktegellagda gyttringar med talrika fruktkroppar, som i färskt stadium har påfallande mjuk och saftig konsistens. Ovansida fint sammetsartad, gräddfärgad till blekt ockrabrun, svagt zonerad och särskilt mot den skarpa, vågiga till inskurna kanten med talrika, grunda, radiära fåror. Porer kantiga, 3-5 per mm, av hattens färg; kött vitaktigt, fibrigt, upp till 0,5 cm tjockt, något ljusare än det ungefär lika tjocka och av insekter ofta angripna rörlagret. Ekologi: Växer på död lövved, gärna av björk. Finns både i relativt tät, fuktig skog och i öppnare marker, men är vanligare i landets norra delar, exempelvis i fjällbjörkskogen. Förväxlingsarter: De ljusa och relativt mjuka fruktkropparna gör att arten makroskopiskt lätt kan förväxlas med arter i släktet Oligoporus, men dessa är inte sammetsludna på hatten. Unga, ännu ozonerade exemplar av Trametes ochracea (zonticka) kan vara mycket lika, men är vanligen mindre och har segare konsistens. Substrat (%): björk (63), asp (15), al (8), Salix (3), ek (2), hassel (2), hägg (2), rönn (2), ask (1), körsbär (1), lönn (1) + alm, bok, lind. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Trametes suaveolens L. : Fr. Sydlig anisticka EN

Fruktkropp: Hattar enstaka eller mera sällan taktegellagda, konsolformiga till halvcirkelformiga med skarp till något rundad, otydligt vågig kant, ibland utdragna i sidled, upp till 15 cm stora och 1,5-4 cm tjocka vid basen. Hattyta sammetsartad till något filthårig, gråvit till gräddfärgad eller blekt ockra, ej zonerad. Porer runda till kantiga eller utdragna, (1-) 2-3 per mm, gräddfärgade till ockra, oftast mörkare än hattens ovansida. Kött vitt till gräddfärgat, mjukt korkartat, upp till 3,5 cm tjockt, åtminstone på färska exemplar med tydlig väldoft, påminnande om anis eller kumarin. Rörlager upp till 1 cm tjockt, för det mesta något mörkare än köttet. Ekologi: Växer framför allt på Salix-arter, både i fuktiga strandskogar och på träd i alléer etc. Förväxlingsarter: Om den typiska doften saknas eller inte observeras, kan svampen förväxlas med bleka exemplar av zonticka (Trametes ochracea), som dock vanligen är mindre och något tunnare, samt med Trametes pubescens (sammetsticka), som normalt har en antydan till zonering. Mikroskopiskt kan den sydliga anistickan urskiljas på de för släktet stora sporerna, men lukten är i de flesta fall tillräckligt för att göra en bestämning i fält. Liknande doft finns hos den fleråriga Haploporus odorus (doftticka), som också växer på Salix, men har nordlig utbredning. Substrat: Salix (+ alm, asp, poppel). Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Sm, Bh, Vg, Ög, Vr, Nk, Vs, Sd, Up

Trametes versicolor (L. : Fr.) Pilát Sidenticka

Fruktkropp: Denna vackra ticka bildar tunna (1-5 mm), 2-7 cm breda, oftast taktegellagda hattar, som kan vara halvcirkelformade till rosettlika. Hattytan är fint sammetsluden och sidenglänsande, kraftigt zonerad i bruna till rödbruna nyanser, men oftast med inslag av blåaktiga och svarta färger. Den skarpa, vågiga kanten är ljusare, och kontrasterar vanligen tydligt med hattens inre delar. Porer gräddfärgade till ljust grågula, runda till kantiga, 4-5 per mm; kött och rörlager av porernas färg, båda mycket tunna. Ekologi: Svampen förekommer på död ved av en rad lövträd, bl.a. bok och ek, både i lövskog och på öppna marker. Den har sydlig utbredning, och är vid sin nordgräns i mellersta Sverige tämligen ovanlig. Förväxlingsarter: Blandas ofta samman med zontickan (Trametes ochracea), som är tjockare, saknar blå och svarta färger på hatten, samt förekommer i hela landet. Substrat (%): bok (28), björk (22), ek (20), al (5), ask (3), asp (5), hassel (5), apel (2), hägg (2), körsbär (2), rönn (2), Salix (2), alm (1), lönn (1) + avenbok, gran, Hydrangia, hästkastanj, Nothofagus, oxel, poppel, syren. Frekvens: Tämligen allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Mp

Trichaptum Murr.

Ettåriga, vanligen hattbildande arter, som ibland dock kan vara helt resupinata. Hymenium i form av porer, taggar eller lameller, med blålila till brunaktiga färger. Hyfysystem dimitiskt, hyfer med söljor. Med tjockväggiga, i toppen kristallförsedda cystider. Sporer cylindriska, något böjda. Vitröta. 3 arter i Sverige.

Trichaptum abietinum (Dicks. : Fr.) Ryv. Violticka

Fruktkropp: Hattarna hos denna art kan vara mer eller mindre väl utvecklade, 1-4 (-7) cm stora och ett par mm tjocka. Fruktkropparna har vanligen en tydlig resupinat del, och på de undre delarna av liggande stammar uteblir hattbildningen ofta helt, varvid svampen kan täcka meterlånga partier av sitt substrat. Hattkant skarp, vågig till inskuren, på unga exemplar vackert violettfärgad; hatten i övrigt gråaktig till ljust gråbrun, filthårig och normalt zonerad, färgas ibland grönaktig av alger. Porer runda till kantiga, 4-6 per mm, på äldre svampar ofta uppslitsade och tandlika, först violetta till violettbruna, bleknande till ljust brunaktiga med otydlig purpurton. Kött vitaktigt, tunt, avgränsas från det likaledes tunna rörlagret av ett otydligt, gelatinöst skikt. Ekologi: Växer framför allt på gran och tall, men enstaka fynd finns även från lövved. Mycket vanlig på barkförsedda, nyligen döda granar av alla dimensioner och i alla typer av barrskogar. Förväxlingsarter: På tall finns dubbelgångaren Trichaptum fusco-violaceum (violtagging), vars hymenium har mer eller mindre välutvecklade taggar. Porerna hos äldre violtickor kan också bli tagglikt uppslitsade, varför unga exemplar alltid bör studeras, i synnerhet eftersom violtickan är relativt vanlig även på tall. Helt resupinata former av violticka kan ibland vålla förvirring, så ock den ljusare Skeletocutis carneogrisea, som ibland uppträder på eller i anslutning till döda fruktkroppar. Uppifrån kan violtickan även likna Skeletocutis amorpha (gullticka), som har ungefär lika stora hattar, men ljusa, med tiden morotsfärgade porer. Substrat (%): gran (89), tall (11) + al, asp, björk, hassel, lärk, rönn. Frekvens: Allmän. Utbredning: ALLA

Trichaptum fusco-violaceum (Ehrenb. : Fr.) Ryv. Violtagging

Fruktkropp: Tickan bildar vanligen små (-2 cm), ofta taktegellagda hattar, som dock inte sällan är dåligt utvecklade och hattkantslika; i sådana fall ibland utdragna i sidled över nästan decimeterlånga partier. Ovansida något behårad, gråaktig, på den skarpa och ofta vågiga kanten ljusare. Hymenium violett till brunaktigt, först i form av mycket låga, skivliknande strukturer som ger undersidan ett nätliknande, rynkat utseende, efterhand dock med mer eller mindre tydligt utvecklade taggar, som kan nå en längd av c:a 3 mm. Kött mycket tunt och med ett ljusare skikt närmast hattytan. Ekologi: Svampen förekommer nästan uteslutande på tall, vanligen på nyligen fallna stammar och grenar. Finns både i torra, hällmarksartade miljöer och i mer fuktiga och slutna skogar. Förväxlingsarter: Borsett från undersidans taggar liknar svampen den närstående violtickan (Trichaptum abietinum), som åtminstone i unga stadier har regelbundet hymenium med porer. Gränsdragningen är dock inte alltid glasklar, och ibland uppträder förvirrande mellanformer till och med på samma stock.Substrat (%): tall (97), gran (3), + al, asp, en. Frekvens: Allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Gt, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Jm, Ån, Vb, Nb, Lp

Trichaptum laricinum (Karst.) Ryv. Violmussling NT  S

Fruktkropp: Denna till konsistensen styva art är normalt mer eller mindre hattbildande, men hattarna är ofta måttligt utstående från underlaget, upp till 0,8 cm tjocka och utdragna i sidled till c:a 1 dm. Kant skarp, något vågig; hattyta luden, otydligt zonerad, gråaktig till gråbrun. Hymenium i form av tämligen välutvecklade, radiärt utstrålande lameller, ibland med porer närmast kanten, violett till brunaktigt. Kött segt, gråaktigt till ockra, ibland med purpurton, upp till 1 mm tjockt. Ekologi: Växer på barrved, vanligen gran. Svampen är mer krävande än övriga arter i släktet, och påträffas företrädesvis i svagt påverkade miljöer av naturskogskaraktär. Förväxlingsarter: Unga exemplar av Trichaptum fusco-violaceum (violtagging) kan ha antydan till skivlikt hymenium, men fruktkropparna är hos denna art mindre och mer böjbara. Lameller finns också hos den distinkt brunköttiga vedmusslingen (Gloeophyllum sepiarium), men dessa är tätare och saknar i alla stadier lila färg. Substrat (%): gran (83), tall (17) + björk, Salix. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Vr, Dl, Hs, Hd, Jm, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Tyromyces Karst.

Ettåriga, hattbildande svampar med ljust kött och mjuk konsistens. Hyfsystem monomitiskt eller dimitiskt med enstaka skeletthyfer, hyfer med söljor.Sporer ellipsoida till nästan runda, sällan cylindriska. Orsakar vitröta i lövved. Fyra svenska arter. De flesta arter i det tidigare samlingssläktet Tyromyces har splittrats på släktena Oligoporus (brunrötare med hattbildning) och Ceriporiopsis (resupinata vitrötare), och kvar finns nu således endast ett antal vitrötesvampar med hatt, plus en art som överförts från det nu avskaffade släktet Aurantioporus.

Tyromyces alborubescens (Bourdot & Galzin) Bondartzev  EN

Fruktkropp: Ettårig, hattbildande art, som kan växa enstaka eller taktegellagd. Storlek upp till 12 x 4 cm,; de relativt tjocka (-7 cm) hattarna är som färska saftiga till vaxartade, som torra blir de avsevärt mindre och får hård och bräcklig konsistens, Unga exemplar har ± tydligt sötaktig doft, finluden till något tovig ovansida och vitaktig färg med inslag av rosa nyanser, men som äldre mörknar de till smutsbrunt eller organgebrunt. Porer 3-4 per mm, kantiga till runda, först vita men med tiden gula till orangegula. Porlagret känns vid beröring fett och vaxartat. Kött vit till rosa, ofta med mörkare, insprängda fläckar, trådigt till ostartat beroende på åldersstadium, tydligt krympande och mörknande på äldre, intorkade exemplar. Hela svampen färgas vinröd med lut (KOH). Ekologi: Växer på liggande, oftast grova stammar och högstubbar av bok. Förväxlingsarter: Kan förväxlas med den närstående apeltickan, Tyromyces fissilis, som dock växer på andra substrat och saknar reaktion med KOH. Substrat: bok. Frekvens: Sällsynt Utbredning: Sk,, Hl

Tyromyces chioneus (Fr.) Karst. Snövit ticka

Fruktkropp: Hattarna blir hos denna, ofta relativt kraftiga art upp till 10 (-12) cm stora och 2 cm tjocka, konsolformade, halvcirkelformade eller mera sällan med antydan till spatellik form. De växer oftast enstaka eller ett fåtal tillsammans, har som färska mjuk, köttig konsistens, för att vid intorkning bli tämligen hårda och spröda. Ovansida först vitaktig och sammetsartad, med tiden dock strävare, grågul till gråaktig och slutligen med en tunn, hudliknande skorpa, som kan bli mer eller mindre tydligt rynkad. Porer runda till kantiga, 3-5 per mm, vitaktiga, vid intorkning något gulnande. Kött vitt, vid basen ungefär dubbelt så tjockt (1,5-2 cm) som det något mer gulaktiga rörlagret. Ekologi: Vanligast på björk, asp och rönn, men kan påträffas på en rad olika lövträd, alltid på död ved. Finns framför allt i gles skog och skogsbryn, ibland även i hagar med enstaka träd. Förväxlingsarter: En i fält svårbestämd art, som ofta förväxlas med den närstående Oligoporus tephroleucus (mjölkticka), som har annolunda sporer och saknar de kraftigt förgrenade hyfer som är typiska för T. chioneus. Dessa bör observeras för att bestämningen ska kunna betraktas som helt tillförlitlig. Hattens skorpliknande yta kan medföra att stora exemplar på björk leder tankarna till Piptoporus betulinus (björkticka), som dock normalt har annan form och helt andra mikrokaraktärer. Substrat (%): björk (62), asp (9), rönn (6), hägg (5), hassel (4), bok (3), gran (3), al (2), tall (2), ask (1), oxel (1), Prunus (1), Salix (1) + alm, apel, ek, lind, lönn. Frekvens: Mindre allmän. Utbredning: Sk, Bl, Hl, Sm, Öl, Bh, Vg, Ög, Ds, Vr, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs, Hs, Hd, Mp, Ån, Vb, Nb, Lp

Tyromyces fissilis (Berk. & Curtis) Donk Apelticka VU (Syn.: Aurantioporus fissilis (Berk. & Curt.) Jahn)

Fruktkropp: Formen hos hattarna varierar från konsolformade till hovlika eller ibland kuddlikt rundade; vissa kan vara nästan trekantiga i genomskärning. De kan växa både enstaka eller med ett flertal hattar i rät linje tätt ovanför varandra, ibland också tydligt sammanvuxna. Storleken ligger i allmänhet mellan 10 och 15 (-20) cm, tjockleken varierar beroende på formen från 4 till 12 cm vid basen; färska och saftiga fruktkroppar är ofta betydligt större än intorkade exemplar, som blir hårda och fettglänsande. Kant rundad eller skarp. Ovansida fint sammetsluden till sträv, vit till gräddfärgad, ofta med rosa skimmer, med tiden smutsigt ockrafärgad till ljust gråbrun. Porer av hattens färg, runda till kantiga, 2-3 per mm; kött likfärgat, upp till 5 cm tjockt. Rörlager tydligt mörkare än det ungefär dubbelt så tjocka köttet, på intorkade exemplar så fett och oljigt att fläckar bildas på papper. Svampen avger en sötaktig lukt, som dock kan vara svår att uppfatta . Ekologi: Förekommer vanligen på levande lövträd, framför allt asp, ask och apel. Växer i trädgårdar, parker och andra kulturpåverkade, relativt glesa löv- och blandskogsmiljöer. Förväxlingsarter: I liknande biotoper påträffas också skumtickan (Spongipellis spumeus), som har tydligt hårig hatt och oftast andra substratpreferenser. En för apeltickan speciell mikrokaraktär utgör de rundade, något tjockväggiga klamydosporer som finns inne i hattköttet. Substrat (%): asp (41), apel (33), ask (26) + björk, ek, oxel. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Bl, Gt, Vg, Ög, Nk, Vs, Sd, Up, Dl, Gs

Tyromyces kmetii (Bres.) Bond. & Sing. Aprikosticka DD

Fruktkropp: Hattar tunna (-0,5 cm), konsolformade till halcirkelformade, oftast utdragna i sidled upp till 5 cm, men endast utstående ett par cm från substratet. Konsistensen är först saftig och mjuk, medan torra fruktkroppar blir spröda och lätta. Ovansida först sammetsartad, orange till orangerosa, efterhand sträv och urbleknande till gräddfärgad eller vitaktig, utom på den skarpa, något vågiga kanten, som länge behåller sina orangegula nyanser. Porer kantiga, 3-4 per mm, vid intorkning vanligen vidgade, på färska exemplar blekt orangetonade, efterhand blekare gräddfärgade. Kött vitt, upp till 2 mm tjockt, som torrt ofta med håligheter. Smak mild. Ekologi: I Sverige endast funnen på björk i fjällbjörkskog. Samtliga lokaler är belägna i den allra nordligaste delen av landet. Förväxlingsarter: Exemplar med orange färg är vanligen lättbestämda, men dessvärre bleknar hattarna ofta till helt vitaktiga. Arten kan då förväxlas med ett flertal andra arter, och måste bestämmas mikroskopiskt på grundval av små, rundade sporer och relativt breda, förgrenade hyfer i hattköttet. Substrat: björk. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Lp

Tyromyces wynnei (Berk. & Br.) Donk Lundticka VU

Fruktkropp: Denna något udda art bildar tunna (1-3 mm), mjuka hattar, som kan vara konsolformiga till solfjädersformade, ofta oregelbundet vågiga. Enskilda hattar blir upp till 4 cm stora, men flera fruktkroppar är ofta sammanvuxna med varandra i sidled; ibland utvecklas en avsmalnande basaldel, som mer eller mindre tydligt liknar en snedställd fot. I princip växer svampen på murken, ofta begravd ved, men har också förmågan att växa ut på omgivande jord och förna, varvid den kan ge intryck av att vara marklevande, i synnerhet om foten är väl utvecklad. Ovansida svagt zonerad i gulbruna till rödbruna färger, kontrasterande mot en ljusare kant. Porer kantiga, 2-4 per mm, vitaktiga till blekt ockrafärgade, ibland med rosa skimmer. Kött fibrigt, blekt gråbrunt, mycket tunt. Lukt svagt sötaktig. Ekologi: Växer på marken eller på murken ved i ädellövskog, helst i lundartade miljöer med alm på kalkhaltig mark. Förväxlingsarter: Arten är mycket variabel, men kan definieras genom sitt oregelbundna utseende, växtsättet och växtmiljön. Mikroskopiskt är svampen en särling i släktet, eftersom den i hattköttet uppvisar strukturer som påminner om skeletthyfer. Substrat: marken, alm, lövved. Frekvens: Sällsynt. Utbredning: Sk, Vg, Ög, Nk, Sd, Up

EXKLUDERADE ARTER

Antrodiella overholtsii Ryv. & Gilbn. (Syn.: Tyromyces canadensis Overh. : Lowe)

En insamling med detta namn finns från Skåne, men materialet är mycket knapphändigt och i dåligt skick. Makroskopiskt går det inte att se några egentliga likheter med det finska referensmaterial som finns i Uppsala, och även mikroskopiskt finns en del oklarheter. Bedömningen blir därför att den aktuella kollekten inte på ett tillfredsställande sätt kan dokumentera artens förekomst i landet.

Gloeophyllum trabeum (Pers. : Fr.) Murr.

I princip en värmekrävande lövvedsart med sydlig europeisk utbredning, men som också påträffats växande i bastuanläggningar (!) i Finland. I Ryv. & Gilbn.:European Polypores anges att arten är funnen i Sverige, men det framgår inte på vad denna uppgift baseras. Den kan möjligen hänföras till den förvirring som sedan länge råder kring namnet G. trabeum, som på en majoritet av befintligt herbariematerial (bl.a. insamlingar av John Eriksson) används för den art som idag går under namnet Gloeophyllum protractum.

Oligoporus lowei (Pilát) Gilbn. & Ryv.

Två kollekter från Uppland var länge registrerade under detta namn, men studier av Piláts typkollekt har visat att åtminstone en av dessa inte helt överensstämmer när det gäller mikrokaraktärerna. I Finland har mer omfattande jämförelser mellan typen och finskt material genomförts, vilket resulterat i att uppfattningen om artens förekomst i Finland väsentligt har fått revideras. Det är mot denna bakgrund inte styrkt att något dokumenterat fynd av O. lowei hittills gjorts i Sverige.

Oxyporus ravidus (Fr.) Bond. & Sing. Inkluderas i Oxyporus corticola.

Phellinus alni (Bond.) Parm. Inkluderas i Phellinus igniarius.

Phellinus cinereus (Niemelä) M. Fisch. Inkluderas i Phellinus igniarius.

Phellinus trivialis (Bres.) Kreisel Inkluderas i Phellinus igniarius

Rigidoporus crocatus (Pat.) Ryv. (Syn.: Rigidoporus nigrescens (Bres.) Donk)

De fåtaliga herbariekollekter som finns under detta namn synes representera Physisporinus vitreus.

Schizopora radula Hallenb. Inkluderas i Schizopora paradoxa.

Tillbaka